Kalas och dop

Vår stora tjej fyllde 6 år i lördags! Tänk så fantastiskt det är med vår sexåring! Klok, snäll, kärleksfull, försiktig, modig, stark och smart. Hon är helt fantastisk! Dock var hon besviken på kvällen av sin födelsedag. Den var inte bra sa hon. Och jag får ont i hjärtat. Vad gjorde jag fel? Handlade dagen gör lite om henne? Men det går ju inte att bara ha fokus på en när vi är så många. Och jag kan inte köpa allt hon önskar eller lägga massor av pengar (och miljösamvete) på pynt och guldglitter. Jag hoppas det mer handlade om att hon var så enormt förväntansfull inför sin födelsedag att det blir lite väl bra när dagen väl kommer och egentligen helt omöjligt att leva upp till hennes uppskruvade fantasier. Hon gillar ju dessutom inte att vara i centrum så det är rätt svårt att fira henne. Lilla hjärtat ❤️

Dopet däremot var bara ren glädje och lycka. Att få fira att vi välsignats med vårt tredje barn, vår mirakelflicka, mina uppfyllda drömmar, var underbart! Fin präst, kärleksfull familj och avslappnad fika efteråt gjorde dagen fulländad. Nu är vi dock ganska däckade efter tre dagars firande med såväl farmor och farfar som mormor och hennes man boende hos oss.

Men sista vecka på förskolan för mina tjejer nu och lite tid för mystuttande i soffan för mig och lilla V innan sommarlovet tar vid. 7 veckors ledigt. Jag hoppas det ska bli fina veckor utan allt för mycket bråk och trötthet. Vi får väll se…

Annonser

Examen!!

Sedan sist har jag tagit min examen! Jag klarade tentan, blev godkänd på alla seminarier och rapporter och fick helt sjukt fin kritik på min uppsats. Enligt tentator och flera i lärarlaget är den exceptionellt bra skriven tydligen. Enormt roligt! Kanske ska det bli doktorand av mig så småningom ändå…

Nu är jag iaf föräldraledig sedan två veckor. Och håller på att gå sönder av stress och trötthet. Att studera med bebis sovande i famnen var en barnlek. Att vara hemma med tre barn på 6 år, 3,5 år och 3 månader är en…utmaning… Dom är så vana från förskolan vid att det alltid finns en vuxen tillgänglig för dom. Någon som kan gå med ut och leka, plocka fram pärlor, läsa eller lyssna på intressanta resonemang och funderingar. Här hemma är det ju ”bara” jag. Och maten lagar sig inte själv, disken försvinner inte heller på något magiskt sätt. Tvätten ska tvättas och bebis ska matas. Alla ska också lyckas tvätta sig och äta frukost på morgonen… så det är mycket tjat, mycket vänta och ganska många egna initiativ från barnen som resulterar i mer att ta hand om för mig… men vi lär oss väll. Och lillskrutt växer till sig efterhand. Än så länge är hon fortfarande sådär lugn och sover och äter mest. Men hon vill inte sitta eller ligga själv såklart. Bara hon kan börja plocka och pyssla med saker själv så blir jag lite friare igen.

Tyvärr mår inte min man bra. Han säger själv att det känns som han är på väg in i en depression eller liknande och jag kan bara hålla med. Och det är tungt. Klart det är jobbigt för honom men lasset som lägga på mig blir enormt. Barnen är ju en sak men jag får dra hela hushållet, bilen, ekonomin, familjeevent och så honom. Dock har jag insett att min kapacitet är enorm. Jag har som hela tiden tänkt att det är jag som är den sköra i vår relation. Men icke. Herregud vad jag orkar. Jag brister ibland och vill ge upp men kan resa mig igen nästa dag, kavla upp ärmarna och jobba på. Det gör inte han. Istället lägger sig min man på soffan och deklarerar att det inte går så det är ingen idé (måla om/storhandla med barn/åka på semester/klippa häcken osv). Vilket är enormt frustrerande.

Positivt i det hela är väll att jag äntligen börjar gå ner i vikt efter att ha stått stilla sedan vätskan försvann ur kroppen efter förlossningen. Som vid de andra graviditeterna hade jag ca 10-11 kg kvar. Och nu är jag äntligen på rätt sida 70-strecket. Det behöver absolut inte gå fort, bara det går åt rätt håll. Med E tog det 8 månader, med lilla H tog det 14 månader. Så jag utgår från att det tar 1-1,5 år ungefär. Jag ser fram emot att bli stark igen och gör mina stabiliseringsövningar så ofta jag orkar och hinner så jag ger min kropp möjlighet att läka ihop som den ska.

Helgen som kommer blir en egen utmaning. Midsommar i morgon, E fyller 6 år på lördag och vi ska döpa V på söndag. Så svärföräldrarna kom idag, svägerskan och hennes yrväder till dotter samt mina föräldrar kommer på lördag och alla stannar till måndag morgon. Söndag blir det ytterligare folk här iom dopet. Målet för mig just nu är tisdag; när barnen är lämnade på förskolan kl 9 och jag kan gå hem med V och bara sjunka ner i soffan. Sociala tillställningar är inte riktigt min grej…