Prick i tid!

Lillasyster är här! Värkarna började kl 23.30 igår och för varje värk blev det starkare och kom tätare. Kl 01 väckte jag maken och så plockade vi ihop oss och åkte in. Det blev en lite besvärligare förlossning denna gång, mer smärta och långsam progress bitvis. Slutet var vidrigt då jag gick från öppen 5 cm med en tunn kant till utkrystad bebis 20 min senare. Bänglade runt som en mask på en metkrok i ren panik under de 20 minuterna. Jag sprack en del även denna gång men om jag förstått rätt så var det samma skador som de tidigare gångers. Alt verkar fungera ok än så länge iaf.

Kl 8.36 är hon iaf född och hon är underbar! Och liten 😳 3630 gram och 50 cm lång. Hon har hittat bröstet och äter/sover/bajsar på repeat 😂

Vi blir kvar åtminstone till i morgon kväll, troligen till söndag pga min GBS och blödnngsbenägenhet i kombination att hon har lite ansträngd andning och doktorn som undersökte andningen även hörde ett litet blåsljud. Och jag som längtar hem till mina stora tjejer! Som vi behöver få ordning på vår vardag igen!

Väntan

v.39+5

Jaha, så här långt har jag inte gått med någon av de andra utan att värkarna startat. Undrar hur länge jag ska behöva vänta. Tänk om det är två veckor kvar 😳 Vikten har skjutit iväg på sistone och jag har gått upp ett kilo de senaste tre dagarna. Helt uppenbarligen vätska men det är också tungt att bära omkring på. Hade varit skönt att inte gå upp mer nu.

I natt hade jag onda sammandragningar på framsidan av magen så något nytt hände i alla fall. Men det ledde inte till så mycket mer än att jag knappt sov något. Gudskelov kunde jag lämna båda barnen på förskolan i morse så jag har fått några lugna timmar för mig själv idag. Det var välbehövligt.

Och nu är farmor och farfar här! Barnvakt finns alltså i huset de närmaste dagarna. Underbart tryggt. Samtidigt lite stressande, det hade ju varit bra om hon kom innan dom åker… Gör mitt bästa för att slappna av och bara vara istället. Jag vet ju att det är vad som framförallt behövs för att en förlossning ska starta.

Hoppas så att hon kommer någon av de närmaste dagarna. Hon är såååå redo och så enormt långt ner att jag inte kan gå utan att jag känner att hon slår i botten och det gör vansinnigt ont. Kanske i natt?

Uppgiven

v.39+4

Åh, suck. Ingen bebis än. Det fortsätter att göra ont runt livmodertappen sedan i går men det händer inte mer. Dessutom är lilla E sjuk igen med ont i magen och någon slags halvfeber så hon är hemma idag. Lämnade dock en mycket motsträvig H på förskolan för hon behövde få leka lite även om hon bestämt hävdade att hon var sjuk. Klart det är mysigt att sitta i soffan med mamma, se på film och äta glass. Men hon har varit så rastlös de senaste två dagarna att det inte gick längre. Och jag varken orkar eller kan leka, jag måst jobba med min skola. Vilket går åt skogen. Har vabbat en hel vecka nu så ligger rejält efter, för att inte tala om mitt eget dåliga fokus och totala trötthet.

Just nu känns det som om bebis aldrig tänker komma 😩 Vilket såklart inte är sant men det känns verkligen så. Vill ha henne här NU!

Barnmorskebesök v.39+3

Min fina barnmorska ❤️

Var på kontroll idag. Lite bättre blodtryck; 105/60. Magen mätte 37 cm så den har hoppat upp till sin egen kurva igen. Bäst var ändå att hon inte känner huvudet längre. Bara ett par axlar som var i höjd med blygdbenet. Så det var vad som hände i helgen helt enkelt; bebis trycktes ner i startposition. Känns lovande, samma har skett med tjejerna strax före förlossningarna. Hon tippade även på en bebis i stl 3700-3800 gram. Ska bli spännande att se om hon har rätt. Hon bokade även om nästa tid så att jag får komma redan på onsdag nästa vecka, om hon inte är född då förstås. Hade annars nästa tid först v.41+3 vilket kändes vääääldigt långt fram. Hon frågade om jag ville bli undersökt men jag avböjde. Tycker det är bäst att allt får sköta sig själv. Och så länge jag inte har värkar så säger ju tappen och ev öppna centimetrar inte så mycket om när bebis kommer. Men jag tror hon kommer snart.

Bränt magen

Ja, herregud. Trött efter en natt med kli i benen, ont i höften, ledsen och sjuk treåring som snarkade något fruktansvärt. Ställer fram tekoppen på köksbordet samtidigt som jag pratar med lilla H. Fastnar på något sätt i papperslappen på tepåsen och den flyger med när jag släpper koppen och vänder mig om för att hämta bröd. Tepåsen landar såklart på magen och det gör ont men jag tänker först att det inte är hela världen. Jag hade ändå kläder på mig. Men det brände som tusan så jag drog upp tröjan och där har en del av huden helt enkelt åkt av 😳 Ett område stort som en handflata är skållat med flera trasiga områden. Herregud. Huden på magen är ju så oerhört uttänjd nu så det är klart att den inte tålde den värmen. Tur vi har bra förbandsgrejer hemma. Så på med ett brännskadeförband och så en gaslinda runt magen, snyggt…

Nu i kväll gör det fortfarande ont, är rött och trasigt. Inte mycket att göra än att lägga om med mer aloeveragel och kompresser. Och jag som hade tänkt ha en ctg runt magen inom något dygn. Typiskt obra.

Inte än

Nix, det stannade av helt i går kväll så här är ingen bebis. Vilket var lika bra för lilla H fick feber under eftermiddagen. Nu har iof vår backup lovat att det är ok att även lämna sjuka barn hos henne. Men hela arrangemanget bygger på att hon kan lämna dom på förskolan samtidigt som hon lämnar sina egna.. Och det känns inte jättekul att lämna ifrån sig en mammig och sjuk treåring. Hur som helst så känner jag ingenting alls idag så dröjer väll till i morgon åtminstone. Och då borde fröken vara feberfri och eftersom mamma gått på semester då så är hon här på 2-3 timmar så det ska nog lösa sig.

Hur som helst är jag i alla fall v ä l d i g t redo att föda barn nu. Svindlande tanke att få hålla henne i famnen sen men så oerhört efterlängtat ❤️

v.40!!!

v.39+0 idag.

Det trycker och pressar nedåt. Illamåendet kommer och går. Känslan av utdrivning är stark, det pressar liksom både uppåt och nedåt. Alltså inte så att förlossningens aktiva fas börjat utan mer att jag märker att det händer något med livmodern och livmodertappen. Tror jag i alla fall. Men jag skulle vara mycket förvånad om den här känslan inte betyder att kroppen håller på att mogna inför en förlossning.

Och det är dags nu. Är så obekväm i min egen kropp att jag håller på att krypa ur skinnet. Tål verkligen INGENTING alls. Att maken och barnen tex l å t e r när dom tuggar gör mig galen…

Har samlat på mig massor av vätska tror jag också. Kan inte andas utan nässpray, som jag överdoserar å det grövsta, och jag hör dessutom dåligt, höger öga ser jag uselt på sedan någon vecka tillbaka, osv. Som sagt, det är dags nu.

Sur

Japp. Grinig som tusan helt enkelt.

Vi började öva inför förlossningen igår. Jag blir lika förbannad varje gång F gör mig illa under övningarna. Idag har jag dessutom försökt hitta klipp på youtube för att få ett bättre hum om andningen under värkarna men blir bara ännu mer provocerad. Vadå ”flyt med” ”andas lugnt”? Det gör ju asont! Så, nu sitter jag här och är arg. På allt och alla. Tur att jag är hemma själv…

Är inte alls redo för en förlossning känner jag, samtidigt som jag inte riktigt orkar vara så här tung och trött längre. De äckliga stödstrumporna jag fått är också hemska men jag klarar min inte utan dom för då får jag massor av ytliga blodproppar och hela knäpartiet svullnar upp. Men jag ser förjävlig ut med dom på eftersom dom slutar högst upp på låret, dvs det blir en kasslereffekt som gör att det blir stora volangvalkar vid kanten. Dessutom stasar det och gör ont eftersom överkanten rullar ner en del och då sitter för hårt. Vet inte hur dom tänkt sig att strumporna ska sitta, de flesta är väll konformade och ganska mjuka högst upp på låren? Det får bli operation efter bebis. Tyvärr har landstingen dragit ner på vilka som beviljas operation så inte förrän hela benen är förstörda och jag har fått bensår som inte läker så kan operation bekostas av staten. Så det får bli privat på något sätt, får väll råna en bank eller nåt.

Skitdag helt enkelt.

Förvärkar och labil

v.39 (38+2) är här!

Börjar må allt sämre faktiskt. Babyblues innan förlossningen känns det som. Hjälper inte att det är vårdagjämning i morgon, känner mig alltid lite under isen i samband med den. Är överlag gråtmild och trött. Känner mig egentligen pigg i grunden men så fort jag gör något tar jag helt slut. Blodtrycket är åt skogen lågt, 90/50 mmHg, vilket antagligen gör mig ännu tröttare. Dosen på min medicin har jag inte rört på länge och nu är det tyvärr för sent. Dom avråder från dosändringar allt för nära förlossningen pga ökad risk för biverkningar på bebisen när den kommer ut så jag får avvakta helt enkelt. Funderar på att höja direkt efter förlossningen. Vi får se. Går också och undrar hur tusan jag ska orka med tre barn när jag knappt orkar med mig själv, samtidigt är jag livrädd att det ska hända henne något så vi kommer hem utan bebis….

Än så länge känns ändå labiliteten rätt normal. Min barnmorska tyckte inte det var något konstigt i alla fall. Det är så mycket hormoner som lever rövare i kroppen på slutet och en så stor förändring man står inför så det är helt rimligt att må lite kass helt enkelt. Maken ska i alla fall lämna barnen på förskolan alla kommande dagar. De dagar jag lämnat kl 9 är jag heeeelt slut och får inte mycket gjort efteråt, och jag har ju en hel del som behöver skrivas klart.

Förvärkarna då.  Hela kvällen igår molade det och tryckte nedåt samtidigt som jag mådde illa och hade den där starka känslan av öppning/utdrivning. Jag hade även ont i underlivet och runt livmodertappen. Obehaget vid livmodertappen håller i sig så jag antar att den håller på att mjukna eller ändra sig på något sätt. Det var hur som helst svårt att sova i natt och jag var ganska spänd. Dumt, för då gör det bara mer ont. Men jag känner mig inte redo för en förlossning än. Jag ska ju ha två veckor kvar att förbereda mig på! Som om jag skulle kunna bestämma det….

Nåja. Allt är väll egentligen helt normalt. Sitter med det sista på uppsatsen idag och sen ska maken få läsa igenom och kontrollera meningsbyggnad och liknande, är alltid klurigt att få till själv. Sen kan jag äntligen skicka in den till min handledare. Ska bli så skönt!

Nära nu

v.38 (37+2)

Viktuppgång hitintills +18 kg. Godkänt tycker jag och hoppas att det stannar här. Vi får väll se. Är trött, tröttare, tröttast och instängd hemma pga all snö och is ute som gör det svårt att gå utan att bäckenet far illa. Men bara 2-3 veckor kvar nu!

Blir allt mer orolig och det märks på humöret. Maken tycker det räcker nu och att hon gärna får komma idag 😝 Jag förstår honom. Det riktigt kryper i mig av olust. Det är många känslor och funderingar som trängs där inne. Det är fortfarande lite rörigt kring var barnen ska vara under förlossningen. Svärmor är opererad nu men har väldigt ont och kan inte gå något vidare så hon är stressad över hur hon ska kunna ta hand om barnen. Min mamma vill ju jobba klart och ordna vikarie innan hon kommer. Kompisarna till barnen kan absolut ta dom men hur länge? Om allt går bra är ju Fredrik snart hemma igen. Men om det går illa på något sätt så är inte han i läge att rodda barn och olika barnvakter från sjukhuset. Han känner ju inte ens barnens kompisar och deras föräldrar. Många funderingar kring det.

Och förlossningen. Får vi en plats här närmast? Hinner vi in så jag får antibiotika? Kommer det bli en bra barnmorska? Kommer det ens vara någon närvarande barnmorska? Kommer det gå bra? Är hon frisk? Ska vi stanna på BB? Med all smittrisk? Ska jag orka ta fighten om att vägra äta i matsalen pga inte vill ha min bebis där ute bland andra snoriga syskon och föräldrar? Hur blir det när vi kommer hem? Blir det över påsk så kommer det vara fullt av folk i huset eftersom vi bett dom komma. Kommer jag få vara i fred? Kommer dom kunna låta bli att tvinga sig till att hålla i bebisen? Jag avskyr ju att lämna mina nyfödda till någon annan. Hur blir det sen? Med tre barn hemma? Hur ska jag orka det? Jag som redan är så slut nu? Gaaaaahhhh!

Ska försöka koncentrera mig på skolarbetet istället och släppa allt det där. Är ju ingen idé att oroa sig.