v.30 och lugnet

Jag har målat färdigt i båda barnens rum, spacklat/slipat den ombyggda väggen i korridoren och målat klart även där. Och därmed är renoveringsracet avslutat 🤗 Det är ofattbart skönt att ha tagit det i mål. Nu är vårt hem riktigt bra ordnat! Ja, förutom golven då men det ska vi ta in hjälp med. Och så ska det rensas en del. Och jag ska måla om några möbler, om jag orkar och hinner. Inreda barnens rum hade varit trevligt det med såklart. Men det stora, det där som blir omöjliga projekt med små barn i huset, är gjort!

I torsdags var jag hos barnmorskan för kontroll. Allt var tipptopp. Blodsocker 6,2, blodtryck 105/55, blodvärde 110, magmått 28 cm. Jag ska göra en glukosbelastning på tisdag nästa vecka eftersom H var så stor när hon föddes. Är glad att det kollas upp men också lite nervös för att det ska vara dåligt.

Annars fortsätter en relativ harmoni. Humöret är uselt periodvis och jag märker att jag har svårt att släppa sådant jag blir irriterad på. Maken och jag har dock kommit på att det är ett vinnande koncept att faktiskt gå och lägga oss osams ibland. Och sedan ta diskussionen när båda är lite mer utvilade istället för när alla är som tröttast. Funkar för oss i alla fall.

Något jag inte alls hänger med på är dock att alla börjar påpeka att det inte är långt kvar nu. En förskolekompis mamma frågade om jag började längta efter bebisen nu. Bebisen?? Kände att jag blev ett stort frågetecken. En bebis? Ja, just det. Det ska komma en sådan till oss ja 😂 Även barnmorskan påpekade att det närmar sig. Jag förstår faktiskt inte alls och är inte alls där i tanken märker jag. Dels mår jag så pass bra och njuter av lyckan att få vara gravid igen att jag inte alls har bråttom med att graviditeten ska ta slut. Jag känner snarare panik över att det verkligen är sista gången jag får bära ett litet liv inom mig och försöker därför verkligen att fånga nuet. Förutom det så är livet så fullt upp med annat. Barnen, maken, skolan, vänner, familj osv. Jag vet att det kommer en bebis, och jag är innerligt lycklig över det. Men hon smälter liksom in i det livet vi skapat här åt oss. Hon kommer sen, i mars/april. Och vi har vänner omkring oss och många som väntar och längtar. Vi ska inte flytta/byta jobb/vara ensamma/vända upp och ner på livet i samband med hennes födelse. Och det känns underbart och magiskt. Precis som jag önskade; att få uppleva en graviditet och en småbarnstid i ett stabilt läge i livet. På en plats där jag inte kan gå någonstans på byn utan att någon kommenterar, gratulerar och gläds med oss. Jag hör till, i ett sammanhang, den här gången ❤️

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s