Väntan

Jag ringde kuratorn på kvinnokliniken i torsdags morse och fick en tid redan dagen därpå. Ett samtal med en barnmorska som tog sig tid med mitt gråtande jag när jag lämnade blodprovet samt ett och halvt dygns intensivt läsande på nätet hade lugnat ner mig lite när jag väl var där. Nu handlade det om skadehantering för min del. Jag kan inte gå och må så där dåligt som jag gjorde innan ultraljudet. Inte i två veckor till.

Jag hade därför bestämt mig för att prata igenom detaljerna kring ett tänkt värstascenario med henne, för hon borde veta hur allt går till. Det kanske låter absurt men är faktiskt en väl fungerande tanketeknik vid ångest och oro; istället för att slå bort orostankarna (som då bara kommer bli allt mer högljudda för att tränga fram) så låter man tanken löpa hela linan ut kring värsta möjliga tänkbara, och i och med det fundera ut en handlingsplan. Vi gick igenom allt frår ett eventuellt samtal med dåliga besked till fakta kring hur ett avbrytande ser ut och vad jag vill ska hända efteråt. Så nu vet jag vad jag ska göra om de ringer under veckan som kommer. Och det har faktiskt lugnat mig. Såklart hoppas jag innerligt att jag inte behöver aktivera katastrofplanen, tanken gör mig fortfarande avgrundsdjupt förtvivlad. Men bara att ha tänkt tanken färdigt gör att jag nu också kan fokusera på den hoppfulla delen. Jag kan även visualisera hur det blir om vi får ett bra besked.

Vilket är fantastiskt! Jag är så stolt över mig själv mitt i allt detta. Jag reser mig hela tiden, trots allt. Det hade jag inte vågar hoppas på. Jag är verkligen förändrad till det bättre, med en mycket tryggare grund i mig själv. Nu kan det mycket väl vara så att mattan rycks bort under mina fötter när som helst och då kommer jag rasa som ett korthus, ner i avgrunden. Och annat vore väll märkligt. Men jag tror på att jag tar mig upp igen.

Fast det här att plugga till tentan som är om två veckor är lite svårt att fokusera på. Men det är ok. Jag gör så gott jag kan. Annars finns omtentor och bättre tider för sådana saker här i livet.

Annonser

3 tankar om “Väntan

  1. Usch denna oro… jag hoppas på bra besked så småningom!

    Jag tror det är klokt att fullfölja tanken, det blir ibland mindre skrämmande när man satt ord på det – och på en möjlig handlingsplan.

    Massa kramar!!

    • Ja, det är vidrigt. Tänker att du också går med skyhög oro nu och har gjort väldigt länge. Det tär och sliter något fruktansvärt. Jag hoppas ni kan hitta avlastning så du får andningshål i vardagen ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s