Att stoppa huvudet i sanden

Jag har avbokat ultraljudet i morgon.

Inte för att jinxa något men allt flyter på som vanligt, som om inget hänt. Och min man är bortrest hela denna vecka. Jag orkar helt enkelt inte med några negativa besked slängda i ansiktet på mig av en opersonlig gynekolog, som helt berättigat, tycker att jag borde söka mig till mödravården istället. Så jag gör något jag är rätt så usel på; försöker låtsas som om allt är ok och ha lite is i magen. För egentligen spelar jag bara ångesten i händerna när jag vill kontrollera hela tiden, så som jag resonerade tidigare. Och det gör ju ingen skillnad för utfallet om jag går på en extra kontroll. Hur det går kommer med all önskvärd tydlighet att visa sig…

Istället har jag nu en annan hållpunkt att vänta på. Jag ska träffa min bm för inskrivning den 18:e. Alltså om lite mindre än två veckor. Tänkte att hon kan göra en gynundersökning och i alla fall känna om livmodern är i rätt storlek. Sedan är det 10 dagar till KUB efter det. Om det inte helt uppenbart går åt skogen innan dess dvs…

Annonser

4 thoughts on “Att stoppa huvudet i sanden

    • Ja, herregud. Hur vet en vad som är rätt? Jag skulle även kunnat sitta här nu med ett lugnande besked, istället är ångesten rätt hög… Andas, andas, andas 🙁🙁

      Kram!!! 💖

  1. Du är så modig! Och klok! Det ger ju ett stort lugn för stunden att kolla upp hur det står till i magen (om beskedet är positivt förstås), men det är verkligen bara för stunden. Dagen därpå, eller kanske bara några timmar efteråt, är den där igen, den gnagande oron över att något ska vara fel. Jag var helt manisk med att ta graviditetstest var och varannan dag i mina graviditeter, för att på nåt sätt ha kontroll över situationen. Men under sista graviditeten, när lillebror flyttat in, så kände jag att jag verkligen inte orkade hålla på med kontrollenförsöken – det gjorde ändå varken till eller från. Oroande mig gjorde jag ju ändå.
    Heja dig som vågar släppa på kontrollbehovet, det är stort! ❤
    Stor kram!

    • Åh, jag försöker. Tyvärr verkar jag inte lyckas så bra. Maken som kom hem igår efter en vecka borta höll på att bli galen efter bara några timmar; jag är tydligen väldigt lynnig och oåtkomlig. Värst av allt är att det märks på barnen som sover oroligt och är ledsna mycket…
      Hade det bara varit mig det rört så kunde jag öva på att vänta. Nu kräver han att jag försöker få en ultraljudstid i veckan som kommer, så vi kan släppa det här. Fast jag känner inget jättestort behov av att veta faktiskt. Jag har gått in i ett avstängt läge där jag utgår från att bebisen är död. Ibland känns det som det är han som inte kan leva i ovissheten. Känner mig rätt pressad från alla håll; dels maken å andra sidan sjukvården. Jag kan uppenbarligen hantera min ångest men inte på ett sätt som fungerar för familjen. Samtidigt hatar jag att ringa runt och tigga om tider när jag vet att det inte är meningen att jag ska ha någon än. Att behöva dra upp frågan om mitt psykiska mående igen… Hade det bara funnits privata kliniker hade vi lätt betalt men nu är det en dagsresa att ta sig fram och tillbaka för ett sådant. Funderar på att låta honom ringa, för jag vill inte.

      Usch, du hör. Inte alls särskilt stabilt 😕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s