Livet i limbo, igen

Det har lugnat ner sig betydligt sedan igår. Det blev inte mer än det där rosa/mörkröda vattniga. Sedan dess har det växlat mellan ingenting och nu på eftermiddagen mer rikliga och brunfärgade flytningar. Har fortfarande ont i underlivet men vad det innebär vet jag inte. Ont i nedre delen av magen har tillkommit men det känns mer som för mycket luft i tarmarna som trängs och gör ont. I går morse var för övrigt första gången jag faktiskt såg och kände den där kullen på magen som jag efterlyst ett tag nu. Däremot kan jag inte klämma fram någon råmjölk ur brösten längre, illamåendet har lagt sig något och jag är inte hungrig på natten längre. Alltihop kan alltså betyda precis vad som helst. Fast det känns tyst i kroppen. Så där spöklikt tyst. Annars känns det, pirrar och sticker lite överallt när jag är gravid och nu är det mest tomt. Så jag tror faktiskt att den lille har gått under.

Ringde såväl kvinnokliniken, mödravården som en privat gynekolog igår men ingen tog emot. Såklart. Jag förstår det egentligen. Det är ju inget farligt, det finns ingenting någon kan göra och ett ultraljud kan oftast inte säga så mycket, om det nu inte konstaterar en avstannad graviditet. Så självklart ska inte vårdresurser läggas på sådant. Men hjälp så tungt det är att inte veta. Om igen handdukar i sängen, blöjor på, planering inför utflykter utanför hemmet osv osv. Maken är dessutom bortrest hela nästa vecka så jag får lov att aktivera någon slags katastrofplan igen med packad väska innehållande ombyte till tjejerna och koll på vilka grannar som är hemma.

Är dock inte lika apatisk som igår gudskelov. Yngsta dottern fyller tre år idag 💖💖💖 och vi har huset fullt av familj så det finns inte mycket tid att tänka, vilket troligtvis är väldigt bra för det hjälper ju inte. Värst är väll att mamma ser på mig att jag är gravid, brösten har ju gått från B till en fyllig D-kupa och jag är bredare över rumpan än vanligt. Så jag undviker henne och vägrar ge henne en chans att prata om det, jag orkar inte med någon annans känslor än mina egna faktiskt. Alla är vi olika på den punkten såklart men jag avskyr att behöva hantera andras medlidande, sorg och förhoppningar när det handlar om något som berör mig själv. Alltså inte er, som jag faktiskt skriver till, utan de i min närhet som jag har någon slags relation till.

Så nu väntar jag, igen….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s