Som grädde på moset…

Som grädde på moset, körsbäret på glassen osv så har vi nu sett efter vad det är för kön på bebisen.

Och det är en FLICKA! Jag är så lycklig att jag går och fnittrar okontrollerat från och till. Bebisen verkar må bra och jag får en tös till 🤗🤗🤗

Tacksamheten mot universum är överväldigande ❤️

Måtte det nu få gå bra resten av vägen också!

Annonser

Provsvar och total lycka!

Idag, på dag 8, kom mitt svar.

Det visar inte på några av de vanligaste kromosomavvikelserna!!!

Lyckan är överväldigande, och omtumlande. Än så länge gråter jag mest av alla spänningar som släpper.

I provsvaret står även om det är en pojke eller flicka. Men jag vet inte än. Maken och jag ska logga in och titta tillsammans ikväll 🤗

Och äntligen ska vi få berätta för våra fina tjejer att det kommer ett syskon! ❤️❤️❤️

Fast den yngsta, lilla H som är tre år, hon vet redan. Även om jag förnekat det. Magen syns i vanlig ordning inte än. Men häromkvällen satt hon i mitt knä och myste mage mot mage. Plötsligt satte hon sig upp och strök mig över nedre delen av magen och frågade: -”Mamma, har du en bebis i din mage?” Jag nekade direkt. Varpå hon tittade misstänksamt på mig, tryckte försiktigt på magen några gånger med början högst upp vid revbenen och nedåt tills hon kom till livmoderns överkant. Då stannade hon i rörelserna, tittade upp på mig och sa -”Jo, mamma. Det är en bebis där inne”. Min lilla fina och klarsynta tjej ❤️ Nu får jag ge henne rätt ❤️

Dag 7 av väntan

Jag bryts långsamt ner i atomer. Sömnen är åt skogen och förmågan att koncentrera mig är extremt liten.

Jag önskar att jag stått på mig angående att göra moderkaksprov direkt. För blir det utslag på NIPT ska även detta konfirmeras av fostervattensprov då det är 20% som blir falskt positiva på NIPT. Vilket innebär mer väntan, och ångest.

Behovet av att fly är stort. Blir det värre får vi kalla in familjeförstärkning så jag kan åka iväg, för allas skull. Barnen kommer fara illa av att se mig med full ångest här hemma. Tänker mig en stuga i fjällen med en eld att glo in i, oändliga mängder film att slå ihjäl tiden med och massor av sömn.

Och än så länge vet inte våra familjer om någonting av detta. Inte ens att graviditeten existerar. Ja, förutom makens syster och min ena syster som vi bedömt är stabila nog att kunna vara ett stöd. Resten hade tyvärr bara ökat ångesten och oron…

Sa jag att jag känner mig lugnare?

Det var nog inte sant. Eller det är i alla fall inte sant längre. Eftersom veckan startat så kan det också ringa i telefonen med ett resultat. Och jag vill inte ha ett telefonsamtal. Jag vill att resultatet ska laddas upp på provsvarssidan för där publiceras bara bra resultat. Att jag är livrädd för telefonen ska ringa är alltså en underdrift att säga, och den allmänna ångestnivån är skyhög.

Jag vill inte gå igenom ett avbrytande. Jag. Vill. Inte. Jag vill ha mitt barn varmt och levande i famnen om sex månader.

Väntan

Jag ringde kuratorn på kvinnokliniken i torsdags morse och fick en tid redan dagen därpå. Ett samtal med en barnmorska som tog sig tid med mitt gråtande jag när jag lämnade blodprovet samt ett och halvt dygns intensivt läsande på nätet hade lugnat ner mig lite när jag väl var där. Nu handlade det om skadehantering för min del. Jag kan inte gå och må så där dåligt som jag gjorde innan ultraljudet. Inte i två veckor till.

Jag hade därför bestämt mig för att prata igenom detaljerna kring ett tänkt värstascenario med henne, för hon borde veta hur allt går till. Det kanske låter absurt men är faktiskt en väl fungerande tanketeknik vid ångest och oro; istället för att slå bort orostankarna (som då bara kommer bli allt mer högljudda för att tränga fram) så låter man tanken löpa hela linan ut kring värsta möjliga tänkbara, och i och med det fundera ut en handlingsplan. Vi gick igenom allt frår ett eventuellt samtal med dåliga besked till fakta kring hur ett avbrytande ser ut och vad jag vill ska hända efteråt. Så nu vet jag vad jag ska göra om de ringer under veckan som kommer. Och det har faktiskt lugnat mig. Såklart hoppas jag innerligt att jag inte behöver aktivera katastrofplanen, tanken gör mig fortfarande avgrundsdjupt förtvivlad. Men bara att ha tänkt tanken färdigt gör att jag nu också kan fokusera på den hoppfulla delen. Jag kan även visualisera hur det blir om vi får ett bra besked.

Vilket är fantastiskt! Jag är så stolt över mig själv mitt i allt detta. Jag reser mig hela tiden, trots allt. Det hade jag inte vågar hoppas på. Jag är verkligen förändrad till det bättre, med en mycket tryggare grund i mig själv. Nu kan det mycket väl vara så att mattan rycks bort under mina fötter när som helst och då kommer jag rasa som ett korthus, ner i avgrunden. Och annat vore väll märkligt. Men jag tror på att jag tar mig upp igen.

Fast det här att plugga till tentan som är om två veckor är lite svårt att fokusera på. Men det är ok. Jag gör så gott jag kan. Annars finns omtentor och bättre tider för sådana saker här i livet.

Dåligt KUB

Idag fick jag det där samtalet jag inte ville ha. Från fostermedicin. Med besked om förhöjd risk.

I morgon lämnar jag blodprov för NIPT och sen väntar vi. En väntan som kan vara upp till två veckor innan resultatet kommer säger dom.

Stackars mina små tjejer som ska stå ut med en orolig och ledsen mamma i flera veckor till. (Vad som händer om det är ett dåligt resultat på det med orkar jag inte ens tänka på).

Oavsett har jag och maken bestämt att detta är vårt tredje barn. Om det sen blir ett levande här på jorden eller ett i himlen återstår att se. Jag försöker inte igen helt enkelt, energin och reservresurserna är slut.

Och det är nog dags att höja dosen på min medicin….

Urinvägsinfektion, v.12+4

Inskriven hos en fantastiskt omtänksam och bra barnmorska. Känns toppen inför kommande månader. Hon ordnade även ett KUB-ultraljud redan igår eftersom bebisen är en vecka äldre än de velat tro på mvc.

Men, jag har en urinvägsinfektion. Inget att hänga upp sig på kanske om det inte vore så att dom har missat att tala om det för mig. Lämnade in ett rör för odling den 6:e september (mitt förslag) efter min blödning eftersom jag hade ont i nedre delen av magen med skärande smärta ner i underlivet. Dom lovade att höra av sig om det var något, hörde jag inget så var allt frid och fröjd. Tydligen inte. Det har legat ett recept på antibiotika på apoteket och väntat på mig i några veckor nu. Hade inte barnmorskan tagit upp att hon såg att jag haft en uvi i tidig graviditet och undrade hur jag mådde nu hade det dröjt ännu längre. Så. Nu har jag en förklaring till kramper, smärta och sammandragningar som föranlett besök på akuten och panikartade blixtbesök i huvudstaden. Urinvägsinfektion. Som ingen brytt sig om att kontrollera. Fel i så många led för det här borde dom ha försökt utesluta på akuten, eller åtminstone sköterskan på gyn. Förutom att dom borde ha ringt mig och berättat det från mvc från början då. Mina symtom är nämligen kardinalsymtom om man har uvi vid graviditet. Istället fick jag en tid till kuratorn för hjälp att hantera min överdrivna oro. Att jag är arg och ledsen är en underdrift. Orolig också för det är inte bra att gå med uvi när man är gravid. Särskilt inte som min är orsakad av GBS, som kan orsaka sena missfall, intrauterin fosterdöd, prematur förlossning och sepsis hos nyfödda.

Nu har jag i alla fall påbörjat min antibiotikakur och hoppas på att få må bättre snart. Resultatet från KUB får jag i slutet av denna/början på nästa vecka. Dom försökte sig på att dom skulle ringa om det visade på förhöjd risk men om jag inte hörde något så skulle allt vara bra. Eller inte… Jag går inte på den två gånger, så dum är jag inte. Så nu får jag börjar ringa på fredag och jaga resultat. Håll tummarna för låg risk och en fortsatt komplikationsfri graviditet.