Blod

Nu är det ingen tvekan, jag blöder. Rött och vattnigt, tillräckligt för att det ska färga toaletten rosa när jag kissar. Började i natt tillsammans med skärande smärtor i underlivet, exakt som början på mensen.

Orkar. Inte.

Jag trodde att jag var förberedd och kunde hantera det här. Men i natt kände jag hur marken försvann under mig. Det stora, svarta hålet har slukat mig med hull och hår. Skrämmande nog orkar jag inte kämpa emot utan faller tacksamt ner i förtvivlan och tomhet. Jag orkar inte bry mig om någonting. Orkar inte kämpa hela tiden. Är utmattad redan som det är av att ha mått illa så länge nu. Jag är hemma från skolan idag och kan inte för mitt liv förstå hur jag ska ta mig igenom den här terminen. Jag har ingenting att ge som det är nu. Hur ska jag orka engagera mig i andra människors vård när jag själv går sönder? Jag vill bara bädda ner mig och sova samt krama hårt om mina barn. Få ägna tid åt att läka och återhämta mig i lugn takt.

Och plötsligt är jag inte lika säker på fortsättningen. Vill jag försöka en gång till? En sista gång? Ja, kanske. Någon gång borde det ju fungera och gå hela vägen…

Annonser

Att andas och vänta

Jag har bokat ett privat ultraljud på onsdag nästa vecka. Jag vet faktiskt inte om jag vill gå på det men har kvar det om jag skulle vilja. För egentligen är det ingen idé att kontrollera någonting. Det blir som det blir ändå. Och jag har knappast bråttom med nya försök denna gången heller så då kan jag lika gärna vänta. Ha lite is i magen helt enkelt.

8+5 idag och fortfarande ingen kulle på magen. Men visst känner jag att det spänner och drar i nedre delen av magen. Kanske är det bara så att det är annorlunda den tredje gången? Att jag inte kan förvänta mig att det är exakt likadant? Jag har dessutom en slappare mage nu än innan barnen, en mage som dessutom har hunnit lägga på sig ett liten fettlager under det senaste halvårets hormonsvängningar. Och blodet kan lika gärna komma från sköra slemhinnor. Vad vet jag egentligen? Nå. Just nu bara är jag. Och börjar skolan igen. Start på termin 5 idag! Ska bli skönt med vardagsrutiner att fokusera på 😊

Blod???

Röda strimmor av blod när jag torkade mig i morse. Kom små fläckar häromdagen också men då trodde jag att det hörde ihop med min tröga mage. Men det verkar inte så. Dessvärre tycker jag inte att livmodern verkar växa som den ska heller. När jag väntade stora E så hade jag en kulle på magen när jag låg ner vid denna tiden. Hur det var med lilla H minns jag inte, men just nu syns det absolut ingenting. Det går inåt från höftbenen som en liten skål.

Orkar inte. Ringde gyn och grät men de kan ju inte göra så mycket, det är bara att vänta och se. Känner mig så trött och tom. Det blir inga fler försök om nu detta går åt skogen. Jag orkar inte mer. Inget mer illamående, trötthet, viktuppgång och dåligt humör. Förutom oron och stressen.

Märkligt nog känns det faktiskt som att jag kan acceptera att jag är för gammal om nu inte detta går bra. Det fascinerar mig lite faktiskt, att det känns ok. Jag har ju tänkt så ända från början, då när jag började min barnresa på egen hand; att jag vill i alla fall få försöka! Då menade jag att försöka få barn överhuvudtaget, nu att uppfylla längtan efter fler barn. Men jag har inte förrän nu behövt pröva tanken i verkligheten. Och jag verkar stå fast vid idén att om det inte fungerar så har jag i alla fall försökt och livet kan innehålla så enormt mycket mer och jag ska se till att det blir så också!

Och så ska jag fortsätta att njuta av min fantastiska familj ❤️ Jag är så enormt tacksam och glad över mina två fina tjejer. Mer kan jag knappast önska ❤️

Planering

v.9 (8+0)

Som ni vet studerar jag på universitetet. Jag har två terminer kvar och sedan är jag klar!!!! Längtan efter ett tredje barn har gjort att jag gladeligen ställer till det med studierna, tiden springer som bekant förbi och jag fyller 40 år nu i november. Att läsa färdigt och få ett jobb har alltså fått komma ganska långt ner på prioriteringslistan. Nu sitter vi då i den fantastiska situationen att jag kanske bara kommer kunna gå fram till mitten av sista terminen innan det blir dags för uppehåll. Kan vara så dags att tänka på senare i höst kan man tycka men kruxet är att vi ska skriva C-uppsats med början denna termin. Och uppsatsen ska skrivas i par. Vilket innebär att jag riskerar att svika en skrivpartner halvvägs, eller på slutet, beroende på hur jag mår. Därför var jag på skolan idag och pratade med vår studievägledare.

Det blev ett bra möte. Jag hade hoppats på att kunna göra min slutpraktik i början av vårterminen och sedan skriva uppsatsen under sommaren/hösten på lediga stunder. Helt galen planering egentligen för hur hade jag tänkt att jag skulle orka med praktik (som är ännu tyngre än ett heltidsjobb) inom vården och vara höggravid? Och sedan skriva uppsats med tre barn hemma???  Som tur är visade det sig inte fungera med hur kursen är upplagd. Istället blir det teori, några seminarier och uppsats första halvan. Och så får jag göra praktiken längre fram på hösten eller nästkommande vår. Och hon ska försöka yrka på att jag ska få skriva uppsatsen själv. Det gör att jag kan slippa pressen att den måste vara klar ett visst datum under våren och jag kan därmed jobba på utifrån ork och förmåga. Det känns faktiskt helt fantastiskt! Lite orolig har jag ju varit över att måsta pressa mig över mina gränser och därmed krascha igen. Nu visade det sig att rent praktiska omständigheter satte stopp för det innan jag ens kunde försöka.

Annars mår jag som jag gjort de senaste veckorna, ganska uselt. Ett faktum som gör mig mycket nöjd och glad, vid sidan av att vara ganska utmattande. Dessutom börjar det kännas att något händer där inne. Häromdagen hade jag ganska mycket molvärk och sedan dess börjar det kännas lite mer stumt och utfyllt i nedre delen av magen. Underbara känsla! Medicinen fortsätter att göra nytta men jag mår ändå illa från och till. Framförallt när effekten börjar gå ur kroppen där strax före lunch och vid 16-tiden på eftermiddagen. Idag kraschade jag inne på Ica Maxi, halvvägs igenom handlingen. Det var inte kul att slutföra det hela och ta sig hem. Och så stackars barnen som undrar varför mamma inte är glad och blir så arg… Måste komma ihåg att jag inte kan pressa mig nu, hur gärna jag än vill. I morgon blir det en heldag hemma i alla fall. Tjejerna leker helt fantastiskt bra tillsammans så jag ser fram emot en lugn dag med pyssel såväl inne som i trädgården. Nästa vecka börjar höstterminen så då vill jag ha lite ordning här hemma.

Endast av eget intresse

Har tyckt det varit intressant att kunna gå tillbaka och se hur jag mått i motsvarande vecka med tjejerna så jag skriver ett inlägg om dagens status.

Illamående men hanterbart med hjälp av medicin, TRÖTT, yrslig och lågt blodtryck (103/54 mätte jag det till idag), hög puls, svullen mage, konstant sura uppstötningar, halsbränna, svullen i underlivet, brösten gör ont och är spända, fett hår och finnar i hela ansiktet. Inget ”glow” här inte… Fast att det är en myt insåg jag redan vid tidigare graviditeter så det förväntade jag mig knappast. Jag är inte en som strålar när jag är gravid helt enkelt. Fast jag är överlycklig över varje symtom! Varje illamåendeattack är för mig ett tecken på att det går rätt väg.

Är hos min mamma i Sthlm och jag kämpar på med att dölja hur jag mår. Skyller på intensiv sommar med mycket jobb, framförallt nattjobb. Får väll se om hon går på det….

En liten plutt!

Allt gick bra!!! Livmodern hade rätt storlek när hon kände efter och allt var fint på ultraljudet; foster, gulesäck och fostersäck. Någon dag stort mot senaste mens så det stämmer bättre med när jag tror att jag hade ägglossning.

10 mm kärlek och v.7+1 idag ❤️❤️❤️

Vardagslyckan

Lycka kan vara: Att faktiskt kunna tömma diskmaskinen i morse utan att knappt tänka på att jag gjorde det. Ingen panik, ingen gråtfärdighet över illamåendevågor som kom vid varje rörelse! Magiskt!

Tre dagar med Lergigan Comp på regelbundna tider, massor av sömn och regelbundna och lättsmälta måltider har gjort underverk 🤗🤗 Nu är jag tillbaka där jag kan hantera tillvaron så länge jag har något att äta nära till hands och inte rör mig för fort. Tacksam 💖

Nu är jag bara enormt nervös för ultraljudet i morgonbitti. Kl 8.30 är det dags. Och jag måste åka själv för maken kan verkligen inte komma ifrån på jobbet i morgon. Usch. Håll en tumme eller två för mig är ni snälla.