Konstaterat MA

I går kväll när jag gick och lade mig fick jag plötsligt känslan av utdrivningsfas i kroppen. Ni som fött barn vet nog vad jag menar. Jag hade inte ont men känslan kom och gick under hela natten och var kvar i morse. Därför blev jag inte förvånad när det vid morgonens första toalettbesök kom något som i det närmaste kan beskrivas som att slemproppen gått. Stressad och ledsen absolut, men inte överraskad. Efter att i nästan två veckor levt med blöja, ombyte och läkemedel i skolväskan och en packad väska till resten av familjen stående i hallen om vi skulle behöva åka in akut blev det för mycket för mig och jag tappade behärskningen. Jag ringde KK och magiskt nog fick jag en tid på eftermiddag. Mest beroende på min koagulationsrubbning och som jag blev lättad över att dom tog emot mig.

Förmiddagen spenderades i skolan med sluttampen på vårt grupparbete som ska redovisas nästa vecka. Det är märkligt hur lätt det är att koppla på ”Le och fungera hur bra som helst trots att insidan går sönder”läget. Inget mer blod kom under förmiddagen och jag kände mig ganska trygg där jag var, skolan ligger trots allt i byggnaden bredvid sjukhuset.

Kl 13 gick jag upp till mottagningen och fick träffa en jättegullig sjuksköterska. Doktorn kom också snart och hon lyssnade på min berättelse och min skräck för blödningar. Hon kände, klämde och tittade. Och till slut ultraljud. Som jag först inte orkade titta på. Men efter en längre tyst stund från doktorn förstod jag och tittade jag med. Och visst. Det syntes direkt att detta inte var bra. Fostret var nu suddigt i kanterna, fostersäcken fortfarande liten i förhållande till fostret och trots att hon letade och letade så kunde ingen av oss se någon hjärtaktivitet. Hon mätte sedan den lilla krabaten och fick den till ynka 6 mm. Dvs 1 mm mindre än för 10 dagar sedan. Den lill* måste ha slutat utvecklas bara några timmar/någon dag efter senaste ultraljudet. Kanske när jag fick min första blodiga flytning?

Gudskelov var det aldrig tal om att avvakta och göra nytt ultraljud om någon vecka utan det konstaterades där och då att det var ett MA. Jättefin doktor var det som var snäll, mjuk och förstående utan att linda in fakta för mycket.

Tyvärr fick jag sedan åka hem. Nästa fredag har jag fått en tid för att sätta igång missfallet under kontrollerade former. Om en vecka!! Alltså, det gör mig inget att bära runt på den lilla. Det var ändå början på mitt barn och närmare pyret än så här kommer jag aldrig få vara. Däremot är jag rädd att det startar hemma… Kanske borde jag bett om att få börja med tabletterna hemma ändå och åka in om det går åt skogen? Får ringa i morgon tror jag. Hade varit skönt att få det avklarat och kunna börja om. Klockan tickar ju…..

Men så är läget i alla fall. En märklig känsla av lättnad blandad med djup sorg.

Och nu vet jag i alla fall, det blir ingen januaribebis.

Annonser

8 thoughts on “Konstaterat MA

  1. Men åh! 😔 Alla dina inlägg ramlade över mig på en och samma gång. Så roligt att läsa dina ord igen! Och så förfärligt ledsamt att du ska behöva gå igenom det här. Tänker på dig! ❤

    • Hen!
      Tänker på dig med 💗
      Ja, det var ju ingen solskenshistoria jag kom med här nu när jag väl började skriva igen. Hade hoppats på det men vi får se, det kanske kommer en fin fortsättning på detta snart.
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s