Februari 2017. Tillbaka!

Ja, vem trodde det? Hur som helst har behovet och längtan efter att skriva återkommit så jag gör ett besök här och ser hur det går.

Vad har hänt och händer här då? Till att börja med är barnen stoooora nu! LillaStora E är 4,5 år och lilla H är snart 2,5 år. Mina stora fina tjejer. Jag har just börjat min 4:e (av 6) termin på min utbildning och är därmed över halvtidsstrecket vilket känns fantastiskt! Det har varit slitsamt och tungt periodvis men nu under hösten har bitarna som fallit på plats och jag känner mig allt mer harmonisk såväl i mitt föräldraskap som i skola och med vänner. Ja, för jag har börjat lyckas bygga upp en nya vänskapskrets här vilket är oerhört skönt. Så pass har jag rotat mig att när mannen pratade om att flytta här i höstas, pga jobb, så drog jag i bromsen och ville inte. Stort för att vara mig 🙂 Jag har dessutom just fått veta att jag fått sommarjobb på förlossningen/BB som undersköterska så jag är på väg mot min framtid på många sätt. Utöver det börjar huset ta mer form då jag faktiskt orkar lite mer nu då barnen äntligen sover bättre. Jag har till och med börjat träna hyfsat regelbundet igen. Så det flyter på och är till och med riktigt fint i bland.

Några moln på himlen då? Såklart det är, vems liv innehåller inte det? Men jag orkar hantera dom på ett helt annat sätt nu. Kanske pga att jag sedan i höstas tränar medicinsk yoga. Det har på riktigt förändrat mitt liv till det bättre och gett mig ett annat lugn, även det helt fantastiskt.

Största molnet på vår himmel just nu är väll trebarnsfrågan. Japp. Jag har fått storhetsvansinne och längtar efter ett tredje barn. Detta samtidigt som maken vill sterilisera sig för han vill inte på något sätt gå igenom småbarnsåren igen. Hur gör man då liksom? Det här är ju inte en fråga där vi kan kompromissa precis. Jag förstår ju hans argument, helt klart. Det är dyrare, vi kommer få svårare att resa, det kommer ta ytterligare 3-4 år innan vi kan vara lite fria igen han och jag, jag mår inte så himla prima under graviditeterna, vi kommer fördröja starten av livet med två inkomster ytterligare ett år (det är rätt så knapert nu..), vi riskerar att inte orka som familj, det blir en ny trötthetsperiod när bebisen är ny (typ första året..), risken att få ett barn som inte är friskt och därmed spela med framtiden för de barn vi har, tänk om det blir två eller fler osv osv.

Men… Jag älskar småbarnstiden. Bebis. Jag skulle gärna vilja uppleva ytterligare ett barn nu när jag är så trygg i föräldrarollen. Tänk att få ge barnen gåvan av ytterligare ett syskon. Jag skulle älska att faktiskt kunna dela graviditeten och längtan med dom som nu är så stora att dom faktiskt förstår lite grann, särskilt LillaStora E. Tre barn, det var så det såg ut i min vision av framtiden. Jag tycker att det saknas någon här hemma, familjen är inte komplett. Pengar är för mig inte viktigt eftersom jag inte behöver prylar eller aktiviteter som kostar något för att vara lycklig (maken är tvärtom tyvärr). Det som håller mig tillbaka är skräcken för att faktiskt riskera familjen är stor hos mig. Tänk om jag driver igenom detta och sen står vi där med tvillingar/trillingar eller ett barn med så stora behov att vi knäcks som familj. Är det värt det? Hur stora är riskerna?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s