24:e maj, Livet i limbo

Måndagens vul var tänkt att ge mig ett svar; antingen var jag i v.11+0 vilket var högst osannolikt, eller så var jag i v.6+6 enligt senaste mens, alternativt så fanns det ingen där inne. Som så många andra fick jag istället gå ifrån mitt ultraljud och varken veta bu eller bä.

Besöket började med att hon kände på livmodern och därpå rynkade pannan. När jag var där när jag väntade lilla H så sa hon direkt att livmodern då stämde väl överens med den vecka jag var i. Så började hon ultraljudet. Direkt såg vi en liten böna på skärmen med pickande hjärta <3. Men jag såg lika snabbt att hinnsäcken var alldeles för liten. Så där liten att pyret låg och trängdes utan särskilt mycket mörk yta runt sig. Och mycket riktigt så mättes allihop åt skogen fel. Pyret var 6+3 vilket ändå får anses vara godkänt även om jag inte varit med om det med mina andra två barn som i stället haft för vana att ligga någon dag på plussidan när de mätts. Dessvärre var fostersäcken bara i storlek av 5+4…. Det som bekymrade henne ytterligare var att allihop var väldigt nära livmoderhalsen. Dvs det kunde vara så att alltihop var på väg ut. Dock påpekade hon mycket noga att fostrets hjärta slog och att det var i rätt storlek ändå. Det andra kunde hon inte säga något om. Det kunde gå illa men även gå bra. Dock satte hon inte upp mig på något återbesök utan önskade mig bara lycka till. När jag lämnat mottagningen insåg jag att det innebar att jag i värsta fall får leva i limbo till nästa ultraljud som är inbokat v.12+1 via mödravärden så jag gick tillbaka och bad om ett nytt besök om två veckor vilket jag naturligtvis fick. Vet inte om det var för att hon med stor sannolikhet anade att det inte skulle komma att behövas.

Så nu väntar jag. Jag har ju mått märkligt bra denna graviditet men hoppats på att anledningen varit att jag ätit bättre och även börjat med mina lergigan tidigt. Men nu undrar jag. Illamåendet är nästan borta nu och jag är ganska pigg igen. Brösten ömmar fortfarande men det går inte att klämma ut någon mjölk ur dom. Och det gör galet ont runt livmodertappen. Gyn sa att jag skulle vila och ta det lugn den närmaste tiden. När jag gick därifrån snurra allt i huvudet och jag var helt förstörd hela kvällen. I går morse vaknade jag med gråten i halsen och ångesten som en sten i bröstet. Men sen klarnade det. En varm dusch senare hade jag samlat mig och bestämt mig för att återta kontrollen över situationen. Jag insåg att vila bara skulle ställa till det för mig och göra mig rädd och sänka mig psykiskt. Istället tränade jag ett pass styrka, hämtade barnen på förskolan och grävde sedan upp potatislandet inför årets planteringar. Tanken är att skrämma ut pyret om det nu ändå ska ut. Är det en frisk graviditet så stannar det ju kvar oavsett men ska det ta slut vill jag hellre ha det avklarat förr än senare. I natt sov jag med en av yngstas kvarvarande blöjor och även i skolan idag var jag försedd med blöja på (hade mörka tights och klänning för att dölja det hela) och ombyte i väskan. Men inget har ännu hänt. Ont i livmodertappen gör det men inget mer. Maken har annonserat att han tänker ha sex med mig i kväll. Planen var i går kväll redan men modet svek mig. Dock är vi rörande överens om att det inte är hållbart att jag ska låta bli bara för att jag är rädd. Så i kväll blir det på det så får vi se vad det leder till.

Konstigt nog är jag samlad och lugn förutom skräcken för en störtblödning. Antar att det ändras när allt är över. Just nu har jag nog bara gått in i överlevnadsläge och koncentrerar mig på de praktiska sakerna jag kan styra över.

Två missfall. Den erfarenheten hade jag inte hoppats på att få, även om jag förstår att jag har åldern emot mig, jag är ändå 39,5 år ganska precis i dagarna. Men jag har haft så lätt att bli gravid innan, och det var inte så länge sedan ändå. Visserligen har jag obegripligt lätt att bli gravid nu med eftersom båda månaderna vi gett det en chans lett till en graviditet men det verkar ju inte gå hela vägen. Frågan är hur många fler försök jag orkar ge det? Och även om klockan tickar enormt högt inom mig så kanske det är klokt att ta en paus efter detta och låta kroppen och själen vila lite. Jag orkar nog inte fler missfall än så här på rad. Kan nästan se fram emot att vara ogravid och inte behöva oroa mig eftersom jag inte bär på något jag kan förlora. Vilket också är en intressant känsla. Kanske är det så att detta inte leder till något barn. Istället kanske det leder till insikten att jag känner mig färdig. Att jag är nöjd med de underbara jag fått och istället kan njuta av att inte behöva vara gravid med allt vad det innebär. Jag är övertygad om att mitt liv är komplett ändå. Jag tänker INTE jaga mig blå över ytterligare ett barn. Detta är och ska vara en bonus. Blir det inte så fokuserar jag på det jag har. Och bär med mig erfarenheten i mötet med de många kvinnor jag kommer träffa genom mitt arbete på gyn när jag är klar sjuksköterska och sedan i framtiden som barnmorska.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid den tanken framöver också. Och att det hela slutar med ett varmt och levande knyte i min famn eller ett totalt lugn i beslutet att sluta försöka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s