1,5 år senare..

Jösses Amalia, så tiden går i ett med två små barn. Det som eventuellt fanns i energi när det bara var lilla E som upptog min tid är för länge sedan upptecknad och förbrukad.

Hur som helst. Jag lovade att återkomma efter min paus och säga hejdå om jag bestämde mig för att sluta blogga. Nu är jag här för att göra just det. För vet ni, i helgen är jag själv hemma!!!! Förutom att jobba så har jag då eoner av tid för mig själv. Tid som iof skulle kunna användas till att komma ikapp med pappershögen som ska sorteras in i pärmar, dammsugning eller något annat tråkigt. Men vet ni, jag tänker inte slösa bort mina lugna timmar på något sådant. Istället vilar jag så att jag kan vara en glad och pigg mamma när man och barn kommer hem igen ikväll.

Hur har vi det då och vad har hänt sedan sist?

Vi har det bra. Jag var föräldraledig med vår lilla kråka tills hon var nästan 1 år. Då tog mannen över en vecka och skötte sedan inskolningen på förskolan samtidigt som jag äntligen började studera till Sjuksköterska förra hösten. Jag gjorde ett försök förra våren när lilla H var 5 månader men lade ner det redan på uppropet och gick hem för att fortsätta mysa ett halvår till istället 🙂 Hon är en riktig solstråle, har en enorm självkänsla och trygghet i sig själv och har hunnit bli 1 år och 8 månader. Hon blir oerhört arg när något går henne emot men är ganska pipig när det kommer till höga ljud eller något som skrämmer henne. Då gråter hon floder men sen är allt bra igen. Det vilar inga sorger hos henne inte. Hon har dessutom ett enormt ordförråd och pratar massor, jag trodde inte att en så liten människa kunde prata så bra och det är urhäftigt! Lilla E, som fyller 4 år i sommar, är en fantastisk liten person. Allvarlig, fundersam, känslig och oerhört rolig i sina iakttagelser och betraktelser av omvärlden. Hon har också ett gott självförtroende och låter absolut ingen sätta sig på henne och trugar ingen. När hon beskriver sig själv är det med ord som stark, modig, snabb, cool och smart vilket är fantastisk att få höra för en mor. Däremot bekymrar det mig att hon lätt sluter sig och att hon även verkar ha ett visst mått av ångest i sig. Men det är inte så mycket mer att göra åt saken än att göra allt för att ge henne en grundtrygghet och så många verktyg det bara går för att hon ska kunna hantera livet.

Och förra sommaren gifte vi oss också faktiskt! Ganska precis 4 år efter den där pirriga dagen när jag hämtade mannen vid flyget och inte alls visste vad det skulle bli av det hela. Det hela började med att han friade på min födelsedag några månader efter att lilla H föddes. Världens vackraste frieri, med mig sittandes i soffan i sunkiga kläder och en sovande H vid bröstet. Precis så som livet var just då. Han friade på den dag jag avskytt i flera år nu eftersom en kär vän tog livet av sig på det datum som råkade vara min födelsedag. Han ville så gärna att jag skulle börja förknippa dagen med något fint igen, vilket faktiskt fungerade ❤ Och ringen sen…. Han hade sökt över hela landet efter den rätta och till slut hittat en guldsmed som gjorde en ring i vitt guld med handhamrad yta som påminde om frostigt glas (för att livet gett mig en hel del törnar och för att jag älskar is och kyla). Utöver det hade han graverat in orden ”Vi är vägen”. Det är en syftning på de ord jag burit med mig och levt efter sedan många år: ”Jag ska finna vägen eller skapa den”. Själva vigseln blev lika fin. Vi hade sedan innan planerat att spendera en del av sommaren i min fjällby och någon gång på vårkanten så bestämde vi oss för att även låta viga oss där uppe. Det blev en magisk vigsel med en vigselförrättare jag känner väl. Vittnen blev min kära vän S som bor där uppe och en annan vän, P, som är professionell fotograf och därmed även tog våra bilder. Så jag, mannen, våra barn och två vänner, fjällen, ljuset och sommarmagin ❤ Jag kunde inte ha önskat mig bättre.

Annars är vi en löjligt vanlig småbarnsfamilj. Det är såklart tufft ibland med två små barn, studier, mannen borta veckovis, enorma mängder infektioner hela vinter för oss alla fyra och att jag har dessutom varit tvungen att börja jobba extra för ekonomin var på väg i botten. Men det funkar, och är oftast roligt 🙂 Ovant för mig är att jag börjar känna mig stabil i mitt mående och vågar ta ut svängarna och prova vad jag tål utan att vara livrädd för att falla ner i någon depression igen. Det är ju länge sedan något sådant hände faktiskt. Dock hade det varit trevligt att hinna göra något mer måbravårdande för mig själv så som att träna, men det kommer en tid till det också. Just nu lägger jag mycket tid på att bara vara med barnen. Ni vet, bara sitta med dom i famnen och mysa, läsa en saga, prata eller se en film. Och det är precis så som jag vill ha det ❤

Det jobbigaste är min ständiga längtan norrut och sorgen över det jag lämnade där uppe. Men ärligt talat tror jag att det mer är ett personlighetsdrag hos mig än något som faktiskt skulle bli bra om jag bara fick flytta tillbaka. Och vi har dessutom en plan för framtiden som jag känner mig allt mer tillfreds med. För om två år, när jag är klar och kan börja jobba, då ska vi köpa en plats i fjällen. Inte hela vägen upp i norraste Norrland men halvvägs i alla fall. Vi passerade nämligen genom Jämtland på vägen upp i somras och ja, jag skulle trivas där. Bonusen är att väldigt många av de jag arbetat med och tyckt mycket om genom åren också har landat i de trakterna, så det skulle vara lite som att komma hem igen. Till en början är det tänkt att vara ett sommarhus men en dag kanske vi flyttar upp, ingenting är omöjligt!

Så, det var en liten bit av mitt liv just nu. Något mer bloggande blir det inte för mig. Jag har fullt upp med att vara i nuet och hinner knappt ens det. Jag är så oerhört tacksam för alla som jag lärt känna genom åren här inne och jag fortsätter såklart att följa många av er som fortfarande skriver.

Ett enormt stort tack för alla stöttning och alla kärlek! Jag önskar er alla ett fantastiskt liv fyllt av kärlek, trygghet och äventyr!

 

 

Advertisements

One thought on “1,5 år senare..

  1. Tack för denna bloggtiden! Du höll vad du lovade o gav bloggen ett avslut även om jag gärna hade läst vidare. O utan bloggen hade jag ju aldrig fått träffa er. Önskar fortfarande att ni hade bott närmare så ni hade kunnat vara en del av min vardag.💗 Kramar Åsa o Tuva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s