Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Annonser

8 thoughts on “Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

  1. Fin!

    Tillit. Jag vet. Samma. Men släppte taget. Bästa jag gjort.
    Jag har samma ångest med. Om familjen.
    Jobbigt. Trodde det var bara för att jag mist två barn men kanske är det också hormonellt? Inte så mycket med det vi bär.. utan för att vi ska vara förberedda ifall att?

    Stor stor kram

    • Jag kämpar verkligen. Kunde du släppa så kan jag med! Tack 🙂
      Jag tror att skräcken att förlora hänger ihop med upplevd förlust. Det är verkligt för oss. Det händer. Det går inte att resonera bort genom statistik eller sannolikhet, för vi vet att någon är den där promillen det händer och det kan vara vi, igen.
      Ska få hjälp med det nu har de lovat på Psyk. Är också skrämmande men det här går inte, att vara så rädd hela tiden. Det förändrar ju ingenting om vad som kommer att hända. Och gör oss inte mer tåliga om det händer, världen rasar ändå oavsett hur vi tror vi lyckats skydda oss.

      Jag hoppas verkligen ni får komma hem snart!!

      Mängder av kramar ❤️

  2. Skönt att ni fått lite gjort där hemma, även om det kanske är dags att ligga på soffan o äta praliner några dagar nu 😊.
    Jättefin mage!!!
    Så det blev syskonvagn i alla fall! Är nog bra att ha tillgång till en iaf!
    Hoppas att du kan finna tillit till din man nu när du analyserat vad dina känslor kommer ifrån. O att du möter en bra barnmorska på förlossningen!!
    Spännande att det börjar närma sig!!
    Kramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s