Svampplockning

Nä, inget barnafödande här inte. Magen fortsätter att dra ihop sig sådär hårt och pressa nedåt, å andra sidan har hon inte sjunkit än så det kanske är vad som händer. Annars är kroppen snäll med mig just nu tycker jag. Sover bättre än på länge och vilar mycket på dagarna, orkar inte så mycket. Kroppen laddar helt enkelt inför förlossningen, coolt.

Efter ett par bra nätter och med fröken Plupp på förskola två dagar vaknade jag trots allt ganska utvilad i morse. Så jag tog henne på cykeln och trampade iväg först till hästhagarna och sedan upp i skogen för att leta svamp. Lilla E är superduktig på att gå i skogen och tycker det är spännande med allt som växer. Tyvärr har hon inte lärt sig att gå runt pinnar och små träd utan trampar rakt igenom, varpå hon snubblar och river sig hela tiden. Efter ett tag blev hon ganska ledsen så jag fick bära henne. Tror förkylningen sänker henne lite fortfarande också. Fyra små stackars kantareller fick vi med oss hem i alla fall 🙂

IMG_2987-0.JPG

Väl hemma var vi helt slut båda två så efter lite mat lade vi oss i soffan för att sova. I 15 minuter låg hon stilla men sen började det krypa i kroppen på henne och hon kunde omöjligen ligga kvar. Hellre studsa och hoppa i soffan och på min mage.. Som tur var kom mannen hem tidigt och kunde ta över den spralliga tjejen. Hon for omkring här som en jag vet inte vad så till slut bestämde dom sig för att gå till lekparken och gunga. Det var hon med på och hade bråttom iväg. 3 minuter senare får jag ett sms, hon har slocknat i vagnen ❤ Lilla gumman.

Hon har det verkligen inte lätt nu. Det märks så väl på henne att jag inte mår bra eller orkar som vanligt. Och inte kan hon få igång mig heller genom att hoppa på mig. Hon vet att det är något på gång helt enkelt och kan inte slappna av. Om hon inte är med sin pappa förstås. Då är hon lugn, trygg och glad. Jag är så innerligt tacksam att vi har honom i vårt liv. Att jag inte gör det här själv. För kärleken mellan de där två är magisk

Annonser

Det drar ihop sig. v.39 (38+6)

Haha, ser nu att rubriken blev en rätt kass ordvits 😉
Hur som helst har något ändrats idag. Plötsligt i förmiddags blev magens form väldigt underlig och det kändes som om fröken där inne pressade på åt alla håll. När jag reser mig pressar det dessutom nedåt på ett nytt sätt. Eller nytt och nytt. Precis så här kändes det dagen innan förlossningen med lilla E drog igång. Fast då fattade jag inte att det var sammandragningar utan tyckte bara hon trängdes mer än vanligt…

Idag är annars en bättre dag än igår då jag var så trött att jag höll på att gå sönder. Lilla E blev dunderförkyld i söndags och har därmed sovit dåligt ett par nätter, och sover hon dåligt så sover jag dåligt. Igår var hon mycket bättre men inte helt okej för förskola så ett stycke rastlös 2-åring ägnade sig åt att hoppa på sin slutkörda och tunga mor större delen av dagen. Och ju mindre jag orkade desto oroligare blev hon och därmed mer intensiv. Gisses. Hon stupade i säng i går kväll i alla fall och mannen lovade att ta natten. Men först skulle vi mysa lite i soffan och se Homeland. Vilket gick åt skogen då jag kommer ut ur lilla E’s rum och han har värmt en tallrik rökta revben att smaska på. Illamåendet och kväljningarna sköljde över mig och jag blev så besviken. Kunde han verkligen inte låtit bli dom när han vet hur vidrigt jag tycker det är? Vände och gick och la mig istället, kl 20.30. Ledsen och sur. Som tur var har jag fått sova i natt och har lite mer energi i kroppen nu. Har ägnat mig åt att måla ytterligare ett varv på säkerhetsgrinden vid trappen och sedan byta alla sängkläder och tvätta. Jodå, jag vet att man ska vila, vila och vila när det närmar sig men jag undrar hur många som verkligen kan göra det. Drivkraften att ordna sitt bo innan födseln är stark. På många sätt är vi bara våra instinkter när det kommer till detta, och jag tror på att låta det vara så.

Just nu känns väll inte förlossningen som om den lurar runt hörnet, men snart så 🙂 Vi har packat klart våra väskor, städat undan hemma, bäddad vaggan och fyllt kyl och frys. Nu ska vi bara få till att jag fattar när det är på riktigt så mormor hinner ner hit från Ekerö…

Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

När köksfläkten åker in i diskmaskinen

Här hemma har fixandet och boandet stegrats senaste dagarna. I dag kom turen till köksfläkten i samband med att jag storstädade huset. Samtidigt tvättar jag nästan maniskt allt som kommer i tvättkorgarna. För jag vill hålla undan så vi kommer hem till hyfsat med rena kläder, och inte tvättberg, efter förlossningen.
Och så virkar jag. Babyfilten är faktiskt klar och ligger just nu på tork efter att ha sköljts och sträckts. Jag blev så nöjd med resultatet så det är sanslöst. Tänk, de där garnerna köpte jag när jag väntade lilla E men då renoverade jag lägenheten istället för att virka. Nu är filten äntligen klar! 2,5 år senare… 😉

Annars känner jag ingenting förutom vild sjögång i magen. V.38(37+6) idag. Och att jag är tröttare än tröttast. I dag höll jag dessutom lilla E hemma från förskolan då hon slokade betänkligt i morse. Det blev mycket film och en del glass, saft och bullar för att få i henne lite energi då hon ätit väldigt dåligt de senaste dagarna. Nu på kvällen har hon dock kvicknat till och ätit rejält med både mat och efterrätt. Skönt. Så i morgon blir det förskola för fröken och vila för mamman. Välbehövligt även om jag älskar att ha henne nära, för jag är rejält slut som det är nu. Hon har i alla fall somnat för natten nu och jag hoppas på en lugn natt. Kanske ska jag redan nu, kl 20.30, gå och lägga mig? Lite extra sömn hade inte skadat.

Kram och godnatt!

Frånvarande

Jodå, jag mår bra, bebis i magen mår bra, mannen mår bra och lilla E mår bra. Jag har bara gått in i min egen bubbla redan och har svårt att fokusera utanför den. Har försökt skriva ett inlägg ett tag nu men det blir inget. Att kommentera får jag nästan inte alls ihop. Det enda jag verkligen gör är att virka. Haha, en aning maniskt absolut men min räddning just nu. Leila bakar på tv4Play och mitt babyfiltprojekt.

Förutom det har mannen jobbat väldigt mycket de senaste två veckorna, vi var bortresta förra helgen och träffade mängder av vänner (tack Livets Underverk för att vi fick träffa er!) och sov enormt lite pga äckligt varmt hotellrum. Lilla E kämpar på med sina hörntänder som gör ondare än ondast så humöret är minst sagt instabilt på fröken. så vi har kämpat en del på sistone. Nu är i alla fall mannen hemma mer igen och kan lägga henne och även ta en del nätter. Helt sjukt hur bra hon sover med honom. Somnar på 10 minuter och kan sova till kl 9 på morgonen. Men så är han tryggheten själv också 🙂

Vattengympan började förra veckan och det var gudomligt skönt och roligt. Min förhoppning är att jag ska kunna gå tre gånger till och hinna lära känna tjejerna där lite mer. Det är flera av dom som är väldigt trevliga och som jag gärna hade träffat sen också.

Förlossningen närmar sig annars med stormsteg. 17 dagar kvar till Bf. Dessvärre har fröken i magen inte behagat sjunka en millimeter ännu så hon trängs rejält med magsäck, lungor och revben medan nedre delen av magen i princip är tom. Jag får dessutom allt mer känslan av att hon är mindre än Lilla E. Magen är mindre tycker jag, särskilt med tanke på att en del av den är tom. Trängseln gör i alla fall att jag mår sjukt illa och har riktigt svårt att äta. Vikten står därmed stilla på stadiga +20 kg än så länge. Nu är det ju ett tag kvar men det verkar som om slutnotan blir lägre än förra gången. Sen är det väll mer intressant att se hur många kilon jag förlorar i samband med förlossningen än vad jag väger innan.

Nu ska jag gå och förbereda middag till mina fina. De är nämligen i stan och fikar. Mannen planerade in en fikaträff med en kompis under helgen och första känslan var neeeeej, ska han åka iväg och lämna oss själva nu när det äntligen inte är jobb. Men så kom jag på att han kan ju ta med lilla E. Det gör ju alltid jag vart jag än åker och vem jag än träffar. Ja, jag vet. Pinsamt och galet att jag ens ska tänka på det men nu har det blivit så ändå. Något han självklart gärna gjorde, dessutom visade det sig att kompisen också gärna tog med sig sin dotter. Kanon! Handlar bara om att han ska tänka om och lära sig att det går att umgås och göra ärenden även med barn 🙂

Kram på er!

Barnmorskebesök v.36 (35+4)

Så var det dags att träffa min vanliga bm idag. Lilla E fick följa med och hon tyckte det var allt från spännande till läskigt. Att jag skulle ligga på en brits för att bli mätt och lyssnad på gillade hon inte alls. ”Upp mamma!” sa hon och tyckte alltså att jag inte skulle ligga där utan kliva upp. Snuttis ❤ Det blev bättre när hon fick sitta hos mig när bm gjorde det hon skulle.

Resultatet av kontrollen då? Det mesta var prima. Blodtryck 110/60, blodsocker 5,2, vikten hemma i morse +20 kg (usch!), sf-måttet precis på medelkurvan, hjärtljud 144, huvudet ner med ryggen på mitten/vänster sida (kontrollerat med ett snabbt UL) dock högt upp och därmed rörlig. Som ni såg på bilden innan så bär jag ju högt upp, det är mer eller mindre tomt längst ner vid blygdbenet. Lilla E hade faktiskt sjunkit något vid den här tidpunkten och jag hoppas skrutten gör det snart också, det är jobbigt att gå omkring med ett stort barn inklämt mot lungor och magsäck…
Däremot var mitt Hb 103 och inte mycket att skryta med. Enl bm så behöver jag fortfarande inte äta järntabletter om jag inte vill då jag hade bra järndepåer i början av graviditeten. Konstigt tycker jag och kommer absolut knapra i mig de jag kan. Köpte Hemofer då de är lite mildare för magen och tas upp väldigt bra av kroppen.
Känner mig i stort ganska lugn. Inte heller denna bm tyckte att hon kändes särskilt stor så det blir nog "bara" en 4-kilosbebis 🙂
Nu ska jag genomlida den här varma dagen och ha fokus på att det utlovats svalare väder redan i morgon. Hoppas SMHI har rätt för en gångs skull.

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg