Ledsen och nere

Direkt efter Stockholmsresan så for vi till Öland över helgen. Fint och mysigt men herregud ett sådant flängande det är på oss. Nu var det här planerat sedan länge och mannen ville verkligen åka så vi for. Sen lämnade vi honom i Kalmar på söndagen då han skulle tävla och så körde fröken E och jag hem. 4 timmar i bil gick faktiskt bra för henne men mycket film blir det..

Så sedan i söndags är vi äntligen hemma igen. Och nu vägrar jag åka någonstans innan bebis är ute och blivit någon månad. För jag orkar inte. Rent fysiskt är det förstås tungt men det riktigt jobbiga är den mentala biten. Det sliter på mig att flacka omkring, särskilt nu när jag ändå är i en svacka. Då blir det extra viktigt för mig att kunna ha någon form av rutin med mat, träning, sömn och att få ha ordning runt mig. Resandet havererar det mesta av allt jag behöver samt att hemmet ser ut som något jag inte vill bo i då vi inte hinner hålla efter ordentligt.

Igår eftermiddag fick jag ett riktigt bryt då jag var tvungen att tjata upp mannen ur soffan där han parkerat sig. Jag skulle iväg och behövde göra mig klar, han hade somnat och lilla E var nyvaken och hungrig. Efter fyra tillsägelser om att komma och hjälpa mig fick jag till slut ryta åt honom att för i helvete komma upp ur soffan! Fy tusan vad trist det är att vara som en dålig morsa år sin sambo. Så jag var ordentligt sur igår. Han fattar inte alls och kunde inte prata om det när jag tog upp frågan. Han tycker jag ska vara mer tydlig med att det var bråttom… Ja, ni ser. Han är lat helt enkelt. Och fattar inte att allt han inte orkar eller känner för måste jag göra. Blir så förbannad! Omoget är vad det är.

Samtidigt vet jag att det ofta blir så här när jag mår dåligt. Istället för att ta över och dra lasset så deppar han också ihop över det faktum att jag är deppig. Över att han känner sig så maktlös och över att han inte kan göra något för att få mig att må bra igen. Han känns då mer som en kvarnsten runt halsen än ett stöd tyvärr. Är inte så mycket han kan rå för hur han reagerar men vi måste jobba på det. Han kan inte bara sätta sig apatisk när jag faller. Och han vill liksom bara att jag ska må bra igen och ser inte kopplingen till att vägen dit kanske går via disken/tvätten/dammsugningen.

Oavsett vad så är jag låg nu. Vill inget, gör inget, orkar inget. Kan inte sova för att det kliar så infernaliskt i benen och är varmt, orkar inte träna för att jag inte sover osv. Hade jag varit utan lilla E så hade jag krupit ner under täcket i soffan och bosatt mig där några veckor. För det är vad jag mest vill; stänga ute världen en stund och bara läkas.

Det får bli en modifierad variant istället. Mycket vilotid när E är på förskolan, mer avlastning från mannen, tidiga kvällar och komma igång med promenader och Yoga igen. Och så får det ta lite tid. Var hos psyk idag och blev sjukskriven till september. De höll också med om att vi väntar ut detta. Höja dosen är ju inte aktuellt utan nu provar vi vila och stabilitet. Dvs anledningen till att de sjukskriver mig. En sådan här nedgång kan inte stressas ur helt enkelt. Jag kommer må sämre en period men det går över, bara jag tar hand om mig som jag ska.

Annonser

6 thoughts on “Ledsen och nere

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s