Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

Annonser

Utbrytningsförsök?

Inte för att jag tror det på riktigt men idag har det verkligen känts som om tösen i magen gjort sitt bästa för att gräva sig ut nedtill. Det ilar, skär, trycker och stramar. Så fort jag reser mig eller rör mig snabbt så drar magen ihop sig och pressar nedåt. Inga onda sammandragningar men det är bra tryck i dom. Antar att hon börjar tycka det är trångt där inne nu och försöker lägga sig tillrätta för att få mer plats. Och vill hon sjunka ner lite så inte mig emot, då kanske jag kan få lättare att andas ett tag.
Utöver det så var det ingen bra dag, idag heller. Är trött och har ont precis överallt. Känner mest för att bara gråta och sova. Jag som älskar att vara gravid! Som förundras över miraklet i min mage och är innerligt lycklig över min fina lilla familj. Det är som två skilda plan i mitt medvetande de här två delarna. Den ledsna delen hör inte ihop med livet som är här idag. Den hör ihop med att jag har ont och inte kan ta hand om mig som jag behöver. De där grundstenarna; äta, sova, träna. De fallerar. Jag mår för illa, har för ont och sover för dåligt för att kunna helt enkelt. Gör så klart mitt bästa på alla punkter men det räcker inte på långa vägar. Jag har full förståelse för att jag inte kan och orkar mer nu, det är bara synd att jag inte kan må bättre.

Nu ska i alla fall laddas för midsommar med fina vänner och sedan 2-årskalas med tjocka släkten. För på måndag fyller lilla E 2 år! Jag tror och hoppas att de här sakerna ska fylla på med energi istället för att dränera mig. För jag känner mig ensam. J har jobbat mycket på sistone vilket gjort att jag varit själv hemma på dagarna och sedan själv på kvällarna med lilla E. Och jag har inte lärt känna någon här än så jag blir lite isolerad. Längtar därför extra mycket efter alla besök vi ska få i sommar. Det blir toppen!

Profylaxkurs

Idag blev så i alla fall vår profylaxkurs av. Det är samma bm som håller i den vattengympa jag börjat på och som hade den storföreläsning om förlossningen som var på lasarettet härom veckan. Försökte beskriva henne för mannen innan genom att jämföra henne med Mia Skäringer och hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” Han kunde inte riktigt placera det men nu efter vår kurs håller han med till 100%. Hon är med andra ord frispråkig, intensiv och jäkligt rolig samtidigt som hon är stark, auktoritär och stabil.
Oavsett vad så var det ett bra drag att gå kursen. Vi lyckades faktiskt identifiera problemområdena och vad vi ska jobba med. I mitt fall blir det vilan. Och tilliten till min kropp. Vi gjorde lite övningar och jag märker att jag får panik och direkt efter att en smärta slutat så börjar jag tänka att nästa värk (nyp i låret) kommer göra ännu ondare och det orkar jag inte och vill inte och kan inte och….så kommer nästa värk. Behöver verkligen kunna ta tillvara vilan. Mannen och jag känns dessutom mer som ett team nu än innan. Vi fixar detta! Tror jag. För fy fan vad ont det gör att föda barn.

Idag är annars en bättre dag. Mannen och jag fick möjlighet att prata och bara finnas till igår kväll och jag kan nu vila lite i hans trygghet. Sen att dottern ovanpå det hade en dålig natt gjorde tyvärr att jag bara sovit tre timmar och därför är zombietrött idag. Det blir lite extra choklad för att orka med dagen. På tal om choklad så pratade jag även med bm om viktuppskattningen på bebis, min oro och huruvida det finns några vetenskapliga belägg för att mycket kolhydrater i kosten gör bebisarna större. Hon kunde lugna mig rätt bra. Viktuppskattningarna stämmer dåligt generellt sett och nej, det finns inga vetenskapliga bevis för samband mellan min viktuppgång/kolhydratintag och bebisens storlek. Inte när man som jag är normalviktig från början och faktiskt äter rätt bra. Det ska till en kombination med högt BMI innan graviditeten, stor viktuppgång och dessutom någon form av uttalad eller dold insulinresistens hos modern. Hon tippade dock på att även denna bebis kommer ligga runt 4 kg men mest just för att lilla E vägde 3,8 och att jag själv, samt mannen, vägde däromkring. Inget jag kan påverka annat än att fortsätta äta så bra jag kan. Så jag ska försöka släppa de där tankarna nu.

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S

Ledsen och nere

Direkt efter Stockholmsresan så for vi till Öland över helgen. Fint och mysigt men herregud ett sådant flängande det är på oss. Nu var det här planerat sedan länge och mannen ville verkligen åka så vi for. Sen lämnade vi honom i Kalmar på söndagen då han skulle tävla och så körde fröken E och jag hem. 4 timmar i bil gick faktiskt bra för henne men mycket film blir det..

Så sedan i söndags är vi äntligen hemma igen. Och nu vägrar jag åka någonstans innan bebis är ute och blivit någon månad. För jag orkar inte. Rent fysiskt är det förstås tungt men det riktigt jobbiga är den mentala biten. Det sliter på mig att flacka omkring, särskilt nu när jag ändå är i en svacka. Då blir det extra viktigt för mig att kunna ha någon form av rutin med mat, träning, sömn och att få ha ordning runt mig. Resandet havererar det mesta av allt jag behöver samt att hemmet ser ut som något jag inte vill bo i då vi inte hinner hålla efter ordentligt.

Igår eftermiddag fick jag ett riktigt bryt då jag var tvungen att tjata upp mannen ur soffan där han parkerat sig. Jag skulle iväg och behövde göra mig klar, han hade somnat och lilla E var nyvaken och hungrig. Efter fyra tillsägelser om att komma och hjälpa mig fick jag till slut ryta åt honom att för i helvete komma upp ur soffan! Fy tusan vad trist det är att vara som en dålig morsa år sin sambo. Så jag var ordentligt sur igår. Han fattar inte alls och kunde inte prata om det när jag tog upp frågan. Han tycker jag ska vara mer tydlig med att det var bråttom… Ja, ni ser. Han är lat helt enkelt. Och fattar inte att allt han inte orkar eller känner för måste jag göra. Blir så förbannad! Omoget är vad det är.

Samtidigt vet jag att det ofta blir så här när jag mår dåligt. Istället för att ta över och dra lasset så deppar han också ihop över det faktum att jag är deppig. Över att han känner sig så maktlös och över att han inte kan göra något för att få mig att må bra igen. Han känns då mer som en kvarnsten runt halsen än ett stöd tyvärr. Är inte så mycket han kan rå för hur han reagerar men vi måste jobba på det. Han kan inte bara sätta sig apatisk när jag faller. Och han vill liksom bara att jag ska må bra igen och ser inte kopplingen till att vägen dit kanske går via disken/tvätten/dammsugningen.

Oavsett vad så är jag låg nu. Vill inget, gör inget, orkar inget. Kan inte sova för att det kliar så infernaliskt i benen och är varmt, orkar inte träna för att jag inte sover osv. Hade jag varit utan lilla E så hade jag krupit ner under täcket i soffan och bosatt mig där några veckor. För det är vad jag mest vill; stänga ute världen en stund och bara läkas.

Det får bli en modifierad variant istället. Mycket vilotid när E är på förskolan, mer avlastning från mannen, tidiga kvällar och komma igång med promenader och Yoga igen. Och så får det ta lite tid. Var hos psyk idag och blev sjukskriven till september. De höll också med om att vi väntar ut detta. Höja dosen är ju inte aktuellt utan nu provar vi vila och stabilitet. Dvs anledningen till att de sjukskriver mig. En sådan här nedgång kan inte stressas ur helt enkelt. Jag kommer må sämre en period men det går över, bara jag tar hand om mig som jag ska.

Slutkörd

Stockholm tur och retur över helgen, en förlängd helg då huvudanledningen var ett tandläkarbesök för mig samt en klippning hos ”min” frisör. Jag hade nämligen både tappat en fyllning i min ena tand och dessutom klippt mig själv med vår slöa kökssax. Båda delar såväl dumt som onödigt :-S
Oavsett vad så är jag nu hel i munnen och duktiga B kunde rädda håret så det nu är riktigt snyggt. Kortare än på många år men jag trivs förvånansvärt bra med det. Inte så konstigt kanske då jag efter graviditet och amning med E har tappat mängder av hår så större delen av det var slitet och tunt. Nu har jag ett tjockt och halvlångt hår. Trevligt att känna sig lite fin.

Men det är tungt att resa som nästan höggravid. Upp gick väll bra, då åkte vi bil med mannen bakom ratten. Men han åkte hem redan i söndags så vi tog tåget ner idag. Inte så många timmar men gudars så tungt att åka buss-tunnelbana-tåg-buss med tunglastad barnvagn och nyfiken 2-åring. En 2-åring som visserligen är väldigt lugn och lätthanterlig men det blir mycket klättrande på magen, många lyft och mycket gå.

Nu sover hon iaf och jag ska släpa mig i säng. I morgon väntar rygg- och bäckenskola på KK eftersom jag känner av foglossningen i ryggen. Gissar att resan jag gjorde idag inte är på listan över rekommenderade aktiviteter…