Det var ju själva ”/&#/&€=(”!(/()/”#/%&

Nej. Doktorn på mvc ville/kunde inte hjälpa mig. Pga sammandragningarna och ryggontet kunde han sjukskriva mig på 50% men inte mer och det gör ju mer skada än nytta. Att jag löpte risk att behöva höja dosen på min medicin ansåg han vara en fråga för vårdcentralen(!?). Han tyckte uppriktigt synd om mig, det gjorde han absolut. Men han kan inte göra vad som helst och det förstår jag. Dessutom ska en sjukskrivning gärna gå igenom hos försäkringskassan också. Det han tyckte att jag skulle göra var att ta kontakt med vårdcentralen och ta upp min ångest och ledsenhet över hur jag blir behandlad på jobbet. Sedan ska det tydligen vara en fråga för FK, min läkare, mina arbetsgivare och mig. Möten, utvärderingar och samtal. Aldrig i livet säger jag! Hade det varit ett långsiktigt och viktig jobb för mig så visst. Men jag ska ju aldrig tillbaka dit efter den här sommaren. Så nej tack. 

Jag berättade att psyk ev kunde hjälpa mig. Han misstänkte att det skulle kunna ta tid att få ett möte med en läkare där så han gjorde vad han kunde: sjukskrev mig två veckor från nästa onsdag. Så nu har jag en frist på tre veckor i alla fall. Problemet är bara att på sjukintyget står det att jag mår dåligt pga trakasserier och mobbing av mina arbetsgivare…. Får se om jag orkar använda det.

Så nu återstår två alternativ. 

1 – Jag blir sjukskriven resten av graviditeten av Psyk för ”försämring i depression och risk för ökad medicinering”

2 – Jag tvingar dom att säga upp mig

Det är mycket som talar för hur bra och enkelt det skulle vara att ta alternativ 2. Dels kan jag gå dit och läxa upp dom efter noter och gå därifrån med rak rygg. Dessutom finns ingen risk att de skulle sprida på byn att jag har psykiska besvär. Jag och min familj vet ju att det inte är så illa men i ett litet samhälle kan pratet gå ganska snabbt. Och jag har nu börjat lära mig att utanför storstäderna är det mycket märkligt och sjukt att äta antidepressiva.

Nackdelen med alt 2 är den ekonomiska biten. Skillnaden mellan lön och a-kassa är 5 600 kr/månad för mig. Dessutom förlorar jag de 14 semesterdagar jag skulle tjänat in under sommaren samt de 10% i extra föräldraersättning som jag skulle fått som föräldraledig de sista månaderna jag var anställd. Totalt rör det sig alltså om ca 35 000 kr vi förlorar på att de beter sig så illa. Jag vill inte ge dom det faktiskt. 

Men vi får se. Nu väntar jag på att min kontakt på Psyk, ssk L, ska ringa upp. Jag hoppas hon kan höra av sig i morgon förmiddag. Och så får jag och mannen diskutera hur vi ska göra. Kanske finns inte ens alternativet att psyk kan sjukskriva mig. Ja, då är det uppsägning som gäller. För jag går inte tillbaka dit. Aldrig!

Edit. Kom på att det finns ett tredje alternativ! Om jag är hemma en vecka och sjuk nu och sedan tar av Lilla E’s föräldradagar som vi har mängder kvar av. Detta tills jag kan få havandeskapspenning vilket infaller om 6 veckor. Dvs jag använder 26 av mina föräldradagar och får sedan gå hemma ändå. Ska se om jag kan få dom att engagera sig i att fylla i alla papper kring havandeskapspenningen bara…

Annonser

Nu är bollen i rullning

Rubriken skulle kunna syfta på mig själv då jag senaste veckorna verkligen blivit rundare, läs tjock. Försöker byta ut ordet tjock mot frodig. Låter väll fint? 🙂

Men det var inte vad jag skulle skriva om idag. Det är om jobbet.

Förra veckan var det vab fram till och med fredag. Söndag var jag på jobb igen med en klump i magen och ångest i hjärtat. Det gick okej. Inga direkta utskällningar bara kritik framförd till andra när jag hör. Ex var den kladdkaka jag bakat för kladdig men det kan hon inte framföra till mig så jag kan ändra receptet till nästa gång utan hon säger det till T som ska servera fika samtidigt som jag är i rummet intill. Så obegripligt och ickekonstruktivt. I måndags fick jag en bakläxa på att täcken och kuddar inte legat ihopvikt lika på sängarna i vandrarhemmet. Dessutom hade vi glömt 4 element på i rummen, ve och fasa! Jag städade hela söndag och måndag vilket haft till följd att jag knappt kunnat röra mig när jag kommit hem. Ländrygg och höfter har gjort fruktansvärt ont och jag har stapplat fram. För att inte tala om hur ont jag får av alla sammandragningar.

Igår var det i alla fall dags att träffa min kontakt på psyk. Jag ringde ju henne för några veckor sedan när jag mest var ledsen och sedan blev mötena inställda pga att lilla E blev sjuk. Nu kändes inte behovet så akut längre men det var skönt att komma dit och stämma av. Hon var helt på min linje och stöttade mig i att jag ska sluta på jobbet. Gärna med lite hämnd i form av sjukskrivning. Att gå upp ytterligare i dos med min medicin är inte aktuellt när orsaken är två olämpliga chefer. Och om inte läkaren på mvc kan sjukskriva mig så skulle jag höra av mig så skulle hon se vad hon kunde göra. Skönt! Vi har bestämt återkoppling om två veckor för att kolla hur det gått. Och för att avlasta mig lite för jag kommer hålla ”rättegångar” med mig själv efter det här. Rättegångar där jag ifrågasätter varje beslut jag tagit och om jag inte kunde stått ut lite till om jag stått på mig och varit starkare. Där kom hon med en superbra tanke faktiskt. Jag tog nämligen själv upp parallellen att leva i ett misshandelsförhållande och att bli behandlad så här av sina chefer. Att det är samma beteende och mekanismer. Hon frågade då om jag skulle uppmuntra min syster att stå ut lite till? Svaret var ju självklart från början och det ger mig lite perspektiv. Jag ska vara stolt och glad att jag är så stark att jag kan stå upp för mig själv. Punkt!

Idag är det i alla fall dags för läkarbesöket på mvc. Det kan gå hur som helst faktiskt. Har ingen aning om vem jag ska träffa och jag hoppas innerligt att det är någon med empati. Just nu sitter jag i all fall hemma. Jag ringde mig sjuk i går kväll. Det är första gången i hela mitt liv jag sjukanmäler mig utan att vara sjuk och känslan är inte helt angenäm. Jag skäms och tycker det är väldigt jobbigt. Jag hatar ju att ljuga. Sen ligger visserligen inte den ”sjuka” jag uppgav, kräkningar och kramper i magen, så långt från sanningen. Jag mår gräsligt illa, har ont i magen och vaknade kl 04.30 i morse utan att kunna somna om, helt sönderstressad. För det är något jobbigt som ligger framför mig nu. Att meddela att jag inte kommer tillbaka. De kommer bli skogstokiga 😦

Läglig vab

Måndagen gick bra. Eller bra och bra. Jag höll mig utom synhåll större delen av dagen så jag skulle slippa kritik. Hade ändå så mycket sammandragningar av ren stress att jag hade rejält ont innan dagen var slut. Sista halvtimmen satte jag mig med en glass och läste på om våra köksrutiner. Naturligtvis passerade en av cheferna och var tvungen att ge en syrlig kommentar om att jag såg ut att ha slutat för dagen redan. Vet inte om jag satt på fel plats, om mitt hårband var fult eller om han inte gillade att jag åt glass medan jag läste. Blir så trött!

Oavsett vad så hämtade jag en pigg liten E på förskolan och gick hem. Väl hemma blev hon mer och mer stilla, för att slutligen somna sittandes i soffan. Med 40 graders feber. Så nu har jag vabbat ett par dagar. Hon är skållhet ännu så jag blir hemma i morgon med. Fredag också skulle jag tro. Sen jobbar jag fem dagar från söndag. Men om jag har lika mycket sammandragningar då som i måndags så går jag hem och stannar hemma tills jag ska till läkaren på mvc på onsdag. Efter det får vi se. Sjukskrivning eller uppsägning, det är frågan….

Vässat armbågarna och filat tänderna, redo för veckan som kommer

Först: TACK! För stöd och pepp på mitt förra inlägg. Energin räcker inte riktigt till att svara er en och en, men ni ska veta att jag läst det ni skrivit många gånger och det betyder mycket för mig med ert stöd.

Helgen som varit har innehållit en hel del sociala event men också jobb i lördags. Jag har pratat med vänner och bekanta, ältat med mannen och undan för undan blivit allt mer arg. Vilket är gudomligt skönt. Så nu är jag faktiskt inställd på att jobba i morgon. Inte för att jag planerar att stanna sommaren ut men jag vill avvakta vad min kontakt säger på tisdag och sedan vad läkaren på mvc säger nästa onsdag. Om jag inte sett till att bli uppsagt innan dess förstås. För nu har jag bestämt mig för att det är mer än nog. Och jag tänker inte smita med svansen mellan benen. Istället är planen att vara så jävlig det vara går med dem. Dvs helst en sjukskrivning eftersom det kostar dom pengar 🙂 Men som sagt har jag bestämt mig för att inte ta mer skit. Så nästa utbrott de får på mig blir deras sista. Jag kommer att sätta en gräns där jag deklarerar att jag inte accepterar ett sådant beteende från mina chefer. Att jag absolut inte vill arbeta för dem när de är så här och att de gott kan säga upp mig då så vi slipper varandra. Det ska dessutom stå pga arbetsbrist på uppsägningen, annars kommer jag ta strid och driva linjen att uppsägningen är pga graviditet. Ha!
Jo, visst förlorar jag på det hela. I alla fall ekonomiskt. Mentalt så kommer jag ändå vara en vinnare för att jag vägrade låta mig bli behandlad hur som helst. Och visst, hade jag varit med i facket hade jag nog drivit gravidfrågan ändå. Men nu är jag tyvärr inte det så då får jag rädda det som räddas kan av min egen hälsa. Även om det på sätt och vis spelar dem i händerna eftersom de vill bli av med mig.

Det var allt för nu. Måste sova. Är sjukt trött.
Kram och tack igen!

Trött och ledsen

Senaste veckan har inte varit bra alls. Blir allt mer inbunden och känslig. Konstant ledsen och ofta mycket irriterad. För att inte tala om trött. Drömmer mardrömmar gör jag också. Förra veckan en så hemsk dröm att det tog mig flera dagar att kunna nämna den för mannen och jag vill fortfarande inte prata om den. Den handlade om en förälders värsta mardröm och det var så verkligt allting. Vidrigt.

Ovanpå det så blir mina chefer bara värre och värre. Eller så är det jag som blir tröttare och tröttare och inte tål någonting längre. Men de är sjukt lynniga och svåra att ha och göra med. Vredesutbrott och ilska som blossar upp lite när som helst. Utan att ge mig en chans till förklaring eller allternativ verklighet från deras. Idag grät jag hela eftermiddagen efter jobbet. Jag vet inte hur jag ska orka ha det så här resten av sommaren. De kommer att ha knäckt mig fullständigt innan sommaren är slut. Känner mig redan som en strykrädd hund på jobbet. Säga upp mig kan jag inte. Vi kan inte stå utan inkomst i fyra månader. Vet inte om jag kan få dom att säga upp mig istället, så har jag a-kassa i alla fall.

Vad är det för fel på mig som inte klarar av ett vanligt jobb egentligen? Är jag för skör och klen för den här världen? Oförmögen att klara av lite press och stress?
Fast egentligen tycker jag inte det jag säger ovan. Jag vet att jag är sjukt bra på det jag gör, jag är ärlig, arbetar hårt och brukar få både kollegor och gäster att trivas och må bra.
Frågan är kanske snarare varför jag måste träffa på dessa själafattiga människor. De som livnär sig på att släcka andras glädje och energi. Jag önskar jag kunde stänga dom ute. Men jag är inte sån. Jag är inte hårdhudad och slagtålig. Och jag vet inte om jag vill bli det heller faktiskt.