Vänner

Ojojoj så trötta vi är i vår familj nu. De senaste dagarna har vi nämligen haft besök. Min fina vän S som bor i fjällbyn jag lämnade har varit här i tre dagar med man, döttrar och hund. Det faller sig nämligen så vansinnigt bra att hon kommer från en ort ungefär 15 mil härifrån och de är där åtminstone två gånger om året för att träffa familj och vänner. Nu när vi fått så stort hus så passade de på att komma hit.
Det har varit helt fantastiskt! Barnen är 3,5 år och 1,5 år, dvs det blir tripp trapp trull på våra ungar. Och som dom har lekt! Lilla E har varit helt lyrisk och dyrkat allt den stora tjejen gjort. Lilla A har mest hängt efter och varit glad. Mitt i allt kaos har vi hunnit äta gott, vara på någon utflykt och prata massor. Sen har vi alla sju däckat vid 21-tiden tillsammans med barnen. Lagom 🙂
Idag for de vidare och jag försöker återhämta mig. Det känns enormt tomt utan dom här nu men samtidigt så skönt. Lilla E har också varit helt slutkörd så vi har sett på film, sovit tre timmar på eftermiddagen, fikat, ätit middag och myst innan vi gick och lade oss för natten.
Men det här med vänner alltså. Så enormt viktigt och jag inser hur mycket jag saknar andra vuxna än J att umgås med. Jag hoppas att jag hittar några att vara med här i byn snart.

Nu ska jag också borsta tänderna och sova, det behövs kan jag lova.

Annonser

Vi måste ha hamnat på Sveriges bästa förskola med vårt barn

Alltså, jag ska försöka ta det hela från början.

När det började bli jobbigt med situationen på jobb så berättade jag det för lilla E’s fröken A. Mest för att pedagogerna är några av de få andra vuxna jag träffar på en dag som jag kan prata med men också för att det har varit ledset hemma och att det är bra om de vet det helt enkelt, om det skulle vara så att E reagerar på det. A blev ledsen för min skull men försäkrade att det inte hade märkts det minsta på min fina unge. Skönt.

När jag sedan gick hem förra veckan och sjukskrev mig själv så berättade jag även det och vi har sedan hela tiden haft en dialog kring tiderna E varit där och de har så klart undrat hur det gått för mig, om det skulle bli en sjukskrivning eller om jag skulle säga upp mig. När nu sjukskrivningen blev klar så ville jag berätta hela bilden för dom. Så jag bad A om lite lugn tid som inte var i samband med hämtning/lämning. Hon blev glad och tacksam att jag ville prata om vad som händer och vi sågs därför lite efter förskolestängningen igår kväll.

Jag valde att lägga alla, eller i alla fall de flesta, korten på bordet. Om de återkommande depressionerna, att jag har en grundmedicinering med antidepressiva och att jag i och med situationen på jobb nu blivit sjukskriven för att inte hamna i en ny djup svacka samt undvika doshöjning. Jag berättade också om min rädsla för att de skulle tycka att jag var konstig eller sjuk för att jag äter medicin. Fina, fina A tog det hela så bra! Hon var innerligt tacksam för att jag berättade allt för henne, kunde inte förstå att människor skulle vilja döma någon för att denne äter medicin för depression och försäkrade mig om att ingen av personalen skulle tänka något sådant om mig för detta. Hon blev också arg och upprörd över att jag blivit utsatt för de här arbetsgivarna när jag nu är lite skörare för sådant. Vi pratade länge hon och jag. Vi är uppenbarligen väldigt lika i hur vi reagerar på livet och hur känsliga vi är för omgivningens tyckande  och mående. Jag kom också in på det där läkarbesöket i höstas då läkaren hävde ur sig att han hade skyldighet att anmäla till soc om han misstänkte att min dotter for illa av mitt mående och att jag därför känner en sådan lättnad när hon och de andra säger att de upplever lilla E som väldigt trygg och glad. Precis som många andra blev hon alldeles förskräckt över att han sagt så och förstod precis min panik och oro.

Hur som helst så bestämde vi att hon berättar för de andra pedagogerna så att alla vet. Hon lovade mig att ingen i arbetsgruppen skulle tycka att det var något konstigt eller dåligt, snarare att de skulle vara lika tacksamma som hon över att jag faktiskt berättar. Det ger ju också möjlighet för dom alla att förstå varför jag ibland kanske kommer behöva eller vilja ha lite mer hjälp än 15h/vecka fast jag går hemma och i deras ögon säkert ser både pigg och glad ut.

Hon avslutade med att ge mig en varm kram och igen tacka för att jag faktiskt ville berätta.

Så, som sagt: Jag tror bestämt att vi lyckats hamna på Sveriges mest kärleksfulla och harmoniska förskola.

Tack ödet för det!

 

 

Att lämna nycklar på jobb och att slåss med känslan av misslyckande

Jag orkade inte ta mig iväg igår. Skickade istället ett sms med beskedet att jag blir sjukskriven sommaren ut och att jag skulle komma förbi idag istället. Fick till svar att hon ville hinna prata med mig när jag kom. Hu så ont i magen jag fick. För vad ville hon säga? Skulle hon skrika på mig och skuldbelägga mig? Angripa att jag inte signalerat att något var fel tidigare? Jag kämpade med mig själv hela kvällen igår och försökte göra mig stark och hård i tanke och handling. Förbereda mig på att inte gå in i diskussion utan bara konstatera fakta och sedan gå därifrån.

När jag väl var där i morse visade det sig att mina farhågor var onödiga. Eller så blev det lugnt just för att jag var så samlad. Hon frågade en del kring hur jag mådde och jag framhöll sammandragningarna och foglossningssmärtan. Att det kommer stå något mer depressions- och stressrelaterat på sjukintyget får hon upptäcka senare. Jag varken orkar eller vill prata om det med henne. Mest var hon ändå bekymrad över bristen på sjukintyg. För hon måste ersätta mig nu på en gång och hon vill inte riskera att stå med två anställda om det är så att jag kommer om två veckor och säger att det inte blev någon sjukskrivning och vill komma tillbaka. Jag intygade att det inte kommer hända, att i så fall så får jag säga upp mig eller lösa det på annat sätt. För att göra henne ännu lugnare så har jag även skickat ett mail där jag intygar att jag inte kommer tillbaka och att om min sjukskrivning mot förmodan inte blir av eller går igenom hos FK så vill jag bli uppsagd, alternativt kommer säga upp mig själv, eller som ytterligare en möjlighet ta föräldraledigt fram tills dess att jag kan få havandeskapspenning. Vet inte hur mycket ett sådant mail kan vara värt. Eller om det kan användas mot mig, men vad fasen. Jag är inte den som håller på information bara för formalitetens skull. Jag är övertygad om att vi båda vill lösa detta utan konflikter med fackförbund och arbetsmarknadsdomstolar. Hur som är det inte helt avslutat förrän jag kunnat skicka henne sjukintyget och framförallt inte innan jag får min slutlön i oktober. Men rent mentalt ska jag jobba på att släppa frågan nu.

Men så känslan hos mig själv. Den jag slåss med. Känslan av misslyckande och oduglighet som medborgare. För är det okej att vilja bli sjukskriven? Parasiterar jag inte bara på samhället? Samtidigt ser jag ju att det är nödvändigt. Att det är så oändligt mycket billigare för alla vårdinstanser att sjukskriva mig en kort period nu istället för att jag går i botten och därmed behöver oändligt mycket mer hjälp. I förlängningen tror jag även att de ser det som en investering i mina familj och mina barn. För mår jag dåligt är risken att de också kommer må dåligt. Och behöva hjälp. Som kostar samhället pengar och tid. Om man nu ska se det helt krasst alltså. Dessutom skulle jag aldrig döma någon annan som vore i min situation och fick denna hjälpen. Bara tycka att det var fantastiskt och bra. Så jag måste sluta slå så hårt på mig själv. Min kloka man har dessutom övertygelsen att så länge jag dömmer mig själv så hårt kommer jag också tillåta andra att göra det. Och många människor som mår dåligt i sig själva letar efter svagare individer att slå ner på, dessa kommer alltid finna mig och nå mig så länge jag låter dom göra det. Det är så svårt bara. Att vara hård och bita ifrån. Det ligger så långt från min personlighet. Just nu, och sedan flera år tillbaka, använder jag instället strategin att utesluta dessa personer från mitt liv så snart som möjligt. Jag orkar och vill inte lägga energi på att konfrontera dom. Men målet är att i framtiden klara av att faktiskt möta dem och hålla min position.

 

Men nog om detta. Nu ska jag däcks på soffan en stund. Helt slut efter morgonens anspänning.

 

Stor kram på er fina som finns där, som stöttar och som är helt fantastiska genom att bara finnas ❤

Besked och lättnad!

Jag blir sjukskriven sommaren ut! Herregud så skönt!

Ringde L idag på förmiddagen då jag inte hört något än och mina arbetsgivare börjat tjata om hur det blir framöver. Och jag vill i n t e lämna in sjukintyget jag fick av läkaren på MVC då han skrivit att ”Arbetsgivaren sur för att arbetstagaren är gravid, upplever sig mobbad” osv. Det känns som att blotta strupen och visa sig extremt svag att inte ha konfronterat dom om frågan själv utan gått till en läkare istället. Hur som helst så var solklart för Psyk att jag ska sjukskrivas, tack gode gud för det, men att det var ont om läkartider och att jag naturligtvis måste träffa läkaren själv för att hen ska kunna sjukskriva mig. Det skulle komma två doktorer till på måndag och då skulle jag få en tid.

Nu återstår bara att berätta för mina chefer. Ska se om jag kan samla mig nog att cykla ut dit idag och lämna nycklar mm. Herregud en sådan lättnad.

Angående sjukskrivningen så känns det faktiskt helt rätt nu. Jag har fått stämningsdagböcker att fylla i och där går kurvan tydlig nedåt sedan mitten av april. Jag kan peka ut flera varningssignaler när jag tittar bakåt och så som läget är nu får jag panik vid tanken på att gå till jobb. I alla fall utan en höjning av min medicin. Någonstans börjar jag väll också acceptera att jag har en svaghet. En diagnos, om än inte fastställd än. Skrämmande i sig men ssk L har lärt mig att se det annorlunda. Att en diagnos inte är något som används för att stämpla och döma någon utan för att kunna hjälpa och stötta på rätt sätt så att livet ska kunna fortlöpa helt normalt. Alltså utan dippar och katastrofer. Helt fantastiskt när en ser det så!

Nu ska jag som sagt samla mig och ta mig till jobb. För sista gången!

Inga besked och alternativ nr 4

Inga nyheter, goda nyheter!?
Ssk L har inte ringt idag så jag vet ännu inte hur det blir. Men det har inte kommit något definitivt nej i alla fall.
Vaknade lugn och tillfreds men vartefter dagen gått har jag mått allt sämre. Oro blandat med ångest. På sen eftermiddag var jag ändå tvungen att lämna besked om helgens jobb så med en klump i magen skickade jag sms med sanningen att jag har så mycket sammandragningar att jag måste vila. Och att jag blir hemma till tisdag åtminstone. Fick ett neutralt svar med påminnelse om att lämna sjukintyg om jag blir borta längre. Jag tror dom vet att jag inte kommer tillbaka. Helt korkade kan de ju inte vara.

Hur som helst visade det sig att min bm inte kan hjälpa mig hon heller. Saknar bm M så enormt och känner mig rätt utsatt utan henne. Det är tur att min kontakt på Psyk är så bra.

Allt annat med magen och skrutten där inne var bra. Magen (sf-måttet) växer mitt på kurvan, hjärtljuden var 135-145, mitt blodtryck 100/60, blodsocker 4,8 och Hb 116. Prima med andra ord.

Idag kom jag faktiskt på ytterligare en utväg. Får väll kallas alt 4. Jag kan säga upp mig! Om jag sedan använder upp nästan alla föräldradagar vi har kvar på lilla E. De räcker precis fram till förlossningen om vi snålar så att summan vi får ut blir lika stor som a-kassan skulle varit. Kanske är det en vettig utväg? Om jag nu inte blir sjukskriven alltså. Vilket i ärlighetens namn känns som den sannaste och mest riktiga väg att gå.

Hur som helst har jag alltså köpt mig tid till tisdag och fram tills dess ska jag vila. Sammandragningarna gör det verkligen svårt att röra sig allt för mycket eller snabbt och fixar jag för mycket hemma får jag enormt ont i ländryggen. Det senare märkte jag idag för jag har dammsugit vårt stackars eftersatta hem. Gisses, det var inte bra för bäckenet. Vilket gör det än tydligare för mig att det inte går att arbeta mer. Kroppen håller inte alls.
Nu; ett försök att sova i vårt otäckt varma hem. Jag avskyr verkligen när det blir så här varmt. Som sagt innan så valde jag att bo 30 mil norr om polcirkeln av en anledning. Jag längtar tillbaka dit just nu!

En lösning i sikte!

Min fina Ssk L på Psyk ringde strax efter lunch. Jag berättade vad läkaren på mvc sagt och hon suckade. Höll också med fullständigt om att nu skulle vi rädda mig och min familj undan den där arbetsplatsen. Inte rädda hela världen. Så himla skönt!
Hon skulle ta upp mitt fall på morgondagens morgonmöte. Hon tycker det är solklart att jag ska sjukskrivas; ”Blir det bra till sista september? Jaha, är bebisen beräknad till 3:e september. Men om vi säger sista augusti då?” Hon trodde inte det skulle bli några problem men kunde såklart inte lova något även om läkarna brukar följa deras rekommendationer. Hon hoppades kunna återkomma med besked redan i morgon men eventuellt kan det dröja till början av nästa vecka.

Just nu är jag i alla fall så innerligt lättad! Är så glad att jag har henne där och att jag inte behöver gå till botten och sedan harva genom hela systemet igen. Jag har någon som ser och hjälper mig hålla mig över ytan!

Planer

Så, då var fröken E lämnad på förskolan och jag är parkerad i soffan med telefonen inom räckhåll. Väntar nu otåligt på att Ssk L ska ringa och så får vi se efter det.

Har sammandragningar som tusan idag, det var ett projekt att gå de 200 metrarna till förskolan och tillbaka. De oroar mig inte särskilt men de är obehagliga och jag kan inte gå när de kommer. Så det blev att promenera i maklig takt, löjligt långsamt faktiskt. Mår illa gör jag också. Dels av ren stress men också för att den lilla i magen trycker och har sig. Det är trångt där inne nu även om magen har börjat puta en del. Mest ligger hon ju långt, långt in och högt upp. Vaknade dessutom kl 05.20 i morse igen utan att kunna somna om. Ett säkert tecken på att jag inte mår bra alls och att det börjat gå ganska långt för i början när jag mår dåligt vill jag alltid sova massor, sen vänder det och blir så här. Alltså ytterligare ett skäl till att inte orka processa med VC och samtal med arbetsgivare, jag kommer vara ett vrak innan det är klart. För att inte tala om att jag kommer ha hunnit föda barn innan det har utretts klart.

Hur som helst så pratade vi igenom alternativen igår, mannen och jag. Och han säger alternativ 1. Dvs sjukskrivning för det jag faktiskt mår dåligt av. För vi resonerar som så att det är väldigt få som vet vilka vi är i byn än så om de skulle börja prata så dör det nog ut ganska fort eftersom de inte vet vem det gäller. Dessutom har mina chefer flera gånger sagt att de inte umgås med några alls i byn trots att de bott här i sju år, så frågan är vilka de skulle kunna säga något olämpligt till. Dessutom är det två till från byn som arbetar där nu och som vet precis hur situationen på jobb är. M som började för några veckor sedan håller på att bli galen på dom och kommer antagligen snart att sluta han med. Det jobbiga med en sjukskrivning är att jag missar chansen att skälla ut dom för hur de är. Att de bara kommer se det som att jag var så svag och oduglig som de förväntade sig. Å andra sidan kan man ju fråga sig vad det spelar för roll vad de tycker? Ingen alls egentligen. Det är bara jag som är så utpräglat ”Duktig flicka” och vill att alla ska tycka att jag är bra. Måste bli bättre på att släppa det!

Så nu väntar jag. I morgon är ledig dag gudskelov och då ska dessutom till min barnmorska. Ska se om även hon kan dra i några trådar och hjälpa mig. Men jag är tveksam. Herregud så jag saknar den bm jag hade är jag väntade E. Fantastiska och omtänksamma Matilda som fixade och ordnade så allt skulle bli så bra som möjligt. Jag hatar verkligen att byta landsting hela tiden, suck.