Svärföräldrar

Herregud en sådan helg!
Svärföräldrarna kom i fredags och från första stund får vi hela tiden höra allt vi måste eller ska göra med vårt hus och vårt liv.

Tänk om de kommit hit och varit intresserade och glada. Frågat hur vi vill ha det och hur vi tänkt. Det hade varit trevligt. Istället måste vi rensa mellan stenarna på uppfarten, absolut plantera en murgröna runt det gamla döda äppelträdet, olja in den fina altanen, klippa det jättefina äppelträdet si och så, plantera lavendel utmed husväggen för att den blå färgen blir så fin mot huset och för allt i världen vara rädda om tapeten i köket för det är en dyr och fin tapet! Gaaaaahhhh! Jag som inte kan eller vill hålla käft för husfridens skull säger emot hela tiden för vi har ju inte alls tänkt så. Vilket får till följd att de blir väldigt ställda och osäkra. Inte för att det hindrar dom från att fortsätta tala om vad vi ska och inte ska göra, men ändå. Dessutom ger de väldigt gärna vårt barn en massa socker! Stackarn måste ju få saft/ketchup/kaka osv… Planerna på att köpa lördagsgodis till henne lyckades jag i alla fall sätta stopp för. Hoppas jag. De passade henne ett par timmar och vem vet vad de hittade på då?
Det är så tydligt att de inte kan kommunicera kring känslor, eller ens vettigt, och aldrig lärt sig hantera att deras barn är vuxna. Både mannen och jag går i taket så klart. Trist för det sätter sig i kroppen på mig med magont och spända axlar. Enda trösten jag har är att de är hyfsat gamla….
Hur som helst åkte de äntligen hem och jag har varit supertrött sedan dess. Mannen berättade inget om bebisen i magen och jag är lättad. Nu väntar vi till efter KUB. Som är i slutet av nästa vecka. Vet inte, har ingen bra känsla inför det. Inte för att det måste betyda något men ändå. Ska bli skönt när det är gjort.

Annonser

4 tankar om “Svärföräldrar

  1. Kan känna igen de där välmenande men lite förbarnsligande kommentarerna. Jag är sladdbarn och har fått leva med dem i hela mitt liv. När jag läste psykologi fick jag nyckeln till att hantera det på ett bra sätt. Ska försöka ge en kortversion här. Man kan kommunicera på tre nivåer: förälder, vuxen och barn. Om någon pratar till oss som förälder så reagerar vi oftast med mottryck och hamnar då i barnposition (tänker att det var det du beskrev med att du svarade emot). Min bästa taktik är att svara på vuxennivån, då ger man inte utrymme för den andra att vara på föräldernivån särskilt länge. Ett exempel kan vara: ”Åh, ni måste plantera murgröna som växer runt det gamla äppelträdet!” – ”Nä, det tänker vi inte göra!!”, alternativt ”Åh, ni måste plantera murgröna som växer runt det gamla äppelträdet!” – ”Tycker du det? Ja, det kanske man kan göra. Vi tänkte göra något annat.” och sedan inte svara emot alls om förslaget kommer upp flera gånger.

    Kanske ett kasst exempel, men jag hoppas att du förstår skillnaden. Hemligheten är att inte låta sig själv hamna i någon trots-”barn”-situation. Bara låta det passera och välja att ta de konflikter som verkligen betyder något (som när en närstående till mig började göra rasistiska uttalanden, då hotade jag med att slänga ut hen).

    • Tack!
      Precis vad jag behövde för verktyg. Vad löjlig jag känner mig som går in i rollen som trotsigt barn, men visst är det lätt hänt…

      Det var ett jättebra exempel. Jag ska praktisera detta nästa gång vi träffar dom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s