Mitt mående. Uppföljning av höstens dipp

Kom på att jag inte berättat hur det gått efter höstens ras ner i ångest och stress. När jag blev tacklad från sidan i en situation jag trodde att jag hade kontroll över. Där jag tyckte att jag inte jobbade så mycket, eller hade så många projekt för mig. Det tyckte tydligen mer undermedvetna delar av mig. Och i efterhand kan jag kanske också inse att det var lite mycket. Mannen hade precis kommit hem, jag hade börjat ett nytt jobb under sommaren, vi hade sålt och flyttat, jag hade börjat på ytterligare ett nytt jobb, vi sökte annan bostad, försökte lära oss leva tillsammans och lära känna vår nya hemort. Vi köpte plötsligt ett hus och jag började på ännu ett nytt jobb, i väntan på att kanske få gå tillbaka till det första nya jobbet jag hade fått här uppe. Jag väntade också på att få göra en uppföljning av min konisering och ett nytt cellprov. Kanske var det att ta i med allt detta.

Jag sa utan mer betänketid upp mig från det nyaste jobbet i stan och stannade hemma. Jag fick sedan ganska snart träffa en underbar kurator via bvc (tack vare tips här om att det var dom jag skulle ta kontakt med) som skickade mig vidare till psykiatrin på sjukhuset. Här höjde jag också dosen på min medicin, något min inkompetenta läkare på vc inte gillade att jag gjorde på egen hand. Men strunt i honom. Efter några veckor hemma insåg jag att jag rimligen borde vara sjukskriven och återvände till vc. Och samma idiot. Där beskriver jag hur jag mår och min oro för att det ska påverka min dotter och hur gärna jag vill ha hjälp just för att det inte ska drabba henne. Varpå läkaren säger att han måste informera mig om att om han misstänker att dottern far illa av att jag mår dåligt måste han anmäla detta till soc. Jag fryser till is i samma sekund och börjar sedan i panik gråta. Varför hade jag gått dit? Hade jag förstört allt nu? Kommer jag förlora mitt barn? Han går ut för att hämta något och jag letar febrilt efter en väg ut. Ska jag rusa iväg? Hoppa ut genom fönstret? Men så inser jag att det är försent. Han har redan skrivit i journalen att jag är där. Så jag tvingar mig att samla ihop mig och tänker att min enda möjlighet nu är att verka klartänkt, tydlig och normal. Att springa iväg hade antagligen bekräftat för honom att jag är otillräknelig och gjort situationen värre. Jag ler stelt och är samlad resten av samtalet. På sjukintyget jag får med mig står det att jag varit ledsen under samtalet…. My God, han är på riktigt rejält olämplig.

Kuratorn på bvc som jag träffar någon vecka senare är förfärad. Hon har redan innan skällt på honom för det han sagt (hur hon nu visste det) och försäkrar mig om att ingen har sådana tankar om att jag inte skulle kunde ta hand om mitt barn. Tyvärr är skadan redan skedd. Min tillit till psykiatrin är numera ganska vingbruten. Jag vågar inte riktigt lita på att de inte vill ta henne ifrån mig och ibland kommer tankarna om att jag ska säga att allt är bra och bara slippa alltihop. Men det går ju inte. Då kommer det bli dåligt på riktigt.

Sedan vilan i november och december, höjd dos av sertralin och mer stabilitet i tillvaron så mår jag nu bra. Jag har varit på psykiatrin på sjukhuset och de misstänker precis som innan någon form av bipolärt spektra. Eller GAD. Eller en kombination av båda. Planen nu är att i lugn takt ta reda vad som egentligen är grundproblemet och sedan hitta antingen rätt medicin eller behandling alternativt båda två för att ge mig och min familj en stabilitet där vi förhoppningsvis ska kunna slippa att jag rasar igenom golvet ibland. Att vi ville ha fler barn var inget de tyckte var ett problem och de bestämde därför redan i december att vi väntar med att testa mediciner tills jag är klar med barnafödande och amning. Jag är ju högfungerande och kan numera nästan förebygga nya problem.

Så det finns hopp om det. Det kommer bli bra. Och tills dess har jag ett skyddsnät, ett namn och ett nummer att ringa om det krisar. Dessutom kommer jag att träffa min kontakt någon gång i månaden eller mer sällan/ofta tills det om något år eller två är dags att ta tag i det här med medicin mm. Så nu blir det inte så illa igen. Hoppas jag.

Utöver det har jag haft en riktig dålig dag, eller två snarare. Bearbetningen av förlossningen har gett mig enormt mycket ångestfyllda mardrömmar, när jag väl somnar. Och tröttheten gör att jag får lägre blodtryck än mitt normala låga. Vilket gör att jag får blodtrycksfall av att lyfta upp dottern, plocka ur diskmaskinen, resa mig från en stol osv. Blodtrycksfall som i sin tur gör att jag mår mer illa. Kräket har hängt i halsgropen både i går och idag. Trots medicin. Måtte jag få sova i natt.

Kärlek ❤

Annonser

2 thoughts on “Mitt mående. Uppföljning av höstens dipp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s