Resultat på KUB

Allt gick bra! 1:4620 på trisomi 21 och mycket lägre på de andra två. Bebisen hade fem fingrar och fem tår och var så där fin som små bebisar är ❤ Dessutom blev vi framflyttade två dagar (omöjligt för jag hade inte äl då, men säger de det så…) så plötsligt är vi redan i vecka 14 (13+0)!

Tyvärr blev mannen hemma med lilla E men den här gången fick jag ändå med mig några bilder hem. Med lite fantasi ser man att det är ett barn 🙂

Nu ska jag glädjas på riktigt! Och längta efter nyfödd bebis.

20140227-134054.jpg

Annonser

Ordningen återställd

Mannen är hemma igen. Något mörbultat och trött men vid gott mod och glad att det är gjort. Han är stark och modig min man. Direkt efter operationen gick han ut på fb och berättade vad han hade gjort, varför och hur han nu ser hoppfullt på framtiden. Det är få som vill/kan stå så öppet för just den här typen av operation. Reaktionerna har sedan varit överväldigande, enbart positiva utrop och påhejningar. Och detta i mängder! Jag är så stolt över honom ❤

Barnet valde annars att vara vaket 01-05 i natt så jag är lite sliten. Febern är gudskelov borta nu så jag hoppas på en lugn natt. Och i morgon är det KUB. Tyvärr blir det så att jag åker själv eftersom hon fortfarande inte är frisk nog för förskolan. Känns ledsamt då jag skulle vilja dela det här magiska med att se vårt barn med mannen. Men det är som det är, någon måste ju vara med lilla E.

Ensamma hemma, sjukstuga och snart dags

Första natten jag och lilla E sover själva i huset. Mannen är på lasarettet efter dagens operation och väntas hem först i morgon. Har jag skrivit att han skulle opereras föresten? Han är tung nämligen, väldigt tung. Så pass att det hindrar honom och oss att leva så som vi vill. Särskilt mig som är väldigt rörlig och som älskar att vara ute i skog och mark. I höstas sökte han iaf hjälp och sedan har det gått fort. Så i morse blev det en magsäcksoperation. Det är ett stort ingrepp och visst är det skrämmande att den en älskar utsätts för något sådant. Men alternativet, att han skulle fortsätta vara så överviktig, fanns inte. Det hade dessutom varit mycket farligare ur hälsosynpunkt sett. Så detta är ytterligare en pusselbit i det liv vi bygger tillsammans nu. Något som gör att det kommer bli så mycket bättre, gladare och friskare. Vi tar liksom tag i våra svårigheter båda två, som ett led i att ta ansvar för vår relation och oss själva. Som jag älskar den mannen ❤

Annars är veckan inställd. Suck. Lilla E är sjukare än på länge med feber som inte vill gå ner. I två dagar nu har vi sett på Nalle Puh lite för mycket men hon gillar det och vi får vila lite. Morgondagens möte var bara att ställa in men torsdagens KUB går inte att skjuta på. Förhoppningsvis kan mannen ta hand om henne några timmar. Annars kunde gudskelov min mamma komma ner från Sthlm över dagen och ta hand om henne. Svårt detta att inte ha vänner och familj så nära. Läkarbesöket på mvc torsdag eftermiddag får nog stryka på foten tyvärr men fredagens anställningsintervju måste jag gå på. Mannen får väll ta mer morfin eller nåt sånt. Typiskt att det skulle bli så här nu. Men det hör väll till antar jag, bara att vänja sig.

Men tänk, om lite drygt ett dygn får jag se den lille igen. Som ser ut som en liten människa nu! Jag oroar mig såklart fortfarande för vad ultraljudet visar men det hindrar mig inte från att se fram emot att få träffa den lille.

Nu ska jag göra barnet sällskap i drömmarnas land, för vem vet hur natten blir? Lika bra att sova när möjlighet finns.

Upp, upp, upp

Det går bra nu. Äntligen börjar det bli lite flyt i tillvaron efter de senaste 6 veckorna under isen. Kanske är det förkänslan av vår som gör sitt till, för att inte tala om det vikande illamåendet. Men framförallt tror jag det beror på att jag aktivt bestämt mig för att det måste bli bättre nu.
Idag tog jag en promenad på över en timme. Därefter vägrade jag bli liggande i soffan utan duschade, tvättade, fixade med datorn, läste lite och gjorde sedan mitt bålstabiliseringsprogram. Vad som helst i träningsväg är tusen gånger bättre än att göra ingenting. Efter att ha hämtat min miniunge på förskolan sov vi nån timme och har sedan bakat både semmelbullar och vanligt bröd. Mannen åkte och hämtade ett par soffor vi fyndat på Blocket och kom nyligen hem med dom. Medan han lämnade släpet har jag skruvat på ben och torkat av dynor. Efter att ha ätit kvällsfika och hängt en tvätt så sitter jag nu och väntar på att han ska komma tillbaka.

En helt normal dag alltså! Det är så fantastiskt skönt så jag kan knappt tro det. Att jag kan fungera igen. Visst höll jag på att kräkas på vägen hem från förskolan, och några yrsel och illamåendeattacker har kommit under dagen. Men vilken skillnad!

Dessutom börjar jag vara lite social igen. I morgon kommer en kär vän på besök en stund. På fredag åker vi till Sthlm för att fira mamma. På lördag lämnar jag pluppen hos mormor för en bubbel och pratkväll med bästa tjejerna. Andra gången på egen hand då jag träffar vänner utan Pluppen. Ska bli så galet skönt att bara få vara jag en liten stund. Nästa vecka kommer skånevännen upp till stan och sedan börjar jag jobba! Under våren är det dessutom ev tal om en weekendresa för min del med samma bästa tjejer som jag ska träffa på lördag. Mannen och jag ska åka bort en helg och jag ska vara med och fira skånevännens födelsedag här i maj. Då även en av mina fjällvänner kommer på besök.

Och så räknar jag ner till torsdag nästa vecka. KUB. Vill bara ha det gjort nu.

Svärföräldrar

Herregud en sådan helg!
Svärföräldrarna kom i fredags och från första stund får vi hela tiden höra allt vi måste eller ska göra med vårt hus och vårt liv.

Tänk om de kommit hit och varit intresserade och glada. Frågat hur vi vill ha det och hur vi tänkt. Det hade varit trevligt. Istället måste vi rensa mellan stenarna på uppfarten, absolut plantera en murgröna runt det gamla döda äppelträdet, olja in den fina altanen, klippa det jättefina äppelträdet si och så, plantera lavendel utmed husväggen för att den blå färgen blir så fin mot huset och för allt i världen vara rädda om tapeten i köket för det är en dyr och fin tapet! Gaaaaahhhh! Jag som inte kan eller vill hålla käft för husfridens skull säger emot hela tiden för vi har ju inte alls tänkt så. Vilket får till följd att de blir väldigt ställda och osäkra. Inte för att det hindrar dom från att fortsätta tala om vad vi ska och inte ska göra, men ändå. Dessutom ger de väldigt gärna vårt barn en massa socker! Stackarn måste ju få saft/ketchup/kaka osv… Planerna på att köpa lördagsgodis till henne lyckades jag i alla fall sätta stopp för. Hoppas jag. De passade henne ett par timmar och vem vet vad de hittade på då?
Det är så tydligt att de inte kan kommunicera kring känslor, eller ens vettigt, och aldrig lärt sig hantera att deras barn är vuxna. Både mannen och jag går i taket så klart. Trist för det sätter sig i kroppen på mig med magont och spända axlar. Enda trösten jag har är att de är hyfsat gamla….
Hur som helst åkte de äntligen hem och jag har varit supertrött sedan dess. Mannen berättade inget om bebisen i magen och jag är lättad. Nu väntar vi till efter KUB. Som är i slutet av nästa vecka. Vet inte, har ingen bra känsla inför det. Inte för att det måste betyda något men ändå. Ska bli skönt när det är gjort.

Om min syster: Historien upprepar sig

Fick ett mms från min syster i morse. En bild på en kattunge och ett meddelande om att den lilla skulle flytta hem till dom om några dagar. Reagerade på att hon sa ”till oss” men slog bort det, jag vet ju att hon inte flyttat än.

Men så ringde jag och pratade med mamma om något annat. Och då berättar hon följande:

Min syster kommer nu att flytta till sin nya lägenhet. OCH HAN KOMMER FLYTTA MED! Tydligen har han ”äntligen” förstått att han förlorar henne om hon flyttar. Han går även i egen terapi samt ”gått med på” att de ska gå i parterapi. Mamma säger att min syster har blivit mycket starkare och nu säger i från på skarpen. Bl.a. kommer hon kräva att han betalar sin del av hyran. Och jag citerar nu min mor: ”-och det är ju bra att han verkar förstå. Och det är ju fair om han faktiskt nu går i terapi och vill gå i parterapi. Och S (systern) kommer inte låta honom göra som han vill nu”

Är det bara jag som hör hur helt uppåt väggarna detta är? Jag blev asförbannad. På både situationen och mamma. För hon kan inte göra så här. Ställa sig på mannens sida och ge honom sin tretusensjuttioelfte chans. Varför kan hon inte stå upp för sin dotter!? Men jag ser ju mönstret. Det tog mig sju år att få mamma till att lämna min pappa. Från det att jag var 12 år och framåt… Det höll på att knäcka mig, att vara den mamma pratade med om allt som var illa men att hon aldrig gjorde något åt det. Det var att leva i en mardröm jag inte kunde göra något åt. Inte så konstigt att ätstörningarna fick sitt grepp om mig ganska tidigt. Tyvärr är det den verkligheten min syster vuxit upp i. Det enda hon sett, hur mamma tålt och duckat. Stannat, rasat och ändå gett en chans till. Igen.

För min del är det, i fallet med min systers man, för sent nu. Jag kan inte svika min syster så illa att jag accepterar och är trevlig mot någon som övervakar och förtrycker henne. Så jag frågade min mor om mannen skulle komma på födelsedagsfikat nästa lördag då mamma fyller år. Och tydligen var det upp till mig!?
Men för oss, min J och mig, är det solklart. Han får inte på några villkor vara en del av lilla E’s liv. Och jag skulle vara så överjävligt otrevlig med honom att jag inte ens orkar utsätta mig själv för det. Så kommer han går vi iväg några timmar, tills han är borta igen.
Följden blir att mamma måste välja mellan oss eller vår syster. För då kommer ju inte hon. Här vill jag dock påpeka att det är inte så att vi dömer någons val. Hade mamma sagt att de kommer så hade inte jag blivit arg över att hon ”väljer” min syster.Det som gör mig arg är att hon inte står upp för henne mer. Det är en jättesvår situation, jag förstår det. Samtidigt förstår jag inte alls. Varför går hon inte!?

Jag har inga som helst betänkligheter över det jag gör här, inte när det gäller min egen lilla familj. Jag har inte plats för energitjuvar och annat jäkelskap. Jag måste ta ansvar för att jag mår bra. Och ska jag kunna fortsätta tycka om min syster så är detta enda sättet. Annars kommer jag snart att hata henne för att hon ger den här vidriga varelsen en väg in i vårt liv. Jag förstår att jag spelar ett högt spel. Jag kan förlora min syster. Men det är inte mitt fel att det blir så här. Det är han och bara han som rår för detta. Och om, det är ett stort om, han mot all förmodan och trolighet, faktiskt förstår nu och förändras av terapi (hör själv hur j-kla osannolikt det låter, så nej det kommer inte hända). Ja, då förstår han också varför vi avskyr honom och att om han menar allvar med att bli en bättre människa så har han ett rejält arbete framför sig att bevisa det. Vi talar år här. År av harmoni och utan kränkningar och övervakning. Då, kanske, kan jag överväga att släppa in honom igen. Kanske. (Teoretiskt sett alltså..)

Däremot är jag osäker när det kommer till min syster. Sviker jag henne? Gör jag det värre? Borde jag finnas där och lyssna i flera år till?
Samtidigt kan jag inte göra på annat sätt. Vi kan inte gå under allihop. Jag kan inte gå under för att hon ska hålla ihop. Jag har lyssnat, peppat, gråtit, tagit henne 160 mil därifrån en hel sommar, lyssnat mer, varit arg, pratat, stöttat, förklarat. Till slut var hon/dom en av anledningarna till min långa sjukskrivning och sammanbrott 2010. En av många påfrestningar i livet som blev för mycket samtidigt. Så mitt val är klart.

Ändå: vad säger ni som varit med? Ni som varit i min systers position. Hur skulle ni upplevt det ställningstagande jag och min sambo gör? Är det katastrofalt? Utsätter jag henne för fara?
Jag älskar min syster. Såklart. Annars skulle jag inte bry mig om hur hon behandlas. Men vad tusan ska jag göra nu?

Tillägg morgonen efter: Jag vaknade i morse och insåg också hur enormt viktigt vår markering är även för vår egen dotter. Hon får på inga villkor lära sig att det är okej att bli förtryckt. Aldrig någonsin!

Så kan jag äntligen sluta grubbla

Vi har velat kring om vi ska göra KUB eller välja fostervattensprov direkt. Detta av flera olika anledningar som jag väljer att inte gå in på här. Men vi vet var vi står och vad vi tänker att vi gör med resultatet i alla fall och det är det viktiga.

KUB är inbokat den 27:e februari, det bokade de direkt när jag ringde mottagningen i början av januari. Men eftersom vi inte kommer någon vart i våra funderingar hemma så ringde jag idag barnmorskemottagningen för att höra deras åsikt. Och då visar det sig att de inte erbjuder fostervattensprov som ett förstahandsalternativ. Om det nu inte finns kromosomrubbningar i familjen. Ultraljudet de bokade in mig på i v12+5 är inte ens ett KUB ultraljud i första hand utan det ultraljudet erbjuds alla oavsett ålder. Vill man att det ska vara ett KUB så tar man blodprov hos sin barnmorska och sedan säger man till när man kommer  på ultraljudet att de ska göra de mätningarna.

Och vilken lättnad! Det är alltså utom vår kontroll och det är så fantastiskt skönt att inte behöva fatta besluten själv i sådana här lägen.

Så nu ska jag slappna av, och hoppas på bra siffror på KUB. Hoppas bara mannen kan följa med.