Uppåt! Och förlossningstankar

Ännu en dag utan smärtor! Märker att jag spänner mig och är rädd att det ska börja igen. Som om jag skulle kunna förhindra det genom att vara på min vakt 😉 Istället äter jag snäll mat, tuggar noga och försöker vila.

Försöker är väll rätt ord. Ni som följt mig ett tag vet att det är min sämsta gren det där med att ta det lugnt. Själv tycker jag att jag har bra intentioner men så händer det alltid en massa som gör att det inte blir av. Denna gång har det handlat om lägenheten vi bodde i när vi flyttade hit höstas. Den har vi haft kvar då uppsägningstiden var bra mkt längre än tillträdet till huset. Därför har vi inte heller stressat med städningen. Jag gjorde några tappra försök mitt i illamåendet i början av januari men sen blev jag ju så himla dålig. Nu blev den iaf plötsligt uthyrd fr.o.m. i morgon till vår stora glädje, dubbla hyror är ju aldrig roligt så det är verkligen superskönt. Förutom att den inte var städad då. Så i onsdags på dagen samt hela kvällen igår var jag där och flyttstädade. Det har gått bra ändå. Men det bästa var när jag var klar i förmiddags och kunde ta mig hem till ett varmt bad innan förskolan. Ljuvligt! Ser fram emot nästa vecka då jag äntligen ska plocka fram min virkning och kanske hinna baka lite 🙂

Om förlossningen. Var till biblioteket idag och fick där syn på ”Att föda”. Tänkte att den kanske är bra att läsa lite i redan nu eftersom jag tycker det är jobbigt. Förstå min förvåning när jag börjar gråta när jag sträcker mig efter den! Alltså på riktigt gråta med tårarna rinnande utför kinderna. Fick sjunka ner på huk och försöka dölja ansiktet och mina snyftningar för de andra besökarna. Känslor av skräck, ångest och övergivenhet bara välde över mig. Till slut samlade jag mig och tog tag i den och den kom med hem. Om jag kommer läsa i den är en annan fråga…

Så även om jag funderat på det innan så stod det idag mycket klart att jag behöver hjälp inför nästa förlossning. Kanske till och med ganska mycket hjälp…

Annonser

Att inte äta alls

Idag var det dags för ultraljud. Fick varken äta eller dricka 6 timmar innan så hela förmiddagen var jag tom i magen. Och vilken skillnad! Jag har inte haft samma smärta idag! Ljuvligt och obeskrivligt skönt. Molvärk och kolik visserligen men ändå! Så där är en lösning, att sluta äta…

Ultraljudet i alla fall. Det var prickfritt. Allt var jättefint. Vet inte om jag är lättad eller oroad, eller känner mig korkad och hypokondrisk. För varför får jag så ont då? Det kan ju vara så att det är en magkatarr som gör så ont, tydligen kan det ge hemska smärtor. De ska hur som helst titta igenom bilderna igen och sen skicka ett remissvar till doktorn på akuten så ringer hon upp mig sen. Skönt att slippa vårdcentralen.

Efter att jag kom hem har jag ätit lite vitt bröd, kokt torsk, dillsås och en massa kokt potatis. Svårt för jag är hur hungrig som helst, skulle helst smälla i mig en stor pizza just nu. Men det vågar jag verkligen inte och ska absolut inte göra det heller. Det får bli skonkost ett tag tills jag mår bra, oavsett vad smärtorna beror på.

Har i alla fall läst på lite mer om Spasmofen och ska kanske inte vara så panikslagen över att ta dem. Blir det lika illa igen är det skönt att det finns hemma i alla fall.

Tja, det var dagen idag. Mår mycket bättre i alla fall och börjar skönja ljuset i tunneln. Dessvärre har jag rätt kraftig mensvärk och ont i underlivet. Skrämmer mig en del men försöker att andas igenom det. Det finns inget jag kan göra om det går fel nu, men som jag hoppas att det bara är växtvärk.

Kram och tack för alla fina ord nu när jag mått så dåligt, ni lyser upp min vardag ❤

 

Idag

Är det kanske lite bättre. Vi gick ner på byn eftersom vi hade en läkartid till lilla E som är misstänkt mjölkproteinallergiker. Jag gick, det var vidrigt, men jag grät inte av smärta i alla fall. Jag vill inte ta Spasmofen. ”Något ökad” missbildningsfrekvens är inte alls bra. Så jag kämpar på. Däremot provade jag Primperan mot illamåendet idag. Inte så bra då de ökar på tarmarnas rörelser och jag redan innan springer på toa i panik titt som tätt på dagarna. Så det blir inte fler sådana just nu iaf.
Väl hemma kastade jag ner en madrass till köket och la mig på. Till min förskräckelse kunde jag inte hålla mig vaken utan slumrade till hela tiden, detta med barnet vaket och påhittigt. Jag vaknade ju hela tiden ut min dvala för att kolla vad hon gjorde. Dvs höll henne vid liv. Vad hon däremot gjorde som jag inte orkade göra något åt var att rita med bläckpennan hon hittade. Så nu är all post ritad på (helt okej), ena stolen (är gamla så det gör inget) men även hela madrassen jag låg på. Den var ju vit som ert papper, kan inte säga något om det. Först efteråt slog det mig att hon kunde målat på väggarna om vi haft otur. Nåja, nästa gång jag nästan svimmar av trötthet ska vi stänga in oss i sovrummet, säkrare så.

Sen vägrade hon somna på eftermiddagen. Eller, jag sövde henne i Ergon men precis när jag lägger ner henne i soffan vaknar hon. Bara att börja om och nu ville hon inte alls. Så jag fick dra ut henne i vagnen. Linkade gatan fram och tillbaka, glodde blekt och tomt på de jag mötte. Till slut somnade hon och jag drog in vagn med snö och allt i hallen och fick äntligen sova i soffan. Två timmar sov hon, halleluja! Sen såg vi på Nalle Puh och äntligen är nu pappan hemma.

I morgon väntar ultraljud i Motala och förskola för Pluppen. Jag vet inte vad de kan se, hoppas på något tydligt och lättåtgärdat. När jag läser om symptomen nu verkar det vara gallblåseinflammation. Långvarigt, smärtsamt och jobbigt. Hade jag inte varit gravid hade det nog varit ganska enkelt att lösa med starka mediciner. Fast hade jag inte varit gravid hade jag nog inte varit dålig… Beroende på vad de hittar i morgon ska jag försöka få någon att skriva ut diklofenak åt mig. För det här går inte. Jag har ett liv att leva också. Och snart ett nytt och roligt jobb att sköta. Hoppas på en lösning snart.

Det blev akuten ändå

Jodå. Strax efter kl 12 ringde jag sambon och grät, orkade inte vara upp och ta hand om barnet. Så vi åkte in till akuten.
Och där blev det fart! Sköterskan i mottagningen blev helt förfärad när han såg min hopkrupna gestalt hasa fram till luckan och över att VC tyckte jag skulle avvakta ytterliga fast jag haft så ont i nio dygn redan. Snabbt fick jag ett band runt handleden, en brits att ligga på och några sköterskor som tog diverse kontroller inkl EKG. Några blodprov senare och en snäll läkare som tryckte på magen konstaterades det att det mest troligt var gallsten. Proverna visade gudskelov att det inte var akut med stopp i gallgången så jag fick en spruta Spasmofen och blev ganska glad och lycklig ungefär en kvart senare. Äntligen släppte det värsta! Visserligen hade jag ont fortfarande och jag känner av magmunnen. Men det är något annat. Det där onda som strålade ut i ryggen gav med sig!
Nu är vi hemma och tyvärr känns det lite sämre igen så jag har tagit två Alvedon som jag också fick. Som stolpiller så jag slipper svälja dem nu när jag mår så illa och redan har ont i magen. Jag hoppas det kan ta udden av det värsta för jag vill verkligen inte ta Spasmofen om det inte är ett måste. Nu är inte Alvedon heller så bra men jag kan varken äta, dricka eller röra mig som det är nu och det får ju direkt dåliga konsekvenser för fostret om det inte ger med sig. Så fruktansvärt svårt detta med mediciner under graviditeten. För det handlar ju inte bara om mig. Jag har ju ett barn här och nu som också behöver mig.
I morgon väntar i alla fall samtal från ultraljudsenheten för kontroll av gallan. Ska tydligen få komma dit redan i morgon eller på onsdag. Får se om de hittar något.
Oavsett är det skönt att ha fått hjälp. Min extremt inkompetenta husläkare ska vi ta itu med sen, sambon och jag. För hur kan han bara vifta bort så svåra smärtor i buken? Och hur hade de tänkt sig fortsättningen? Att jag skulle ligga på rygg med benen uppdragna i fosterställning några veckor till (det enda som lindrar)? Utan smärtlindring eller sjukskrivning? Blä!

Det är synd om mig idag

Fy i h-vete så ont jag har i magen! Ända sedan förra lördagen har det suttit i nu och det blir bara värre. Större delen av natten till idag låg jag med koliksmärtor under revbenen och nu imorse grät jag mig fram och tillbaka till förskolan när Pluppen skulle lämnas. Det är helt vidrigt och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Just nu ligger jag på rygg i sängen och andas med långa och djupa andetag, då är det hanterbart. Sjukvårdsupplysningen tyckte synd om mig men hänvisade till VC. De i sin tur ska ringa upp strax efter lunch, vad de nu kan göra. Ett är då säkert, den där Dr Andreas går jag i n t e till! Men hur jag ska orka hämta barnet på förskolan kl 12 vet jag inte riktigt. Eller, så klart jag gör det. Med ihopfälld mage och profylaxandning hela vägen så ska det gå. Hoppas hon somnar snabbt när vi väl är hemma…

Sedär, då ringde VC. Jag ska fortsätta ta mina Omeprazol och avvakta några dagar till. Detta eftersom jag inte kunnat ta dom sen jag kräktes. Herregud, hur ska jag orka ta hand om Ebba? Är det samma i morgon får mannen stanna hemma helt enkelt för det här går inte.

Förlossningsagression

Jag ska ju troligtvis föda barn igen om ca 7 månader. Ångesten och ilskan börjar därför ta allt större plats i mitt medvetande. Ja, för i mitt fall handlar det om ilska. Jag blir arg när jag läser om Aurorasamtal och förlossningsrädsla. Det är så förbannat mycket skitsnack och gulligull som skrivs och talas om just detta: ”Om du känner stor rädsla inför förlossningen kan du få komma och tala med en av våra erfarna barnmorskor och få hjälp att lägga upp en förlossningsplan som du känner sig trygg med”
Det gör mig så arg att de säger så! Jag hade en förlossningsplan! Men ingen läste den! Ingen av de tre eller fyra barnmorskor jag hade under förlossningen med Pluppen hann läsa den. Än mindre hade de tid att ge mig någon alternativ smärtlindring när det stod klart för dom att jag inte kan ta epidural. Så alla dessa timmar med lustgas som enda hjälp. Och så detta tjat om att jag skulle slappna av mellan värkarna och sedan jobba med värkarna. Lätt för dom att säga, det hade jag gärna gjort. Men mitt Resless Legs Syndrom blev 1000 ggr värre under förlossningen så när jag försökte slappna av blev det omöjligt att hålla benen stilla och kroppen spände sig och sparkade med benen.

Men jag behöver hjälp inför förlossningen. Det fattar jag med. För nu är jag bara aggressiv och kommer sätta mig på tvären för allt. Min plan är att jag vill att jag och mannen lär oss allt vi kan. Så att vi inte behöver barnmorskorna. För jag kommer aldrig mer lita på att dom finns där när de behövs. Dessutom ska vi vara så pålästa att vi vet exakt vilken smärtlindring vi ska kräva och när vi ska ha den.
Helvetes j-vla politiker som gör så många besparingar i förlossningsvården 😦

”Bara” magsjuka

Halleluja! I dag vaknade jag utan det akuta illamåendet! Jag slutade kräkas någon gång mitt på dagen igår och har sedan dess kunnat dricka lite svag saft och blåbärssoppa. Nedre delen av magen är fortfarande i uppror men det kan jag hantera. Nu har jag fått i mig blåbärssoppa och lyckats svälja min Lergigan Comp så jag hoppas på en bra dag även om jag är matt och skakig såklart.
Trodde väll aldrig jag skulle vara så tacksam för att det ”bara” var magsjuka..
Positivt med det hela är också att fröken plupp knutit an lite mer till sin pappa igen. Annars är det bara jag som gäller och sedan december har han inte ens fått gå in till henne när hon vaknat på nätterna utan ett stort sammanbrott. I natt gick det hur bra som helst med pappa. Som vanligt accepterar hon våra val när vi är tillräckligt beslutsamma. Intressant och viktigt att komma ihåg när konflikterna med fröken haglar tätt.