Att hata någon på riktigt

Min syster lever i ett misshandelsförhållande.

Nej han slår henne inte fysiskt, tror vi i alla fall. Men den psykiska misshandeln är omfattande. Vi har vetat om det i många år, nästan från första dagen de träffades faktiskt. Men hon har aldrig lyssnat. Eller klarat av att gå. Däremot har hon ofta under åren som gått ringt och undrat om han har rätt när han säger att hon är socialt missanpassad, när han tvingar henne att be hans barn om ursäkt för saker en normal vuxen ska göra med barn (typ bjuda besök på de lussebullar barnen bakat) Eller när han säger att hon har så platt och meningslös smak när det gäller film/musik/böcker/vänner/åsikter osv osv. Utöver det är han en helt oduglig människa som har så mycket betalningsanmärkningar att han inte kan stå på sin telefon själv, den står min syster på och betalar så klart. Och naturligtvis kan han inte betala hyran eller saker till sina barn heller. Istället är det min syster som försörjer honom, hans missbruk av tabletter och hans barn. Det genom att samtidigt hon pluggar på heltid jobba livet ur sig vid sidan av, och därmed inte orka plugga så tentorna klarar hon inte. Pengar han bara bränner på saker till sig själv. Vi har lyssnat och peppat, sagt ifrån. Och hon har sagt att hon ska lämna honom, i fyra år nu. I somras gifte de sig dessutom 😦
Sedan sist hon var på väg ifrån honom men inte gick har jag inte orkat. Jag har knappt pratat med henne sedan dess, vi som brukade ringas flera gånger i veckan. Men nu, nu skulle hon ta steget! För han ville plötsligt inte leva med henne längre. Och vi jublade! Men så i förrgår ringde mamma. Hon orkar inte flytta, för han har ändrat sig. I alla fall inte till 1:a januari som var sagt från början. Nu säger hon 1:a februari, om hon orkar.
Jag bröt ihop faktiskt. Stod mitt i byn och tokgrät med snoret rinnande. Ringde kvinnojouren, grät och svor. Det jävla svinet! Det slutade med att jag gjorde ett övertramp mot min syster: jag ringde vårdcentralen hemma. Hon var nämligen hon doktorn för en vecka sedan för att be om hjälp med att hon mår så dåligt (tro fan det). Doktorn skev en remiss men hon visste inte vart. Så jag ringde som sagt och fick ett nummer till kuratorerna där jag fick kontakt. Jag lyckades få dom att förstå hur bråttom det är och de tar därför emot henne redan nu i veckan! Men syster var inte imponerad över att jag gjort som jag gjort utan att prata med henne först. Och som jag skäms, och har ångest. Det sista hon behöver är ju fler som talar om att hon inte kan ta hand om sig själv genom att fatta beslut över huvudet på henne. Men hon har tagit kontakt med dom nu, och ska få hjälp! (Hoppas jag…) Föresten varnade mamma mig igår om att bara ringa henne, inte skicka sms eller maila för han läser allt sånt. När hon är hemma hon vår ena syster måste hon dessutom alltid ha datorn på så att han han koppla in sig på distans och se allt hon gör.

Jag vill att han dör! En plågsam och långsam död. Allt för att få bort det här vidriga svinet som förpestar och har förpestat hela vår familj de senaste åren. För vår del är iaf beslutet taget: vi kommet aldrig mer att träffa honom och mamma har äntligen portat honom från sitt hem! För ser jag honom kommer jag ge mig på honom, så är det bara.
Men vad fan ska vi göra mer? Jag orkar inte stå bredvid och vänta på att hon ska förstöra hela sitt liv innan (om) hon klarar att gå. Helvetes jävla skit!!!
Sa jag att jag hatar honom? JAG HATAR HONOM!!!

Annonser

16 tankar om “Att hata någon på riktigt

  1. Men fy 17! Han låter ju helt förfärlig. Och sjuk i huvudet. Och genomrutten. Jag tyckte du gjorde helt rätt. Oavsett vad som händer så vet du iallafall att DU gjort nåt och inte bara blundat. Hoppas din syster drar!

    • Ja, det är han också. Helt sanslöst att en människa kan vara så ovärdig att få finns till.
      Ja, jag tänker som så att jag var tvungen att göra något i alla fall. Det blir ju liksom fel vilket som 😦

  2. Snubblade in här via ”Wildas” blogg…

    Jag har själv levt som din syster lever nu.
    Jag hade önskat att någon hade agerat som du gjort när jag var mitt i allt.
    Du ska vara stolt över dig själv! Jag lovar dig att din syster kommer att tacka dig den dagen hon vågat ta steget ut ur det destruktiva förhållandet. Men endast då. Och det går tyvärr inte att stressa ut henne ur det här. Hon måste komma till insikt själv och våga ta klivet. Sen kan hon ”repareras” och läka och då kommer du få henne tillbaka.
    Du har gjort allt du kunnat, kom ihåg det! Du har även gjort mer än andra skulle göra. De flesta blundar för sånt här, tyvärr.
    Var stark och stolt!

    • Mette! Underbara människa! TACK! Började nästan gråta av lättnad när jag läste din kommentar. Den värsta ångesten ang vad jag gjort släppte där och då.
      Sen är resten av ångesten och skräcken kvar så klart men den släpper först när jag vet att han är borta. Det är så svårt, så svårt att vänta in henne 😦
      Men det hjälper att se hur andra som du tagit dig loss, det ger hopp.

      Stor kram på dig och tack igen!

  3. Jag har bott med en sån. Det var svårt att gå. Och svårt att inte gå tillbaka. Jättesvårt. Nästan så det inte gick. Men jag stälklde mig frågan om jag ville ha det så hela mitt liv.
    Det finns en forum som är jättebra- det har hjälp mig. Massor.
    http://www.tuvaforum.se/ du kan ju börja kolla in det,
    Om du vill. Kram på du!

    Du såg klart och tycker du kan vara nöjd. Din syster vet att du menar väl men det kommer efter rädslan för han som är störd. Antagligen.

    Ta hand om dig. Kram!

    • Tack Jenny!
      Att du också tagit dig ur visar att det går, gudskelov. Bra tanke, ska försöka plantera den hos henne. Hon tror ju tyvärr fortfarande att han är god och fin egentligen och att han kan bli mer av den sidan…
      Och tack för tips om forumet. Ska läsa och försöka tipsa henne om det framöver.

      Kram!

  4. Usch o fy vilken karl! Hoppas, hoppas hon tar sig därifrån snart. Att ni stänger honom ute hjälper henne förhoppningsvis att öppna ögonen lite. Kramar!!!
    God jul önskar jag o Tuva!

    • Ja vi hoppas att det ska visa att vi står upp för henne. För så länge vi är trevliga mot honom så signalerar ju att det han gör är okej. Så det får vara nog nu. Dessutom skulle jag göra mig själv olycklig på honom om vi sågs mer…

      God Jul till er från oss!

  5. Min bästa vän levde precis som din syster i flere flere år. Där var både fysisk och psykisk misshandel. Jag räddade henne otaliga gånger och blev ju ganska trött på allt då hon inte lämnade honom trots att hon lovade. Till slut tog hon steget med hjälp av sin mor och vi har pratat mycket om det som hänt. Det är svårt att lämna och det är något som vi andra inte förstår. Det är rädsla och ett dåligt självförttoende efter all psykisk misshandel. De har blivit hjärntvättade att de tror felet är hos dem. Såhär efteråt har hon sagt att det hjälper inte hur mycket nån annan säger till dig utan beslutet måste man ta själv. Det är lite samma som med alkoholister. Kämpa på och finns där för henne. God jul från ett regnigt Finland

    • Ja, precis så frustrerande är det. Jag blir så arg på henne också för det påverkar inte bara henne utan även mig, min familj, mamma, mina andra systrar och deras familjer. Det är inte rätt att hon ska få bestämma hur vi mår genom att släppa in honom i vårt liv.
      Förstår liknelsen med andra missbruk, precis så är det att leva med en anhörig i den här situationen. Vad skönt att din vän är fri nu! Och att ni kan prata om det som varit.

      Önskar även dig en fin jul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s