Cykeldag 31 eller snarare v.4+2

Ja, herregud! Jag är gravid igen 🙂
Skrev ett inlägg i morse om trötthet, sen mens och hur starkt utslag jag fick på äl-testen (det enda jag hade hemma att testa med) igår kväll och i morse. Men precis som förra gången så publicerade jag det aldrig, för jag kanske bara inbillade mig :-S

Men så köpte jag ett graviditetstest på affären idag, såklart 🙂 Och där uppenbarade sig det underbar vackra extrastrecket! Ett mycket tydligt plus!

Är skakig, lycklig och uppochner just nu. Fantastiskt att få vara på samma plats som mannen när vi fick reda på det. Och jag har lovat honom en sak: att vara lugnare den här gången. Att vänta barn och tro att det kommer gå bra. Så det gör jag nu. Gläds, funderar och planerar.
Bf 5:e september 2014 ❤

20131230-154513.jpg

Annonser

Att landa

Det verkar ha gått bra mitt tilltag. Enligt mamma och ytterligare en syster är hon innerligt tacksam att hon fått en tid så snabbt. Och om allt stämmer var hon faktiskt där igår! Hoppas jag… I övrigt så börjar den värsta ångesten sjunka undan för den här gången. Jag hoppas att hon flyttar men jag kan ju inte tvinga henne. Däremot är det enormt skönt att ha fattat beslutet att aldrig mer träffa honom. Så nu väntar vi. Väntar och ser vad som händer. Inte min bästa gren precis :-s

Utöver det lyckades vi fira jul hos mannens familj i Skåne. Jag har svårt för julen. Dels är jag inte kristen men framförallt äcklas jag av överflödet av mat och inte minst all denna onödiga konsumtion, i en tid då vi mycket väl vet att vi håller på att förstöra vår jord 😦 Förhoppningsvis ska vi i vår familj kunna skapa en egen tradition. En tradition som till att börja med heter Midvinter och inte Jul. För det är precis vad vi firar; att solen vänder tillbaka och vi går mot ljusare tider.
Nu ska jag i alla fall krypa ner intill min sovande unge och sova middag. För igår flyttade vi till huset! Sedan var det full panik och skrik här i natt mellan 01.00-04.00 nämligen, det här med att byta hem är inte lätt när en är liten ❤

Att hata någon på riktigt

Min syster lever i ett misshandelsförhållande.

Nej han slår henne inte fysiskt, tror vi i alla fall. Men den psykiska misshandeln är omfattande. Vi har vetat om det i många år, nästan från första dagen de träffades faktiskt. Men hon har aldrig lyssnat. Eller klarat av att gå. Däremot har hon ofta under åren som gått ringt och undrat om han har rätt när han säger att hon är socialt missanpassad, när han tvingar henne att be hans barn om ursäkt för saker en normal vuxen ska göra med barn (typ bjuda besök på de lussebullar barnen bakat) Eller när han säger att hon har så platt och meningslös smak när det gäller film/musik/böcker/vänner/åsikter osv osv. Utöver det är han en helt oduglig människa som har så mycket betalningsanmärkningar att han inte kan stå på sin telefon själv, den står min syster på och betalar så klart. Och naturligtvis kan han inte betala hyran eller saker till sina barn heller. Istället är det min syster som försörjer honom, hans missbruk av tabletter och hans barn. Det genom att samtidigt hon pluggar på heltid jobba livet ur sig vid sidan av, och därmed inte orka plugga så tentorna klarar hon inte. Pengar han bara bränner på saker till sig själv. Vi har lyssnat och peppat, sagt ifrån. Och hon har sagt att hon ska lämna honom, i fyra år nu. I somras gifte de sig dessutom 😦
Sedan sist hon var på väg ifrån honom men inte gick har jag inte orkat. Jag har knappt pratat med henne sedan dess, vi som brukade ringas flera gånger i veckan. Men nu, nu skulle hon ta steget! För han ville plötsligt inte leva med henne längre. Och vi jublade! Men så i förrgår ringde mamma. Hon orkar inte flytta, för han har ändrat sig. I alla fall inte till 1:a januari som var sagt från början. Nu säger hon 1:a februari, om hon orkar.
Jag bröt ihop faktiskt. Stod mitt i byn och tokgrät med snoret rinnande. Ringde kvinnojouren, grät och svor. Det jävla svinet! Det slutade med att jag gjorde ett övertramp mot min syster: jag ringde vårdcentralen hemma. Hon var nämligen hon doktorn för en vecka sedan för att be om hjälp med att hon mår så dåligt (tro fan det). Doktorn skev en remiss men hon visste inte vart. Så jag ringde som sagt och fick ett nummer till kuratorerna där jag fick kontakt. Jag lyckades få dom att förstå hur bråttom det är och de tar därför emot henne redan nu i veckan! Men syster var inte imponerad över att jag gjort som jag gjort utan att prata med henne först. Och som jag skäms, och har ångest. Det sista hon behöver är ju fler som talar om att hon inte kan ta hand om sig själv genom att fatta beslut över huvudet på henne. Men hon har tagit kontakt med dom nu, och ska få hjälp! (Hoppas jag…) Föresten varnade mamma mig igår om att bara ringa henne, inte skicka sms eller maila för han läser allt sånt. När hon är hemma hon vår ena syster måste hon dessutom alltid ha datorn på så att han han koppla in sig på distans och se allt hon gör.

Jag vill att han dör! En plågsam och långsam död. Allt för att få bort det här vidriga svinet som förpestar och har förpestat hela vår familj de senaste åren. För vår del är iaf beslutet taget: vi kommet aldrig mer att träffa honom och mamma har äntligen portat honom från sitt hem! För ser jag honom kommer jag ge mig på honom, så är det bara.
Men vad fan ska vi göra mer? Jag orkar inte stå bredvid och vänta på att hon ska förstöra hela sitt liv innan (om) hon klarar att gå. Helvetes jävla skit!!!
Sa jag att jag hatar honom? JAG HATAR HONOM!!!

Hej S, jag har nu fått svar på ditt cellprov…

Och det var helt normalt!

Exakt 4 veckor efter besöket på KK så damp brevet ner här i min brevlåda. Så efterlängtat och fantastiskt besked. Vidare skrev hon att det nu inte finns några hinder om jag vill bli gravid igen! Hurra!!! Och jag som är på cd12 idag, inget omslag än 🙂
Nu ska jag faktiskt dessutom göra något som jag tror blir svårt, men som känns nödvändigt. Jag ska sluta testa med äl-stickorna. För nu måste vi inte undvika den men faktiskt inte stressa med att pricka in den heller. Det skulle vara bra för vår relation att ha det så ett tag. Sen får vi se, blir det inget får jag väll ta fram stickorna igen men jag hoppas jag slipper det.

Och tack för kramar och stöd för min sjukskrivning! Mår mycket bättre nu en månad efter att jag slutade på jobbet och jag har hopp om livet. För jag drog i handbromsen innan det hade gått åt skogen ordentligt denna gång, det gör mig stolt och glad faktiskt. Jag börjar lära mig!

Doktorn

Sjukskriven till början av januari. Så skönt men samtidigt så jobbigt. Att vara där igen, på den där platsen där jag mår för dåligt för att orka med ett vanligt liv med alla dess krav och förpliktelser. Fan vad jag avskyr det här! Måtte det vara sista gången nu!

Uppåt

Jag mår bättre nu. Tröttheten är ständigt närvarande men så är det väll att vara småbarnsförälder, min unge behöver mig på nätterna och dagarna så då är jag där. Jag vill vara där. Igår somnade hon liggande uppkrupen på mig, i spjälsängen. Mysigt ❤

Men som sagt är det på bättringsvägen, helt klart. Att vila från arbete och annan stress har gjort mig gott. Jag är ute och går någon timme nästan varje förmiddag nu också, helt själv. Att prata ordentligt och länge om vår relation och vardagen har också hjälpt. Vi är mer tydliga mot varandra och arbetar verkligen för att bli ännu bättre på det. I helgen väntar kursen i preventiv relationsvård, ser fram emot det med blandade känslor. Det ska bli fantastiskt att bara vara vi två på hotell i två dagar. Men också konstigt och fel att lämna ifrån sig pluppen. Men hon kommer ha det strålande hos mormor, hoppas jag…

I morgon har jag i alla fall en läkartid för att diskutera sjukskrivning. Om man nu kan göra det i efterhand och året ut. Hade varit så skönt att få vila ordentligt utan stressen att söka jobb och ångesten över att jag inte jobbar. Att dessutom söka jobb jag inte vill ha med ansökningar som är bra men ändå väldigt tydliga är pest. Under rubriken Framtid skriver jag ”Vi har nu flyttat hit till Östergötland och jag kommer framöver att prioritera min dotter och ev framtida syskon och söker därför ett arbete som går att kombinera med dagistider och familjeliv” istället för mitt vanliga ”Jag planerar att stanna i Östergötland och jag kan se mig själv växa och utvecklas i ert företag en lång tid framöver” Vidare så söker jag alla dietistjobb jag kan hitta i hela Sverige, för de får jag ändå inte. Det hela är ju löjligt och jag skäms över att spamma stackars arbetsgivare med mina ansökningar. Men alternativet går inte, jag kan inte gå helt utan ersättning.

Samtidigt har jag funderat lite på mitt mående. Det finns nog en rimlig förklaring till mitt kraschande. För det h a r varit mycket de senaste två åren. Jag har startat om flera gånger både med hemort, bostad och vänner, för att inte tala om jobbmässigt och med mina framtidsplaner. Jag har fått ett barn och blivit sambo, med någon som var på andra sidan jorden en stor del av lilla E’s första år. Och nu ska vi snart flytta igen, om än på samma ort i alla fall. Men med nya grannar och kvarter. Så jag är trött. Urlakad på nystartsenergi helt enkelt. Det tar på krafterna att vara den nya, glada, positiva, öppna och energiska som hittar nya vänner och jobb.
Så jag ger mig detta nu, att vila lite och samla kraft inför det nya året.