Att vara sen

Beräknad mens +2 dagar idag.

Jo, vi undvek ägglossningen med bred marginal (mina föräldrar var här hela den helgen…).

Och ja, jag ska inte bli gravid nu förrän vi fått svar på cellprovet som togs sist.

Men ändå… Bröst som ömmat, en plötslig smärta i ländryggen som höll i sig 20 minuter i måndags. Och så mensen som inte kom som den skulle. Hoppat steg, tänk om jag är så fertil ändå!? Vi har ju trots allt haft för oss sånt som det blir barn av, och det inte så långt innan äl. Hade ju varit fantastiskt!

Men testet som togs med darriga händer igår var skrikande negativt. Och idag kom den, mensen.

Känslan är besvikelse. Och lättnad. För jag måste verkligen ha klartecken från gyn innan det blir något av detta.

Hur som helst. Cd1, kanske är det denna cykel vi får försöka skapa bebis? Doktorn sa att det kunde ta 2-4 veckor att få provsvar. Idag har det gått 2 1/2 vecka. Kanske hinner vi!

Omslag

Jaha ja. I morse slog det om på stickan och CB digital bekräftade det hela med en stor smiley. Kul. Verkligen.
Jättekul.
Fasen vad jobbigt det känns att fortsätta tänka tvärt om, att undvika graviditet. Så nu vet ni vad vi i n t e gör de närmaste dagarna :-S
Samtidigt är jag glad och nöjd över att min kropp mår bra. Att jag har omslag på cd13 vilket är högst normalt för mig, det varierar mellan cd11-16. Nu hoppas jag på att jag får provsvaren innan nästa ÄL. Det närmar sig i alla fall 🙂

20131114-203041.jpg

Vilket antiklimax

Tack för tummar och påhejningar.
Tyvärr är jag inte klokare nu än jag var i morse 😦

Till att börja med var läkaren förvånad över att jag var där då min konisering var radikal, dvs att de fått bort allt vid operationen. Enl landstinget i Östergötland anser man tydligen det vara botat då och efter det går man på cellprover hos bm men oftare. Dessutom tyckte hon det var för tidigt att säga något om hur det såg ut. Så först var hon osäker på om hon skulle titta och ta prover alls. Men så hämtade hon en kollega som bestämde att nu när jag ändå var där så skulle de göra hela kittet med cellprov och kolposkopi (tror jag det heter…) Då började nästa krångel, grejen de tittar med (alltså kolpo.. någonting) fungerade inte. Där låg jag med benen i vädret och med instrument i det allra heligaste medan de meckade och hade sig med apparaten. Kul, eller nåt….
Till slut gav de upp och hon överläkaren tittade utan förstoring. De bra nyheterna var att allt såg bra ut vad hon kunde se. Dock brukar cellförändringar ha en tendens att växa in i livmoderhalsen om de är kvar och där ser man ändå inget. Så nu är det bara att vänta på cellprovet de tog. 2-4 veckor trodde hon det skulle ta, kanske längre. Gaaaaahhhh! Jag som ville veta NU! Bra är dock att jag äntligen har en läkare som jag förstår och som tar sig tid att förklara. Och att de nu har mig i systemet för uppföljning. Hon kommer skicka ett brev med provsvar samt besked om det är okej att bli gravid i så fall. Dessutom kommer det då att finnas en handlingsplan för framtiden. Skönt. För hon bekräftade det som första läkaren sa: det var grava cellförändringar. Cancerceller som inte betedde sig som cancerceller då de varit mycket avgränsade och samlade och därför inte klassificerades som cancer. Sinus III sa hon, tror jag. Förstod det som typ den värsta grad tre cellförändringarna du kan ha. Usch, dödsångest och panik. Är så tacksam att jag alltid går på cellprover när jag blivit kallad.

Så denna ÄL får vi undvika så gott det går. Det är ju inte som om vi tar marginaler för ÄL precis. Snarare att jag konstaterar att jag har omslag och att hoppsan, vi kanske inte ska göra om det där vi gjorde igår i det närmaste… Skulle vi bli gravida får jag bara hoppas att allt verkligen är okej så som de trodde att det var.

Väntan och oron fortsätter….

Huset Som Vi Har Köpt

Vi hittade ju ett hus här ganska snart efter att vi flyttat och tittade på det ett par gånger. Budade lite försiktigt men det hände inte mycket på budgivningsfronten. Ägarna hade ännu en visning men någon anstormning av intressenter var det inte. Till slut hittade de ytterligare en som budade men den personen gav sig snabbt. Därför stod vi för en dryg vecka sedan med ett vinnande bud! Dock hade vi några frågetecken kring besiktningen då det hittats ett mindre mögelangrepp på vinden och sidovindarna inte var besiktade alls då de inte gick att komma ut på. Så vi skrev ett kontrakt med svävarvillkor som sa att vi köpte huset om vi fick göra en tilläggsbesiktning, ta upp luckor ut på sidovindarna och då naturligtvis inte hittade några fel. Denna sista besiktning gjorde vi igår och till allas våran lättnad var det utan anmärkning!

Så igår kväll var det bubbel i glasen, lättnad och glädje. Säkert för säljarna också 🙂

Så själva huset då: 198 kvm villa från 1974. Superfint kök och bra planlösning. Och så en braskamin förstås ❤ Vi fick det till ett sjukt bra pris, vilket till stor del beror på att de tyvärr har renoverat sönder det lite. Det verkar som om de gjort allt jobb själva och kvalitén är därefter: trösklarna är snedsågade, det är färgfläckar på väggar och dörrar efter målning och det är golv som är lagda med alla skarvar på rad. Två av golven är dessutom lagda med olika nyanser på brädorna, som om den valda nyansen tog slut och så tog de vad de hade kvar… Och så på övervåningen då, där golvet inte är klart utan plastklämmorna sitter kvar utmed väggarna istället för golvlister. Inga svåra eller dyra saker att åtgärda men det drog ner helhetsintrycket av huset rejält. Till det kommer fuktskadan på vinden, två gamla badrum och en tvättstuga som inte har fungerande tätskikt längre och som måste renovera snarast. Så det finns lite att göra. Men det var också det som gjorde att vi kunde köpa det. För särskilt rika är vi inte, och definitivt inte nu när jag valde att sluta på det jobbet jag fick. (Fast det löser sig, jag var på en ny intervju idag :-))

IMG_3351

Men här ska vi alltså bo. Inflytt blir 20:e december 🙂

Jag gjorde det!

Sa upp mig alltså!
Men fy tusan så svårt det var. Samlade mod länge och ringde sedan hotellchefen. Han blev irriterad förstås och frågade vad för jobb jag fått istället. Ljög rätt friskt men vad spelar det för roll egentligen? Nåja. Han skulle absolut ha mig till att arbeta veckan ut och eftersom han var så påstridig sa jag ja. Med ångestklumpen parkerad i magen. Kom ut till mannen med telefonen i näven och moloken sinnesstämning. Min fina man som är så bra att ha. Han hävdade att jag skulle maila och säga att jag inte kunde jobba denna vecka heller. För saken är den att de anställde mig på ”enstaka dagar” Dvs de får egentligen inte lägga mig på schema med det avtalet, vilket de gjort förstås. Men anställningsformen innebär också att de kan vägra mig mer jobb och vise versa, jag kan säga upp mig från en dag till en annan. Som jag har gjort nu. Mailet är skickat. Ett mail där jag vänlig men bestämt förklarar att ”jag omöjligen kan arbeta denna vecka pga min nya arbetsgivare (hittepå) behöver mig och då min anställningsform är som sådan att jag inte har någon uppsägningstid så ser jag ingen annan möjlighet än att sluta med omedelbar verkan”

Han har inte svarat. Ångest delux verkligen. Om jag analyserar situationen så gör det ju inget om han blir arg, eller de andra blir besvikna. Men det känns ändå ända in märgen. Jag vill inte svika det jag sagt att jag ska göra. Å andra sidan kunde de ha skrivit ett mer bindande avtal om de var rädda om sin personal. Och de kunde ha sopsortering på sitt Svanenmärkta hotell. Ja fatta! De har en Svanen märkning men sopsorterar inte ett dyft. Allt går i samma papperskorg. Bara det ger mig magont. För att inte tala om den bristande städningen på restaurangen. Avgjort den skitigaste restaurang jag arbetat på faktiskt. För att de inte kostar på att ha personaltimmar så det räcker till städningen också. Plus att de äger flera hotell varav min kollega på glasbruket blivit erbjuden extrajobb på ett av dem. Om hon jobbade gratis i 2 veckor under tiden hon lär sig!!! Helt sjukt. Så nä, summa sumarum är det många faktorer som gör att jag mår dåligt av att arbeta där och det känns faktiskt helt okej att sluta tvärt också.

Om jag bara kunde slå ihjäl det där dåliga samvetet och ångesten över att inte göra rätt för mig….