Att vara sen

Beräknad mens +2 dagar idag.

Jo, vi undvek ägglossningen med bred marginal (mina föräldrar var här hela den helgen…).

Och ja, jag ska inte bli gravid nu förrän vi fått svar på cellprovet som togs sist.

Men ändå… Bröst som ömmat, en plötslig smärta i ländryggen som höll i sig 20 minuter i måndags. Och så mensen som inte kom som den skulle. Hoppat steg, tänk om jag är så fertil ändå!? Vi har ju trots allt haft för oss sånt som det blir barn av, och det inte så långt innan äl. Hade ju varit fantastiskt!

Men testet som togs med darriga händer igår var skrikande negativt. Och idag kom den, mensen.

Känslan är besvikelse. Och lättnad. För jag måste verkligen ha klartecken från gyn innan det blir något av detta.

Hur som helst. Cd1, kanske är det denna cykel vi får försöka skapa bebis? Doktorn sa att det kunde ta 2-4 veckor att få provsvar. Idag har det gått 2 1/2 vecka. Kanske hinner vi!

Annonser

Omslag

Jaha ja. I morse slog det om på stickan och CB digital bekräftade det hela med en stor smiley. Kul. Verkligen.
Jättekul.
Fasen vad jobbigt det känns att fortsätta tänka tvärt om, att undvika graviditet. Så nu vet ni vad vi i n t e gör de närmaste dagarna :-S
Samtidigt är jag glad och nöjd över att min kropp mår bra. Att jag har omslag på cd13 vilket är högst normalt för mig, det varierar mellan cd11-16. Nu hoppas jag på att jag får provsvaren innan nästa ÄL. Det närmar sig i alla fall 🙂

20131114-203041.jpg

Vilket antiklimax

Tack för tummar och påhejningar.
Tyvärr är jag inte klokare nu än jag var i morse 😦

Till att börja med var läkaren förvånad över att jag var där då min konisering var radikal, dvs att de fått bort allt vid operationen. Enl landstinget i Östergötland anser man tydligen det vara botat då och efter det går man på cellprover hos bm men oftare. Dessutom tyckte hon det var för tidigt att säga något om hur det såg ut. Så först var hon osäker på om hon skulle titta och ta prover alls. Men så hämtade hon en kollega som bestämde att nu när jag ändå var där så skulle de göra hela kittet med cellprov och kolposkopi (tror jag det heter…) Då började nästa krångel, grejen de tittar med (alltså kolpo.. någonting) fungerade inte. Där låg jag med benen i vädret och med instrument i det allra heligaste medan de meckade och hade sig med apparaten. Kul, eller nåt….
Till slut gav de upp och hon överläkaren tittade utan förstoring. De bra nyheterna var att allt såg bra ut vad hon kunde se. Dock brukar cellförändringar ha en tendens att växa in i livmoderhalsen om de är kvar och där ser man ändå inget. Så nu är det bara att vänta på cellprovet de tog. 2-4 veckor trodde hon det skulle ta, kanske längre. Gaaaaahhhh! Jag som ville veta NU! Bra är dock att jag äntligen har en läkare som jag förstår och som tar sig tid att förklara. Och att de nu har mig i systemet för uppföljning. Hon kommer skicka ett brev med provsvar samt besked om det är okej att bli gravid i så fall. Dessutom kommer det då att finnas en handlingsplan för framtiden. Skönt. För hon bekräftade det som första läkaren sa: det var grava cellförändringar. Cancerceller som inte betedde sig som cancerceller då de varit mycket avgränsade och samlade och därför inte klassificerades som cancer. Sinus III sa hon, tror jag. Förstod det som typ den värsta grad tre cellförändringarna du kan ha. Usch, dödsångest och panik. Är så tacksam att jag alltid går på cellprover när jag blivit kallad.

Så denna ÄL får vi undvika så gott det går. Det är ju inte som om vi tar marginaler för ÄL precis. Snarare att jag konstaterar att jag har omslag och att hoppsan, vi kanske inte ska göra om det där vi gjorde igår i det närmaste… Skulle vi bli gravida får jag bara hoppas att allt verkligen är okej så som de trodde att det var.

Väntan och oron fortsätter….