Bättre?

Så här en vecka efter hormonstopp är jag faktiskt lugnare, och lite mer kärleksfull. Kan bli irriterad på gamla strumpor som ligger överallt men blir inte skogstokig och vilja kasta ut strumpornas ägare. Vi får se hur livet känns framöver. Jag hoppas det lättar ännu mer för jag är fortfarande ledsen och ångestfylld.

Som ett led i det hela har jag i alla fall tagit tag i några saker som kan hjälpa till:

Sömnen. Sedan lilla E föddes, och månaderna innan för den delen, så har jag sovit väldigt dåligt och upphackat. Livrädd att hon ska sluta andas har jag legat på helspänn och försökt lyssna efter andetag i sömnen. Dessutom har jag vaknat någon gång i timmen och petat på henne, vilket har väckt barnet och därmed stört bådas sömn ännu mer. På sistone när vi fått större så har vi delat på oss på nätterna i bland och jag har lagt mig på en madrass i blivande gästrummet. Då insåg jag hur störd sömnen är: jag vaknar med panik en gång i timmen, letar efter barnet och är helt desorienterad. Detta går inte. Så nu sover jag med hjälp av Atarax. Inte sömnmedel egentligen utan en antihistamin, allergimedicin, som gör mig dåsig. Till skillnad från riktiga sömntabletter så sover jag alltså med dem och är inte bara utslagen. Ett par öronproppar på det och vetskapen om att mannen tar barnet har faktiskt resulterat i lite bättre sömn de senaste nätterna. Men det är 1.5 års trötthet som ska vilas ikapp, det tar ett tag…

Träning. Nu måste jag komma igång igen. Ryggen gör ont, jag är trött och deppig. Idag var jag på ett pass med Funktionell Styrka. Bra och jobbigt. Härligt!

Kärlek. Vi måste få vår relation att fungera. I början av december ska vi faktiskt åka på en PREP-kurs. Kommer inte riktigt ihåg vad förkortningen står för men det är en helg med preventiv relationsvård. Mannens arbetsgivare står för kostnaden som ett led i att han var borta en stor del av lilla E’s första år. Men det är mycket sorg, ilska och frustration hos mig som jag tar ut över mannen. För att jag lämnat min fjällby, för att han inte är lika ordningsam som jag (läs: pedantisk), för att jag inte bor i min fjällby, för att jag måste söka jobb hela tiden och ta skräpjobb igen, för att jag inte bor i min fjällby.. Ja, ni ser. Jag är inte alls sams med det beslut jag tog där för två år sedan. Beslutet att lämna den plats jag funnit mig till ro på. Och jag kan inte fortsätta att straffa honom för det. Det var ju mitt val. Svårt och rörigt, men det måste lösas och jag måste bli sams med mig själv.

Förövrigt budar vi på ett hus just nu, *hoppas hoppas*. Och jag ska på intervju för ytterligare ett extrajobb i morgon. Fast denna gång på en stor hotellkedja inne i Linköping. Ett jobb som kanske kan leda till något mer? Vem vet.. Oavsett så får jag väll försöka kombinera det hela så gott det går om jag nu får jobbet i stan.

Nä, kärlek var det. Ska stänga skärmen och ägna mig åt mannen ❤

Annonser

Hormoner? Dessa j*kla syntetiska hormoner!

Det jag skrev lite vagt om sist; Ilskan, ledsenheten och irritationen. Jag tror och hoppas att jag hittat anledningen. Mina p-piller.

Hela sommaren och hösten har jag varit en mardröm. Jag snäser och fräser åt mannen mest hela tiden. Allt han gör är fel och allt han inte gör är också fel. Jag kan gå från lugn och glad till vrålsur på 0.5 millisekunder. Så Jäkla Jobbigt. För att inte tala om lusten. Oftast vill jag inte ens att han ska ta i mig. Här snackar vi extremt effektivt preventivmedel 😦

Och jag som ett bra tag tänkt att det är mannen det på riktigt är fel på. Att han är lat och bekväm och inte vill göra någonting här hemma. Det stämmer till viss del tyvärr men kanske inte så mycket som jag upplever det. För i och med mitt humör så tassar vi runt varandra och missförstår och ställer till det. Suck.

Så nu är de otäcka pillrena utslängda, för gott. Vi kör på stickor ett tag.  Det är ju bara tre veckor kvar tills jag ska på uppföljning av koniseringen och sen är det förhoppningsvis fritt fram. Har inte bestämt mig för om jag ska köra på stickor framöver också eller om det blir en p-dator. Så himla dyr bara men det verkar väldigt smidigt.

Nu är det bara första hormonfria dagen. Om någon vecka borde jag veta om jag mår bättre utan eller om livet verkligen är så här uselt som det känns.

Jobb, ett galet erbjudnade, fest, hus och depp

Vilken röra det är här i mitt liv. Fast bra förstås, egentligen.

Börjar från börja igen då, blir glest mellan inläggen här.

Jobb: I helgen jobbade jag mina två första pass på mitt nya jobb. Det var….okej. Det blir säkert jättebra, det borde det bli. Men det är inte min älskade fjällanläggning och det blir så smärtsamt tydligt varje gång jag går till ett nytt jobb. Jag vänjer mig. Vi får se vart det leder bara. Det kan bli mer och stort ansvar. Det kan också bli ingenting eller bara väldigt lite timmar. Oavsett är jag grymt nöjd med att i alla fall ha ett jobb att sätta in i mitt cv och slipper ett hål som jag måste förklara med arbetslöshet.

I avdelningen jobb så måste jag också berätta att det hände något helt fantastiskt men galet i går. Jag sökte ett jobb som hotellvärdinna på ett Gästgiveri på en ort en god bit härifrån för ett tag sedan. De var positiva men hörde sedan inte av sig. I går ringde de. Och sa att tjänsten var tillsatt men de hade ett annat erbjudande. De undrade om jag ville arrendera och driva Gästgiveriet! Wow liksom! Är ju dit jag vill! Och de tyckte mitt cv var perfekt för detta. Herregud. Självförtroendet växte 2 meter och jag är stolt, mallig och mer än nöjd idag. Däremot kommer jag tacka nej. Det ligger för långt härifrån nämligen. Mannen kan inte pendla 8 mil enkel väg till jobb varje dag. Och jag vill inte jobba ihjäl mig när lilla E är liten. Ska jag dessutom jobba ihjäl mig ska det vara för något jag brinner för. Det här stället har jag inte ens sett än. Men bara grejen! Att få sikte på det jag drömmer om. Att andra runt omkring vill ha mig till det jag drömmer om!

I helgen var jag mellan mina arbetspass i Sthlm på överraskningsfest. Min fina A, lilla E’s gudmor och den som fixade ihop mannen och mig, fyllde 40 år. Vi hade planerat och fixat fest på lördagen men så fick jag ju jobb. Morgonpass både lördag och söndag. Och jag ville åka! Efter en del turer fram och tillbaka blev det i alla fall av. Jag jobbade till kl 15. Tog bilen in till Linköping, kastade mig på tåget till Sthlm. Var framme kl 18, hjälpte till lite inför festen, fick ta emot födelsedagskvinnan, skåla i bubbelvatten, äta lite, krama massor på henne och sen kasta mig iväg till tåget hemåt kl 21.56. Framme i Linköping vid midnatt, köra hem i tjock dimma. Ta hand om barn med nattskräck som skrek hysteriskt i en timme drygt. Upp kl 05 för att gå till jobb min andra dag. Behöver jag säga att den jobbdagen var en av mina tyngsta? Hu. Kände mig sjukt bakfull i två dagar efter den utflykten. Men det var så värt det. A blev enormt överraskad, glad och rörd över att jag faktiskt tog mig dit. Och det var det jag ville visa, hur viktig hon är för mig.

I måndags var vi dessutom på husvisning. Ett bra hus tror vi. Så nu har vi lånelöfte och jagar besiktningsmannen för några kompletterade frågor. Sen budar vi! Läskigt som tusan och ångestfyllt. Det är inte mitt drömhus. Jag vill inte flytta igen nu efter bara någon månad. Jag vill bo i fjällen!!! Men det, som så mycket annat, blir bra. Vi får se vad som händer.

Och deppandet. Ja, jag deppar. Gråter, klagar och arg. Det får bli ett eget inlägg om det. Så  mycket utrymme förtjänar det faktiskt.

Nu ska jag skriva vidare på det, och se när jag lyckas publicera eländet….

Jag har fått jobb!

Ja, ni läste rätt! Efter 5 dagar på min nya hemort har jag ett jobb 🙂

Men jag ska ta det från början.

Förra veckan skickade jag en spontanansökan till två ställen här i trakten. Det ena några mil bort och det andra några minuters cykelväg hemifrån. Det här stället som ligger nära hemma har varit min önskearbetsplats sedan ett bra tag tillbaka. Det är en anläggning som tillhör samma organisation jag arbetat i de senaste 14 åren. Ett gammalt glasbruk med vackra sekelskifteshus beläget på en udde mellan två stora vattendrag. Så enormt vackert! Att paret som driver anläggningen dessutom är väldigt drivande, arbetar med att utveckla turismen i regionen och verkar väldig trevliga var också något som lockade mig.
Och det är här jag ska jobba nu! Jag fick nämligen svar på mitt mail redan i lördags. Måndag morgon träffades vi och oj så fantastiskt det kändes. De hade visserligen ingen tjänst ute och dessutom är det lågsäsong, nästan stängt. Men de hade på sistone funderat på att de skulle behöva lite mer kontinuitet på personalen samt någon som kunde göra allt från bokning, incheckning, frukost/matservering, bakning(!!!), utcheckning till städ när det kommer grupper på vinterhalvåret. Själva jobbar dom nästan dygnet runt som det är nu då det administrativa och underhållet av husen också tar sin tid. Gick därifrån som på små moln.
Men så hörde jag inget och jag kände mig dumpad. Ni vet, som efter en första dejt där du blir kär direkt men inte hör något utan du väntar och väntar och väntar vid telefonen.
Men igår kom mailet! Att dom vill anställa mig på timmar under två månader på prov så får vi se sen. Erbjudandet kanske inte låter så fantastiskt men det är faktiskt strålande. För jag tror nog att jag blir kvar, det brukar jag bli 🙂 Dessutom är jag sjukt nöjd med att inte jobba så mycket. Tjänsten i förlängningen verkar innebära att jag kommer jobba deltid på höst/vinter/vår och heltid på sommaren. Tänk att ha mer tid med min lilla ❤ Och inga pendlingstider eller inköp av en till bil. Räknade nämligen på det för ett tag sedan och kom fram till att en bil skulle äta upp en tredjedel av min lön om jag jobbade heltid. Därför går det på ett ut om jag jobbar mindre men är nära hemma. Jo, pensionsmässigt kanske det inte är så bra men det får vi lösa sen.

Här ska jag jobba

20131004-064147.jpg

Inga mer plastpinnar

JVJK påminde mig om att tala om hur det gått. Har varit så slut att jag inte skrivit något insåg jag då. Men kopparhelvetet är borta. Den verkade inte ha glidit fel utan antagligen är det så att jag är så pass känslig att jag har ont av trådarna som går genom livmoderhalsen. Gulligaste BM och en BM-student tog bort den på någon minut bara. Var så lättad! Jag är öm i underlivet fortfarande och blöder en del men skavet, illamåendet och yrseln är borta. Men trött är jag. Det har tagit på
krafterna att hantera smärtan.
Så nu blir det i alla fall minipiller tills vi får klartecken på cellprovet som ska tas inom någon månad. Det får vara så tills det är okej om jag skulle bli gravid. Tänker att en p-dator, tack för input hörni!, får det bli sen. Eller bara stickor/säkra perioder. I en framtid där det inte gör något om jag blir gravid. För vi tänker så här; att även om vi skulle ha 4 barn så är ett till aldrig en katastrof. Bara lite mer att göra och älska 😉