Okej ändå

Det gick snabbt på KK igår trots att det var knökfullt i väntrummet. Sköterskorna kände igen mig sedan förra veckan och var glada att jag var mindre blek idag. Känns sådär att de kände igen mig så väl…
Läkaren gjorde en grundlig undersökning men hittade inget fel, skönt. Så nu är det vila, värktabletter mot det onda och Lergigan mot illamåendet. Igår sov jag mellan kl 14-19, åt lite och somnade sen om. Ska göra samma idag känner jag. Behöver helt klart vila..

Annonser

Eller inte…

Fan helvetes j-vla skit.

Blöder inte men har väldigt ont i livmodertappen/livmodern. Så pass att jag mår illa och är yr när det sätter i. Ringde den första kliniken som gjorde själva ingreppet men där fanns ingen gyn förrän den 12/8 så hon hänvisade till KK. Telefonkön jag sitter i nu bådar inte gott: på 34 minuter har jag avancerat från plats 15 till plats 5.
Fast iof skiter jag i hur lång tid saker och ting tar, bara det inte tillstött några komplikationer så är jag glad. Vi får väll se vad de säger.

Allt är lugnt

Inget mer blod har visat sig och jag börjar andas ut. Dock får jag panik när jag känner att det rinner där nere, jag var på väg att dra ner byxorna mitt i mataffären häromdagen innan jag besinnade mig och lät bli..
Hemma tär vi tyvärr på varandra just nu. Pluppen sover inte lika bra som hon gjort senaste månaden och vi har ont och är trötta båda två. Mannens ryggskott har inte gått över än så han måste till vc i morgon, hoppas innerligt att det inte är nåt värre än så. Jag är allmänt yr och svag däremellan och håller på att bi galen på mannens förmåga att bara konstatera att han inte kan/orkar och så lägger han sig och sover. Vi har ett barn att ta hand om, då kan man inte bara ge upp! Suck
Hoppas det vänder snart.
Vi skulle behöva handla, tvätta och städa också men ingen av oss kan. På torsdag har det iaf gått en vecka och jag ska kunna börja lyfta lite försiktigt. Ska bli skönt!

Det var dagens gnäll.
Utöver det är Pluppen den mest ljuvliga unge jag kunde önska mig. Hon pussas och kramas dagarna i ända och däremellan upptäcker hon världen med stor nyfikenhet. På nätterna ska hon ligga nära, nära. Helst ovanpå mig ❤ Säger inte nej till det då jag saknar henne så mkt då jag jobbar, behöver närheten lika mkt som hon.

Och så söker jag jobb såklart, igen. Vi ska ju flytta om några månader 🙂

Nu ska jag jobba lite till innan jag får åka hem och sova.
Kram på er

Att bearbeta skräcken

Det tog mig hårdare än jag trodde, blodbadet. Jag berättar vad som hänt för alla och envar som orkar lyssna och tänker på det mycket. I morse kom dessutom tankarna på hur det hade varit om jag varit ensam med Pluppen och mannen i Afghanistan. Hur skulle jag löst det? Fast jag hade fixat det med, såklart. Jag känner folk här i Skåne. Det hade bara varit att ringa någon av dem så hade de fått ta emot en avkastad plupp ur taxin på väg till sjukhuset.

För jo, jag tog taxi in. Mitt i kaoset så var jag så iskall, jag ville ju inte störa Pluppen som låg och sov. Efter första uppvaknandet där vid två på natten så väckte jag mannen och berättade vad som hänt. Tänkte dock att det kanske mest var blod som samlat på sig när jag legat ner och att det kanske skulle ge sig. Två timmar senare vaknade jag dock i en ny blodpöl. När jag hasat mig upp på toaletten och slappnade av (är rätt bra på att knipa..) så sprutade det ner blod i toaletten, som en helöppen kran. Gudskelov lugnade det sig men fortsatte rinna. Sittandes där ringde jag KK och berättade vad som hände och fick lov att komma in. Därefter tvättade jag av mig, hämtade nya trosor och satte i en av pluppens blöjor. Samtidigt som jag samlade ihop mina saker och klädde mig så ringde jag taxi. Därpå väckte jag mannen och berättade att jag skulle åka nu. Stackars J som helt yrvaket försökte förstå vad som hände och absolut ville köra mig. Jag vägrade. Det var ingen idé att släpa upp Pluppen mitt i natten och sen sitta i ett väntrum flera timmar utan mat och lek. Dessutom ville jag bara komma iväg, nu på en gång. Så jag lämnade man och barn med en nedblodad säng och ett nedblodat badrum med blodiga kläder i. Stackarn, kan inte ha varit roligt att gå upp till sen…

Väl på KK tog de hand om mig snabbt. Dock verkade det ha gett sig för i blöjan var det bara några droppar, puh. Lika så när jag kom in i undersökningsrummet och klädde av mig, bara nån droppe. Men, så klev jag upp i gynstolen och slappnade av… (Alltså, jag måste säga att jag får vara nöjd med hur bra jag varit på att göra mina knipövningar..) Niagarafallet delux blev det med nerblodat golv, stol och doktor. Han fick torka och torka innan han ens kunde se var det kom ifrån. Sköterskan vägrade se på mig och var allmänt fumlig, sträckte doktorn den ena stickan med silvernitrat efter den andra. Till slut stod hon grönblek och fläktade sig i ansiktet varpå hon sa till doktorn att hon inte klarade mer och gick. Då blev jag rädd på riktigt. In kom istället gudskelov ssk K. En äldre kvinna som sett en del. Hon tog över, hjälpte doktorn och frågade sedan hur jag mådde. Då var första gången jag grät. Hon höll om mig en stund och försäkrade mig om att det skulle gå bra. Sen höll hon min hand hela tiden. Underbara människa. För fy tusan så ensam och rädd jag var då. Efter mer meck samt indränkning av mitt underliv med flytande cyklokapron så gav det iaf med sig lite. Jag fick ligga där en stund med doktorn och sköterskan sittandes och titta på mitt underliv. Kändes tryggt faktiskt, dom hade koll. Jag fick sedan kliva upp och kryssa mellan blodpölarna för att ta mig ur rummet till min säng. Fortfarande rädd så klart och funderandes på hur jag skulle våga åka hem alls.

Dock kom det en snabb vändning. 15 minuter senare gick jag på toaletten och det rann igen. Fick tvätta av golvet innan jag kunde gå ut därifrån (kanske inte mitt jobb, men ni vet, man tänker inte så bra just då). Hasade ut till min säng och ringde efter sköterskan som kom med doktorn i släptåg. Han gav mig en blick, frågade hur det var och konstaterade snabbt att det blir op. Därpå tog de tag i min säng och drog iväg med mig. Hjälp liksom! Hann precis skicka ett sms till J och tala om att de drog iväg med mig, att jag ringer från uppvaket sen och att jag var rädd. Sen bar det iväg i korridoren och vid dörrarna till op kom de på att jag inte var helt avklädd än så tröja och bh åkte av i en väldig fart och en snygg sjukhusskjorta åkte på. Väl inne på op så var alla dessa människor runt mig och ångesten började äta upp mig. Tänk om jag inte skulle vakna igen! Visste J och Pluppen hur mycket jag älskar dem? När jag skulle flytta mig från sängen till operationsbordet skakade jag okontrollerat i hela kroppen och var så liten, så liten i själen. Gudskelov fick jag snabbt morfin (gillar!) och blev sedan sövd.

På uppvaket någon timme senare mådde jag i alla fall bra om än trött. Dock var jag inte klar nog att ringa sambon förrän närmare kl 13 då han fick komma och hämta mig. Stackars, stackars J. Om jag hade det jobbigt så vill jag inte ens tänka på hur det var att vara hemma utan att veta hur det gick där borta. Är så sjukt tacksam för att det går att söva så smidigt. Att bara slippa vara med när det är som värst, en gudagåva.

Nåja. Det var hela historien igen, den långa varianten. Jag förlorade väll nån liter blod men slapp transfusion då jag har bra blodvärde från början och därför sjönk det inte under katastrofnivå. Jag har fortfarande enormt ont i käkmusklerna, ner på halsen, nacken och i magmusklerna. Så hårt spände jag mig alltså för att hålla inne skräcken. Ångesten sitter som sagt i och jag får fortfarande inte lyfta mer än 2 kg och ska inte anstränga mig. Tyvärr har mannen ryggskott sedan måndag förra veckan och kan väll inte lyfta han heller direkt men han är den enda som kan. Han förblöder ju inte av det iaf. Lilla Pluppen mår bra även om hon märkt av att något varit galet. Fast jobbigast tycker hon nog mest att det är att inte kunna få komma upp till mig när hon vill. Lilla, lilla hjärtat. Men att tumma på förhållningsreglerna är det inte tal om. För en gångs skulle gör jag som doktorn säger…

Tack för att ni orkar lyssna ❤

Nästan blodfritt!

Vilken dag det var igår, verkligen helt sjukt. Lite ångest sitter kvar i mig men mest känns det overkligt. Det skulle ju inte hända, en konisering är ju ett jätteenkelt och vanligt ingrepp.

Det började blöda på nytt i går eftermiddag dessutom. Bara droppar men mörkrött och lättflytande. Några cyklocapron senare lugnade det sig och natten har varit nästintill blodfri. Men det tog emot att sova, rädd som jag var för att om igen vakna i en blodpöl. Efter försäkran om att mannen skulle hålla koll på mig och väcka mig några gånger under natten för att se hur det var så somnade jag tillslut. Med en stor binda i och med Ebbas kissskydd under mig i sängen.
Nu väntar en vecka med stillavarande. Min sämsta gren 😦 Får inte lyfta något som väger mer än 2 kg och ska vila. Svårt att inte kunna lyfta min lilla när hon vill upp.
Just nu har hon iaf krupit upp på min arm och sover gott med den lilla kroppen tryckt nära min. Älskade, älskade unge ❤

Blodbad

Herregud vilken morgon/dag! Började störtblöda vid 2-tiden i morse. Trodde det kanske skulle ge sig men blev bara värre. Fick åka till KK akut och få hjälp. De fick inte stopp på det på vanligt sätt och undersköterskan höll på att svimma och fick bytas ut. Blev operation och kläder drogs av i en väldig fart, minst 10 personer var plötslig runt mig i ett rum med massa starka lampor och sen blev jag sövd. Dom fick ordning på det och nu 7 timmar senare har jag kvicknat till och väntar på mannen och dottern som ska köra hem mig.
Skakig, ledsen och orolig men samtidig djävulskt tacksam över att jag lever i ett land med så bra sjukvård.
Nu ska jag hem och mysa med man och dotter, äntligen ❤

Koniserad

Så, då var det gjort. Jag är stympad i underlivet.

Äsch, jag vet att jag är överdrivet dramatisk nu men lite så känns det. Tydligen tog han gudskelov bara nån centimeter på ena sidan så om jag ska gå efter hur lång tappen var på UL under graviditeten så har jag 4 cm kvar och det känns tryggt inför (förhoppningsvis) framtida graviditeter.

Senaste veckan har jag mått riktigt dåligt inför ingreppet faktiskt och idag var jag riktigt låg. Dessutom gjorde det ONT och mannen som skulle vara med fick inte följa med in i rummet så jag var själv 😦 Gick direkt hem efteråt och han fick möta upp barnvakten och ta pluppen på en sovpromenad så jag fick vila. Nu har jag ätit ett helt paket med Daimstrutar Mini som tröst och sedan sovit en timme, så livet börjar återvända.

Jag börjar också lugna ner mig kring det hela. Doktorn var iof mycket tydlig med att det var allvarliga cellförändringar, cellerna såg mycket avvikande ut men betedde sig inte som cancerceller vilket gjorde att det inte ska vara farligt i det här stadiet. Det är så sjukt skönt att det förhoppningsvis är borta nu. Och det är väll det kvarvarande orosmolnet, att han kanske inte fick bort allt. Det får jag veta vid uppföljningen om 6 månader. So far so god, men syskon då!? Om det visar på kvarvarande förändringar om 6 månader så kanske jag måste göra om det och då dröjer det ytterligare 6 månader innan vi kan börja tänka på syskon till Pluppen. Är rätt knäckande faktiskt 😦

Just det, jag har också gjort nåt mer idag. Doktorn tyckte att det kunde vara en bra idé att ta ta HPV-vaccinet Gardasil. Detta för att de i provet även kunnat se att jag hade flera av de virus som ger just allvarliga cellförändringar. Koniseringen ska ta bort viruset men om min sambo bär på virusen så kan jag få tillbaka dom

 
Hur som har jag iaf bokat första sprutan nästa fredag. Visst är det snordyrt men i förhållande till att det kan förhindra att det händer igen så känns det billigt. Om det nu inte är just de virus jag redan har dvs. då är den helt i onödan..