Hänt sen sist

Den 23/5 kom mannen hem för gott. Precis på Pluppens 11-månadersdag. Dagen därpå tog hon sina första steg, vi hade ju väntat på pappa :-), och nu ”springer” hon för fullt här hemma. Att bli två föräldrar har väll inte varit smärtfritt. Att bli en del av ett samboskap har inte heller varit lätt. Helt oväntat dök det dessutom upp en massa ilska mot mannen för att han varit borta. Säkert helt logiskt känslomässigt men förnuftsmässigt inte så vettigt, vi valde ju båda två att han skulle åka. Men känslor styr man inte över. Som tur är har jag världens bästa man och han tar mina humörsvängningar med ett stoiskt lugn. Ibland blir han så klart arg tillbaka men vi fixar det, tillsammans.

Den 12/6 var jag på mitt första träningspass sedan jag var gravid. Som jag hade längtat! Nu ska här putsas till det sista i formen och jag ska bli riktigt stark och stabil igen. Hemmaträningen jag pysslat med sedan Pluppen var ganska ny har gett reslutat, absolut. Men jag har saknat gruppträningen och att ta i ordentligt utan att vara rädd för att skada min lilla som springer omkring överallt.

Den 14/6 fick vi vår flytt bekräftad. Herregud vilken seg organisation mannen arbetsgivare är! Först nu fick vi igenom ett beslut på att han ska få byta arbetsplats till Kvarn i Östergötland. Vi ska alltså flytta till Borensberg! Under tiden har jag svurit, svettats och haft ångest över jobb, försäljning och flytt. Det har inte varit lätt at söka jobb på två ställen och inte veta vart vi hamnar. Två bra jobb har jag fått säga nej till i Skåne för att jag inte vetat om vi blir kvar, kändes så där just då men nu när flytten på gång så känns det okej igen. Nu hoppas jag bara att jag ska hitta något som kan leva upp till mitt förra jobb när det kommer till känsla och engagemang.

Den 18/6 jobbade jag min första dag. Jag fick sommarjobb på ett vandrarhem i Malmö och tog det i brist på annat. Jag jobbar i reception vilket är något jag avskyr (folk ni vet…) och första dagarna var jag gråtfärdig. Saknade mitt gamla jobb nåt fruktansvärt. Jo, jag vet att jag höll på att jobba ihjäl mig. Men jag saknar kollegorna, utsikten genom fönstren och känslan jag hade för min arbetsplats. Idag när jag sitter här på mitt första ensamma pass så känns det dock ok. Kollegorna här är ju inte heller så illa och att få sitta på rumpan och bara bemanna en receptionsdisk är nästa lyx ju. Jag får tänka färdigt mina egna tankar för första gången på länge, och det på betald arbetstid. Min anställning här sträcker sig till slutet av augusti. Jag söker därför jobb för fullt i Linköping och hoppas att jag hittar något roligt och lagom utvecklande att syssla med.

Den 23/6 fyllde Pluppen 1 år! Min stora lilla tjej. Som jag älskar det barnet. Min lilla pip, mitt hjärta, mitt allt. Hon är så snäll, så snäll. Lugn och nöjd när hon får vara i närheten av mig. Jätteblyg för främlingar, mycket skeptisk till allt som är nytt eller annorlunda och allmänt försiktig. Idag på fm hjälpte vi tex våra vänner att flytta. Satte henne i Ergon på ryggen och så hjälpte vi till och bar lådor. Där satt hon och kikade nöjt i nästan två timmar. Snäll som sagt. Men gisses vilket humör hon kan ha också 😉 Och hon börjar bli så enormt lik mig! Trodde inte att det hade någon betydelse men det känns nåt speciellt när jag kan se drag från mig själv i mitt barn. Bäst just nu är att bli jagad av mig eller pappa. Då tar hon fart och ”springer” samtidigt som hon tjuter av skratt. Ser ut så rolig ut när hon stolpar omkring i 0,5 km/h med armarna flaxande och de knubbiga små benen brett isär för at hålla balansen. Särskillt stor är hon dock inte, 74 cm lång och 9 kg lätt på 1-årskontrollen. Alldeles perfekt ❤

Det obehagliga och stressande. Gjorde ett cellprov i april. Det visade på cellförändringar. Fick därför en tid för biopsi den 11/6. Igår ringde doktorn. Det var cellförändringar grad 3. Han ville inte vänta tills efter sommaren med att göra nåt åt det utan hade klämt in mig på en tid om drygt en vecka. Den 10/7 ska jag koniseras. Ja, jag v e t att det är vanligt. Att det är cellförändringar inte cancer. Att det oftast inte blir nåt mer. Men ändå! Tänk om de hittar nåt annat i det de tar bort? Tänk om det är cancerceller i den? Tänk om jag måste ta cellgifter? TÄNK OM JAG MÅSTE TA BORT LIVMODERN! och herrgud, tänk om jag dör…. Även om allt går bra så är det ändå jobbigt. För längtan efter att få vara gravid igen har börjat infinna sig på riktigt. Att få ge Pluppen ett syskon hade varit fantastiskt. Nu måste vi vänta minst 6 månader efter koniseringen innan vi ens får börja försöka. Och som innan tickar tiden för mig, jag blir ju inte yngre. Nu är det som det är och vi hade väll inte tänk försöka än, men jag avskyr verkligen att inte få bestämma själv utan att vara styrd av yttre omständigheter.

 

Jag tror att det sammanfattar det stora sedan sist. Visst har det hänt annat med och tankarna kring ensamt föräldrarskap vs gemensamt har varit många under tiden mannen varit borta och sedan han kom hem. Jag har inte tänkt färdigt än heller. Det får bli ett, eller flera, inlägg om det längre fram.

Annonser

Tillbaka!

Jo, kanske är det så. I alla fall ett tag. Jag har nämligen fått ett sjukt lugnt sommarjobb (som det ser ut nu, kanske ändrar det sig under sommaren) så jag kan skriva på jobbet. Dessutom har mannen börjat ta läggningar av Pluppen och därmed kommer jag ev få lite egentid på kvällarna.

Det har hänt mycket sedan sist, ffa har ju mannen kommit hem och vi är nu en familj på tre personer. Jag ska fila på ett längre inlägg, beroende på hur lugn kvällen blir kommer det senare idag.

Kram och kärlek på er så länge ❤