Lösenordsskyddad: 7 månader, stå upp och pappa

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Jag slutar faktiskt blogga nu, bara sådär.

Jag har funderat länge men vacklat fram och tillbaka. På det här med bloggandet alltså. Jag började ju som Femmis och då fyllde bloggen en funktion, ensam och villrådig behövde jag råd och stöd av er i samma situation. De två år som har gått sedan jag började blogga har inneburit helt galna förändringar. När nu mina två senaste inlägg handlar om bekymmer över huruvida vi kommer få vårt drömhem eller ej så fick det mig att tänka till. Det är lyxproblem, verkligen. Ska jag älta sådant här? I ett forum som handlar mest om barnlängtan från början. Njae, känner inte för det faktiskt. Vill jag ha datortid så lägger jag det hellre på att läsa era bloggar och kanske kommentera dem mer i framtiden också 🙂 För jag tänker inte försvinna, bara vara lite mer privat. Jag behöver lägga min tankevärld här och nu känner jag. Men kanske fortsätter jag skriva här ändå, för det är ett bra sätt att minnas allt som händer min älskade unge och ibland också få struktur på tankarna. Men det blir lösenordsskyddat i så fall. Ni som har lösenordet och har lust att läsa är såklart välkomna. Särskilt spännande blir det väll bara inte ;-S

Är jag lycklig nu då? Ja, det är jag faktiskt. Många omställningar blev det, alla har jag inte älskat. Att flytta till södra Sverige, lämna vänfamiljen och jobb var några av de mindre roliga val jag gjorde. Men det spelar ingen roll. Det enda viktiga är ändå barnet. Mitt efterlängtade barn. Att jag till min stora lycka faktiskt inte hade svårt att bli gravid, att jag fått uppleva en graviditet och att jag har fått min efterlängtade dotter. Det märkligaste för mig själv att smälta i den här resan jag gjort är väll att jag numera ingår i den här vanliga tvåsamheten där vi har gemensamt barn, vill gifta oss i framtiden och nu jagar hus och jobb. En vovve vill vi så klart också slänga in i vårt medelsvenssonliv. Ett liv jag aldrig trodde att jag skulle leva. Eller tja, jag gör det ju inte riktigt än. När mannen kommer hem i maj, då blir vi en vanlig familj. Eller inte, är ju inte min grej det här med att vara stilla… Snart drar jag nog iväg dem till Borneo för att få jobba som dykinstruktör eller så kanske ett dietistjobb i Nordnorge kan locka 🙂

Till sist; mitt bloggande har gett mig vänner och nya bekantskaper. Det har varit helt fantastiskt att tillhöra den här världen och jag är så glad att ni har velat dela med er av er tid, era tankar och kunskaper. TACK för det och tack för att ni finns. Jag fortsätter som sagt att följa er och önska, hoppas och längta efter att även ni som ännu inte är där än få komma fram till målet på resan; att bli förälder.

Kärlek till er alla <;3