Att vara ledig

Tack ni fina för kloka kommentarer på mitt förra inlägg. Så klart ni har rätt, ni har ju ändå lite perspektiv. Något jag starkt misstänker att jag saknar :-S
Senaste dagarna har dock varit kämpiga. Jag våndas enormt över sjukskrivningen och att jag sa till bm att jag mådde så dåligt. Jag kanske överdrev? Och jag hade kanske orkat framåt? Det borde ändå lugna ner sig på jobb nu.
Hm, läste just om den sista meningen och inser att så där har jag sagt i tre år nu, utan att det på något sätt har i träffat. Men… kanske den här gången??? Japp, jag är officiellt knäpp och väldigt envis 😉 Fast den tjuriga envisheten skyller jag på generna, jäklar vilka tjurskallar vi har i familjen. På både gott och ont förstås…
Jaja. Nu är det som det är. Och läkare idag sjukskriver inte bara så där, det har jag ju förstått.

Jobbigast i det hela är nog ändå den identitetskris jag kastas in i. Mitt jobb är en livsstil. Hela min tillvaro där uppe är ett väldigt speciellt sätt att leva. Ett sätt som jag medvetet valt för att jag älskar det. Och nu ska jag plötsligt lämna det! För ett liv i Skåne. Allt det där jag inte ville behöva göra. Det var ju därför jag inte ville ha någon relation. För att jag antagligen skulle bli tvungen att ge upp mycket av det som är jag. Samtidigt förstår jag också att det liv jag levt inte går att kombinera med familj, knappt ens ett eget liv. Så känslorna är blandade, rejält ihoprörda. Ångesten över flytten. Över det liv som väntar mig nu. Över allt det okända. Jag är skräckslagen helt enkelt.
Usch, rörigt det här. Får återkomma när jag är hemma hos mig igen och kan skriva på en dator istället för telefonen. Och så ska det komma bilder också! För jag har kommit på att magbilder med ordentliga kläder på är bättre och känns lättare att se och så måste jag visa vagnen som vi fyndat! Japp, vi har köpt vagn. Känns underbart och väldigt märkligt, ska vår lilla skrutt ligga där i!? Ojojoj…

Annonser

4 tankar om “Att vara ledig

  1. Usch, jag har också märkt att man inte alltid kan se själv vad som är bäst…speciellt nu under graviditeten. Jag fick säga nej till en sak idag på jobbet som ska ske när jag är i v 35 och jag vet om att jag inte kommer att fixa det utan att stupa på kuppen och det vill jag inte. Jag bad om ursäkt en miljard gånger men fick tillbaka att det var absolut inga problem…men det känns ändå inte riktigt bra. Jag är ju inte sjuk – jag är gravid och inte först i världen med att vara det heller liksom… Men det är bara att inse att våra kroppar förändras…för att inte tala om vad hormonerna gör med alla hjärnspöken!!

    Lycka till!! 🙂

    • Bra gjort av dig att säga nej! Trots att det var så svårt. Visst är det helt galet!? Vi är så vana att prestera hela tiden att vi ursäktar oss för att vi inte orkar jobba dubbelt när vi är gravida.
      Just hormonerna pratade min doktor och bm om när dom sjukskrev mig. Att man kan faktiskt inte förvänta sig att vi ska kunna allt som vanligt. Det är ett helt normalt graviditetssymptom. Svårt när samma hormoner ställer till det med känslorna…

      Vi fixar det både du och jag! Heja oss liksom 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s