Sjukskrivning och tårfloder

Sjukskriven. Från igår fram till den 18:e maj. På heltid.
Men för att ta det från början. Kom till läkaren/ bm igår och satt och väntade utanför dr H dörr. Då kom min fina bm M förbi och bytte några ord. Jag var lite övergiven och vilsen då jag var där själv. J blev nämligen rejält magsjuk igår och var tvungen att stanna hemma. Och jag som så väl behövde hans klokhet och förnuft som stöd. Fina M lyssnade och frågade om jag skulle acceptera en sjukskrivning. Jag svarade ja men förklarade också att det kändes svårt. Det hon gjorde sen var bara underbart. Hon följde med mig till dr H och var med under samtalet! Och började med att förklara för dr att i det här fallet är det mer hellre än mindre som gäller och att jag antagligen inte skulle kunna be om det själv och att hon därför gärna ville vara med. Är det okej att vara lite kär i sin barnmorska? Oavsett så är jag nog just det, underbara, underbara människa! Hur som helst pratade vi alla tre och jag beskrev min jobbsituation. Båda var eniga om sjukskrivning och jag höll med , för nu är jag trött. Dock väntade jag på att vi skulle börja diskutera hur mycket jag skulle vara sjukskriven och tänkte mig 25% ungefär men var lite rädd att de skulle säga halvtid. Frågan kom aldrig upp och jag satt plötsligt med ett papper i handen där det stod att jag var sjukskriven på heltid. Där brast det och det var länge sedan jag grät så mycket. Misslyckandet och stressen, allt jag skulle göra färdigt på jobb…. Och så misslyckandet igen, att inte klara att hushålla med krafterna så att det räcker hela vägen 😦
Stödet från bm och dr är grundmurat och dom är säkra på att det här är rätt. Någonstans långt in är jag lättad men just nu är ångesten och stressen störst, vad kommer dom att säga på jobb? Alla de som sagt att jag skulle ta det lugnare? Men jag har inte kunnat göra annorlunda, faktiskt. Jag har inte varit på jobb en minut mer än vad jag måstat.
Så nu är livet ställt på ända. Flytten söderut tidigareläggs till början av april och jag ska lära mig att vara ledig *panikkänslor*. Just nu ligger jag vaken i tv-soffan och har legat här sedan kl 05.30. Stressen och tankarna på jobb maler och ångesten kryper i kroppen. Men det kommer bli bra. Jag vet att det här är den enda möjliga vägen. Eller som dr H sa; antingen tar vi tag i möjligheten att stoppa det här nu, när du signalerar att det är på väg utför. Eller så kommer vi sitta här igen om en månad, med samma sjukskrivningsblankett, men med en V i mycket sämre skick. Då är tusen gånger bättre att ta detta nu medan du själv fortfarande kan och orkar se till att du mår bra.
Sa jag att jag nog är lite kär i min doktor också? Det är jag. Och så galet tacksam över att det var just M jag fick tag i där när jag förtvivlat ringde till en slumpvis framgooglad bm i oktober förra året.
Efter tiden hos doktorn var det dags att komma till M för att mäta och fixa för första gången. Och allt var bra! Bra blodtryck (120/70 någonting), högt för att vara mig, fina hjärtljud på Pluppen och en mage i rätt storlek om än i nedre delen av normalvariationen. Fast det var bara väntat, magen är ju inte så stor. Resten av besöken är nu planerade och vi är inbokade på föräldrakursen i maj.
Men jag är slut nu. Ända sedan besöket hos doktorn igår har jag varit helt matt av alla känslor och tårar. Det hänger kvar idag känner jag. Men jag ska göra lite bebisgrejer idag tänkte jag. Jag ska börja fixa och greja inför pluppen. Behöver få göra det mer känner jag. Allt vi har hitintills är en liten body med ett par byxor och en liten mössa. Nu vill jag börja boa! En liten del av mig har faktiskt börjat att glädjas åt att få vila nu och att få flytta till mannen så snart. Jag ska bygga ett hem!
Kärlek till er mina fina ❤

Annonser

8 thoughts on “Sjukskrivning och tårfloder

    • Ja, det ska bli skönt att faktiskt orka och hinna det man kanske normalt gör som gravid. Om inte annat ska det bli skönt att orka dusch och tvätta håret, diska och tvätta. Allt sånt som bara har förfallit. Kram på dig fina Dina

  1. Du är inte misslyckad för att kroppen säger ifrån på graviditeten.
    Snarare är det väl bra att du blir sjukskriven på heltid innan du drar hela vägen in i kaklet? Jag har en känsla av att en deltidssjukskrivning bara skulle leda till att du försöker göra ett heltidsjobb på halvtid, och blir ännu mer stressad och panikslagen.

    Det ä r svårt att släppa taget när en är van vid att alltid ha full kontroll över situationen, men grejen är att det enda du faktiskt behöver ha koll på just nu är den lilla i magen, dig själv, kärleken och vad kroppen säger.

    Andas!
    Kram från en fellow-kontrollfreak 😉

    • Du har så rätt, så rätt, kära medsyster i kontroll- och prestations träsket. Skulle garanterat försöka klämma in samma mängd arbete på färre timmar. Det var också ett av läkarens huvudargument för en heltidssjukskrivning faktiskt, att tvinga mina chefer till att faktiskt ersätta mig på riktigt. Känns fortfarande ap-jobbigt men jag finner mig nog snart och kan koncentrera mig på det nya lilla livet i magen. Kram på digI

  2. Försök nu ta vara på tiden och njut av att du får vara mer nere hos mannen! Borde underlätta att det är så långt till jobbet sen när du flyttat ner så du kan släppa det helt.
    Ta hand om er!!
    Kram Åsa

    • Det kommer definitivt att hjälpa. Känner mig bara väldigt vilsen nu när allt blev förändrat så snabbt, hänger inte med riktigt… Men jag ska njuta! 🙂 Kram

  3. Det är så olika det där med hur man mår under en graviditet. En del mår superbra, blir mycket piggare och orkar t o m gör mer än när dom inte är gravida. Min syster och min bästa kompis var såna. Sen kom jag strax efter, med en förlamande trötthet, ständigt illamående och med sammandragningar från hell. Orkare inget och kände mig så totalt misslyckad för att jag inte orkade sköta en så banal sak som mitt jobb.

    I vecka 25 skulle jag gjort ett externt jobb som jag sett fram emot i nästan ett halvår. Men ju närmare det kom, desto mer insåg jag att aldrig skulle orka. Åtminstone inte på bekostnad av mitt och bebbens välmående. Så en veckan innan ringde jag och avbokade. Bad om ursäkt tusen gånger samtidigt som jag grät i telefonen. Högst oprofessionellt. Men rösten i andra änden av luren sa, ”kära du, det är ju bara ett jobb. Världen går inte under för att du inte kan göra det. Vi ställer in och dom får tillbaka pengarna, mer än så är det inte. Det är BARA ett jobb.” Och dom orden var så sköna att höra. Sedan mailade jag maken, skrev hur världelös jag kände mig, hur mycket förakt jag kände inför mig själv. Och orden jag fick tillbaka var dom klokaste och vackraste jag någonsin läst. Tillsammans med rösten i telefonen öppnade dom mina ögon och för första gången typ någonsin kunde jag se att det nog faktiskt var ok att säga nej och inte fullfölja det jag tagit på mig. För världen går inte under. Och jag är fortfarande lika mycket värd oavsett om jag presterar till max eller om jag bara är. Och egentligen finns det väldigt få saker som jag verkligen måste. Och det är väldigt skönt att inse. Även om det tagit mig nästan 35 år att komma till den insikten. Men vad är det dom säger, bättre sent än aldrig…? 😉

    Alltså, förlåt för att det blev så långt det här. Men jag känner så himla väl igen mig i det du skriver, så jag ville bara tala om att jag förstår dina känslor och dina reaktioner.

    Bamsestora kramar till dig!

  4. Mja, har ju försökt skriva det här förut. Provar igen 😀

    Precis som alla kloka kvinnor skrivit här ovan så är det inte ett misslyckande att inse att kroppen har prioriteringar som överstiger enkla värdsliga saker som jobb. Det är ju jätteskönt att du har fått hjälp att säga stopp!

    Krama om dig och pluppen och försök njut lite nu 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s