Ajajajaj :-(

S*tan vad ont jag har i ryggen! Det där lilla felsteget jag tog i måndags håller på att knäcka mig faktiskt. Smärtan är skärande och har spridit sig upp i bröstryggen också nu 😦 Ringde i ren panik en tjej här i byn som masserar och hon tog emot mig direkt. Hon kan inte manipulera lederna men lite av spänningarna blev jag av med. Nu ska jag bara andas mig igenom helgen till den tid jag har hos Naprapaten på tisdag. Den närmaste naprapaten ska tilläggas, 10 mil bort… Om att jag längtar efter att bo i en stad nu!
Nä, ingen bra dag idag. Förutom att känslan när jag är på jobb bekräftar allt mer hur bra det blir att få sluta nu, skönt 🙂

Att vakna arg och outsövd

Sov till halt tolv idag, var rätt trött med andra ord. Kvalitéen på sömnen blev tyvärr inte som önskad under natten. Det första jag gjorde på jobb i förrgår var nämligen att trampa fel i en trappa och vrida bäckenet igen så nu skär det av smärta i hela höftpartiet när jag försöker vända mig på nätterna. Längtar efter att få nära till naprapaten. En tid är i alla fall inbokad direkt vi kommer ner och påsken är över. Bara två veckor till…

Därtill så vaknade jag och var ganska ilsken. Nu när jag har börjat slappna av och stressa ner så ser jag mycket klarare på min jobbsituation. Och detta gör mig arg. För det jag kommit ihåg nu (kanske har jag sagt det förrut, men jag säger det igen. Mest för att påminna mig själv.) är att jag sa till att jag inte skulle orka! Redan i oktober när jag fick mitt efterlängtade plus på stickan så pratade jag med mina chefer. Min önskan då var att vi skulle hitta en ersättare för mig i städet redan från januari och att jag i februari skulle gå över till att vara ”bara” receptionist, utan arbetsledaransvar. Detta av flera kloka anledningar:

  • För att jag inte visste hur jag skulle må av graviditeten, särskilt med tanke på min historik med både depressioner och ätstörningar.
  • För att jag vet hur mycket det alltid är att göra och hur svårt jag har att sätta stopp.
  • För att jag ville ha en chans att må bra under min graviditet
  • För att jag skulle kunna hålla hela vägen och jobba så länge som möjligt.

Till svar fck jag bara att jag inte skulle måla fan på väggen än och att det skulle vi ta då, när det blev aktuellt. Min personalchef trodde nog att jag skulle må bra den  här tiden sa hon.

Nu blev det ju aldrig akuellt mitt i kaoset som startade i december och allt fler arbetsuppgifter har lastats på mig. Min vana trogen så försöker jag lösa det jag får mig pålagt. Resultatet: En chef som tycker att jag har en bit kvar att lära när det gäller att hushålla med krafterna och att inte köra på för hårt. Vi fick en situation på jobb där jag försvann från en dag till en annan, något jag ville undvika. Dessutom förlorar jag ekonomiskt på att vara sjukskriven de här månaderna istället för att kunna jobba. Så om jag är sur? JA!

Dessutom har jag redan haft ett ”snack” med honom om min sjukskrivning och jag vill inte komma dragande igen som en annan hormonhäxa. Det får helt enkelt vara. Viktigast är att jag vet hur det gick till och att min personalchef vet hur det ligger till. Min  högsta chef kommer förstå när vi fått lite perspektiv och det blir akuellt att få referenser inför nya jobb. Tar upp det då tänker jag, just nu är vi så trötta allihop att det blir bara rörigt.

Men självklart är jag på jobb 🙂 Måste avsluta och lämna över, skriva dokument och sortera. Men det fick jag faktiskt för min läkare. Egentligen borde jag väll bara vara hemma, med tanke på att det faktiskt inte är mitt fel hur det blev. Men jag vill lämna det snyggt efter mig. Tror det biter mig mer i baken sen om jag bara släpper faktiskt.

Och med det sagt; tillbaka till verksamhetsplanen och årsöversikten så jag får gå hem någon gång.

Kram på er!

Jobbat lite och förstått mer

En ganska bra dag här i norr, om vi bortser från det faktum att det är 3 grader varmt och spöregn. Helt galet väder är det, så här ska det inte vara i mars!
Jag har fått mycket gjort idag också. Började med att betala räkningarna och blev en aning stressad när allt var betalt, inte många pengar kvar på det kontot inte. Kan tala om att det här pendlandet mellan Lund och Kiruna inte är gratis precis 😦 Ibland så måste jag översätta vad det kostar med vad jag skulle lagt ut på försöksresor och då blir det en mer rimlig kostnad, fast lite taskigt att likställa mannen med en spermadonator 😉 Som tur var har J det bättre ställt denna månad än jag så vi har råd att köra ner genom landet, puh!
Efter räkningarna har jag varit på jobb några timmar och fått undan lite av det jag behöver göra där. Fick ett smärre panikryck mitt på dagen då jag hade god lust att ställa in min sjukskrivning och börja jobba igen. Men jag samlade mig och gjorde bara det jag skulle, och tog en lång lunch med mina kamrater 🙂
Några timmar senare så kan jag dock se det hela mycket klarare. Jag har haft sammandragningar hela tiden på jobb, sådär att hela magen mest var en hård boll över tiden. Ryggen och bäckenet gör också ont av att stå och gå på de där hårda stengolven och att trampa upp och ner i alla trappor. Och då har jag bara suttit på kontoret!
Här hemma har jag kommit igång med packningen på riktigt! Det börjar tom känns kalt och tråkigt här men jag tänker att det bli lättare att lämna om jag faktiskt kommer igång med allt. I morgon hoppas jag att jag blir av med mon soffa och min bokhylla. Så att jag får mer plats att sprida ut mig på tänker jag 🙂
Nu ska jag vila bort sammandragningarna och smärtan i ryggslutet så att jag orkar med en dag i morgon också. Tänk, snart bär det av och jag ska bli sambo 🙂

Så mycket bättre

Vaknade med hjärnan och näsan fulla med grönt snor (ursäkta detaljerna) och ganska ur slag. Men dagen har artat sig bra. Jag tog äntligen tjuren vid hornen och tog mig iväg till jobb för att möta mina kollegor för första gången efter att sjukskrivningen var ett faktum. Det har tagit emot att gå dit eftersom jag känt mig så misslyckad och jag har varit rädd för vad dom ska säga. Men å vad jag inte hade behövt oroa mig. Visst, A som åkt på att bli ansvarig i receptionen är inte så road eftersom han nu måste jobba lika mycket som jag gjorde. Och min platschef tycker fortfarande att jag skulle delegerat mer och jobbat mindre så att jag kunde orkat längre tid. Men vet ni, just nu bryr jag mig inte om det alls! Eller, okejdå jag bryr mig. Men känslan av att han kräver det omöjliga av mig är starkare än vad han säger. Efter att ha pratat med mina kollegor så tycker dom bara att det är rätt att jag får vila nu och att det ansvar som lades på mig fast jag sa ifrån var orimligt. Min efterträdare på Husfru-tjänsten har också insett hur mycket det är att bara styra driften så från honom har jag också fullt stöd. Att dessutom se hur alla de andra avdelningsansvariga fortfarande jobbar alldeles för mycket gör att jag känner mig lite bättre till mods, det är alltså inte bara jag som inte kan sätta gränser.
Så just nu känner jag bara lättnad. Om det sen blir så att jag kanske inte får med mig de bästa vitsord härifrån för att jag inte orkade hela vägen fram, då får det vara så. Då ska jag väll inte heller ha jobb med ansvar för tusen och en saker dygnet runt. Jag vill det ju inte ens…

Flyttröra och dunderförkyld

Satan vilken röra det är här hemma nu. Min vana trogen när jag ska sortera något så har jag allt fler tomma skåp och lådor samtidigt som de olika högarna på golvet växer. Hade gärna börjat packa men har inga kartonger. Var till affären för att höra om fruktlådor med fick tipset att komma tillbaka på onsdag då de har leverans, suck.
Det känns allt mer okej att sluta jobba nu. Ska dit i veckan och avsluta på riktigt men det är knappt jag orkar samla ihop mig nog för det. Kämpar fortfarande med att hantera sjukskrivningen och känns jobbigt att möta kollegorna när jag inte har något bra svar på vad som hänt.
Självklart ligger jag utslagen i en riktig mans-förkylning. Grön i näsan, ont i bihålorna, halsont och feber. Har inte varit sjuk en dag sedan november så jag gissar att det är en sån ”börjat slappnar av förkylning”. Sa jag att jag känner mig gnällig? :-s
Nu – sova. Och mysa med en livlig plupp förstås, hon har fått nåt tokryck där inne och jag hoppas hon håller på och vänder sig tillbaka med huvudet ner så jag slipper sparkarna ner i underlivet. Kram på er!

Bilder från veckan, både barnvagn och mage :-)

Hemma! Som i hemma på riktigt hemma. Eller vad som nu är hemma egentligen. Jag är här för att vända. Om 14 dagar ska bilen vara packad, lägenheten urstädad och vi vara på väg söderut. Men det är då. Just nu njuter jag av att vara här och få komma ikapp lite i vad som hänt sedan jag åkte ner. Det där abrupta avslutet på jobb och den tidigarelagda flytten var lite svår att smälta så långt hemifrån.

Nu ska jag ta mig tid att plocka i ordning, städa, avsluta på jobb och inte minst hänga med mina vänner så mycket jag bara orkar innan det är dags. Och varken dom eller jag försvinner ju faktiskt. Har jag börjat inse, kanske kan även jag få tillbaka lite förnuft till slut?

Nåja. Nu när jag har en dator framför mig istället för den lilla iPhone-skärmen så ska jag lägga upp lite bilder tänkte jag. Tog några halvdåliga magbilder i helgen som jag lägger upp här.

Jag måste också visa upp vårat fynd:

Vi kom oss äntligen för att köpa lite saker till Pluppen, jag behövde det verkligen. Hittade en annons på Blocket med en vagn vi kunde tänka oss och så hade de en massa andra prylar att kika på. Några timmar senare åkte vi därifrån med en finfin Brio Kombi -04 med både ligg och sittdel, åkpåse, myggnät och regnskydd, en mjuklift, en BabyBjörn bärsele, en resespjälsäng och en babywatcher. Vagnen hade några mindre skavanker men de är lagade nu och förutom det så ser den som ny ut. I alla fall för mig som inte fattar det här med årsmodeller och ”årets färger”.

På tal om inköp och sånt: Det är lustigt det här med vad som är ”rätt” i olika kretsar. Några av tjejerna på mannens jobb rynkade lite på näsan åt att köpa begagnat, det var inte riktigt rätt. Å andra sidan så skulle mina kollegor och vänner här rynka lite på näsan om jag köpt nytt, det hade väll varit okej men inte riktigt rätt.

Hur som. För att fira våra inköp och alla pengar vi sparat så åt jag lunch på Rå Epok dagen därpå:

Deras sushi är fantastisk!

Mitt i röran av bra och jobbiga saker har det kommit upp ytterligare något. Min mamma ringde med ett jobbigt besked igår, hon hade plockat bort ett födelsemärke som nu visade sig vara Malignt Melanom. Oro hos oss alla förstås även om vi vet att prognosen är god, att hon tog bort den tidigt och ja, allt annat. Men det får inte hända min mamma något!

I detta börjar jag förstå poängen med att vara sjukskriven. Jag har inga reservkrafter kvar att ta av. Eller, det är väll klart att jag har. Alla klarar vi så mycket mer än vad vi vill orka. Men jag har inget mer att ge som inte kommer att gräva mig ner i den där djupa gropen som jag inte vill hamna i.

Nu pratar jag i cirklar igen. Måste sova, det har varit en lång dag med mycket flygplatser och dåligt med mat.

Kram på er!

Att vara ledig

Tack ni fina för kloka kommentarer på mitt förra inlägg. Så klart ni har rätt, ni har ju ändå lite perspektiv. Något jag starkt misstänker att jag saknar :-S
Senaste dagarna har dock varit kämpiga. Jag våndas enormt över sjukskrivningen och att jag sa till bm att jag mådde så dåligt. Jag kanske överdrev? Och jag hade kanske orkat framåt? Det borde ändå lugna ner sig på jobb nu.
Hm, läste just om den sista meningen och inser att så där har jag sagt i tre år nu, utan att det på något sätt har i träffat. Men… kanske den här gången??? Japp, jag är officiellt knäpp och väldigt envis 😉 Fast den tjuriga envisheten skyller jag på generna, jäklar vilka tjurskallar vi har i familjen. På både gott och ont förstås…
Jaja. Nu är det som det är. Och läkare idag sjukskriver inte bara så där, det har jag ju förstått.

Jobbigast i det hela är nog ändå den identitetskris jag kastas in i. Mitt jobb är en livsstil. Hela min tillvaro där uppe är ett väldigt speciellt sätt att leva. Ett sätt som jag medvetet valt för att jag älskar det. Och nu ska jag plötsligt lämna det! För ett liv i Skåne. Allt det där jag inte ville behöva göra. Det var ju därför jag inte ville ha någon relation. För att jag antagligen skulle bli tvungen att ge upp mycket av det som är jag. Samtidigt förstår jag också att det liv jag levt inte går att kombinera med familj, knappt ens ett eget liv. Så känslorna är blandade, rejält ihoprörda. Ångesten över flytten. Över det liv som väntar mig nu. Över allt det okända. Jag är skräckslagen helt enkelt.
Usch, rörigt det här. Får återkomma när jag är hemma hos mig igen och kan skriva på en dator istället för telefonen. Och så ska det komma bilder också! För jag har kommit på att magbilder med ordentliga kläder på är bättre och känns lättare att se och så måste jag visa vagnen som vi fyndat! Japp, vi har köpt vagn. Känns underbart och väldigt märkligt, ska vår lilla skrutt ligga där i!? Ojojoj…

Sjukskrivning och tårfloder

Sjukskriven. Från igår fram till den 18:e maj. På heltid.
Men för att ta det från början. Kom till läkaren/ bm igår och satt och väntade utanför dr H dörr. Då kom min fina bm M förbi och bytte några ord. Jag var lite övergiven och vilsen då jag var där själv. J blev nämligen rejält magsjuk igår och var tvungen att stanna hemma. Och jag som så väl behövde hans klokhet och förnuft som stöd. Fina M lyssnade och frågade om jag skulle acceptera en sjukskrivning. Jag svarade ja men förklarade också att det kändes svårt. Det hon gjorde sen var bara underbart. Hon följde med mig till dr H och var med under samtalet! Och började med att förklara för dr att i det här fallet är det mer hellre än mindre som gäller och att jag antagligen inte skulle kunna be om det själv och att hon därför gärna ville vara med. Är det okej att vara lite kär i sin barnmorska? Oavsett så är jag nog just det, underbara, underbara människa! Hur som helst pratade vi alla tre och jag beskrev min jobbsituation. Båda var eniga om sjukskrivning och jag höll med , för nu är jag trött. Dock väntade jag på att vi skulle börja diskutera hur mycket jag skulle vara sjukskriven och tänkte mig 25% ungefär men var lite rädd att de skulle säga halvtid. Frågan kom aldrig upp och jag satt plötsligt med ett papper i handen där det stod att jag var sjukskriven på heltid. Där brast det och det var länge sedan jag grät så mycket. Misslyckandet och stressen, allt jag skulle göra färdigt på jobb…. Och så misslyckandet igen, att inte klara att hushålla med krafterna så att det räcker hela vägen 😦
Stödet från bm och dr är grundmurat och dom är säkra på att det här är rätt. Någonstans långt in är jag lättad men just nu är ångesten och stressen störst, vad kommer dom att säga på jobb? Alla de som sagt att jag skulle ta det lugnare? Men jag har inte kunnat göra annorlunda, faktiskt. Jag har inte varit på jobb en minut mer än vad jag måstat.
Så nu är livet ställt på ända. Flytten söderut tidigareläggs till början av april och jag ska lära mig att vara ledig *panikkänslor*. Just nu ligger jag vaken i tv-soffan och har legat här sedan kl 05.30. Stressen och tankarna på jobb maler och ångesten kryper i kroppen. Men det kommer bli bra. Jag vet att det här är den enda möjliga vägen. Eller som dr H sa; antingen tar vi tag i möjligheten att stoppa det här nu, när du signalerar att det är på väg utför. Eller så kommer vi sitta här igen om en månad, med samma sjukskrivningsblankett, men med en V i mycket sämre skick. Då är tusen gånger bättre att ta detta nu medan du själv fortfarande kan och orkar se till att du mår bra.
Sa jag att jag nog är lite kär i min doktor också? Det är jag. Och så galet tacksam över att det var just M jag fick tag i där när jag förtvivlat ringde till en slumpvis framgooglad bm i oktober förra året.
Efter tiden hos doktorn var det dags att komma till M för att mäta och fixa för första gången. Och allt var bra! Bra blodtryck (120/70 någonting), högt för att vara mig, fina hjärtljud på Pluppen och en mage i rätt storlek om än i nedre delen av normalvariationen. Fast det var bara väntat, magen är ju inte så stor. Resten av besöken är nu planerade och vi är inbokade på föräldrakursen i maj.
Men jag är slut nu. Ända sedan besöket hos doktorn igår har jag varit helt matt av alla känslor och tårar. Det hänger kvar idag känner jag. Men jag ska göra lite bebisgrejer idag tänkte jag. Jag ska börja fixa och greja inför pluppen. Behöver få göra det mer känner jag. Allt vi har hitintills är en liten body med ett par byxor och en liten mössa. Nu vill jag börja boa! En liten del av mig har faktiskt börjat att glädjas åt att få vila nu och att få flytta till mannen så snart. Jag ska bygga ett hem!
Kärlek till er mina fina ❤

Arlanda

Slut, trött, sliten. Sitter på Arlanda och väntar på mitt anslutande plan som ska ta mig ner till Köpenhamn och slutligen Lund och den stora trygg famnen. Märker att saker och ting är jobbigare ju längre graviditeten går. Att flyga över hela Sverige låter inte göra sig helt enkelt längre.
Den där orken jag hade i början av veckan är slut. Tre dagar orkade jag jobba. Bevisar väll nog mest bara att det är helt rätt att gå ner i arbetstid. Men nu ska jag först bara njuta av närhet och lugn, i nästan en hel vecka 🙂

Förbluffande återhämtningsförmåga

Fattar inte hur jag gör men jag mår bra idag, på riktigt. Helt sjukt vilka påfrestningar jag kan utsätta mig och stackars Pluppen för och ändå trampa på framåt.

Nu är väll förtjänsten inte min alls egentligen. Utan älskade mannen och min fina bm hade jag inte mått bra idag. Nu finns de där och tar min hand när jag sträcker ut den för hjälp och det stödet räcker för att jag ska ta mig upp på den svajiga linan igen.

Slutade som sagt i rätt tid igår. Ägnade kvällen åt att planera lite fler resor söderut, komma på att Bussgods är suveränt billigt att flytta med (199kr/20kg/paket) och räkna på föräldraledigheten lite. Somnade tidigt men var vaken några timmar i natt med mardrömsont i ryggen. Har ju min skada i ländryggen och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Hoppas naprapaten vågar knäcka loss lite av det som är stelt när jag kommer dit på fredag. Nåja, jag somnade om till slut och vaknade till en skön morgon med en stunds prat med mannen, lång frukost och nu har jag tränat Yoga och gjort avslappning. Om en halvtimme är dags att knata bort till jobb och äta lunch innan jag börjar dagens arbetspass, som ”bara” är 8 h idag med!

Visst, stressknuten är där i magen men jag kämpar med den. Byter ut alla ”måste göra på jobb” tankar till ”måste ta hand om Pluppen”, effektiv tanketräning.

Kram på er alla fina, för att ni också finns och bryr er!