Ajajajaj :-(

S*tan vad ont jag har i ryggen! Det där lilla felsteget jag tog i måndags håller på att knäcka mig faktiskt. Smärtan är skärande och har spridit sig upp i bröstryggen också nu 😦 Ringde i ren panik en tjej här i byn som masserar och hon tog emot mig direkt. Hon kan inte manipulera lederna men lite av spänningarna blev jag av med. Nu ska jag bara andas mig igenom helgen till den tid jag har hos Naprapaten på tisdag. Den närmaste naprapaten ska tilläggas, 10 mil bort… Om att jag längtar efter att bo i en stad nu!
Nä, ingen bra dag idag. Förutom att känslan när jag är på jobb bekräftar allt mer hur bra det blir att få sluta nu, skönt 🙂

Annonser

Att vakna arg och outsövd

Sov till halt tolv idag, var rätt trött med andra ord. Kvalitéen på sömnen blev tyvärr inte som önskad under natten. Det första jag gjorde på jobb i förrgår var nämligen att trampa fel i en trappa och vrida bäckenet igen så nu skär det av smärta i hela höftpartiet när jag försöker vända mig på nätterna. Längtar efter att få nära till naprapaten. En tid är i alla fall inbokad direkt vi kommer ner och påsken är över. Bara två veckor till…

Därtill så vaknade jag och var ganska ilsken. Nu när jag har börjat slappna av och stressa ner så ser jag mycket klarare på min jobbsituation. Och detta gör mig arg. För det jag kommit ihåg nu (kanske har jag sagt det förrut, men jag säger det igen. Mest för att påminna mig själv.) är att jag sa till att jag inte skulle orka! Redan i oktober när jag fick mitt efterlängtade plus på stickan så pratade jag med mina chefer. Min önskan då var att vi skulle hitta en ersättare för mig i städet redan från januari och att jag i februari skulle gå över till att vara ”bara” receptionist, utan arbetsledaransvar. Detta av flera kloka anledningar:

  • För att jag inte visste hur jag skulle må av graviditeten, särskilt med tanke på min historik med både depressioner och ätstörningar.
  • För att jag vet hur mycket det alltid är att göra och hur svårt jag har att sätta stopp.
  • För att jag ville ha en chans att må bra under min graviditet
  • För att jag skulle kunna hålla hela vägen och jobba så länge som möjligt.

Till svar fck jag bara att jag inte skulle måla fan på väggen än och att det skulle vi ta då, när det blev aktuellt. Min personalchef trodde nog att jag skulle må bra den  här tiden sa hon.

Nu blev det ju aldrig akuellt mitt i kaoset som startade i december och allt fler arbetsuppgifter har lastats på mig. Min vana trogen så försöker jag lösa det jag får mig pålagt. Resultatet: En chef som tycker att jag har en bit kvar att lära när det gäller att hushålla med krafterna och att inte köra på för hårt. Vi fick en situation på jobb där jag försvann från en dag till en annan, något jag ville undvika. Dessutom förlorar jag ekonomiskt på att vara sjukskriven de här månaderna istället för att kunna jobba. Så om jag är sur? JA!

Dessutom har jag redan haft ett ”snack” med honom om min sjukskrivning och jag vill inte komma dragande igen som en annan hormonhäxa. Det får helt enkelt vara. Viktigast är att jag vet hur det gick till och att min personalchef vet hur det ligger till. Min  högsta chef kommer förstå när vi fått lite perspektiv och det blir akuellt att få referenser inför nya jobb. Tar upp det då tänker jag, just nu är vi så trötta allihop att det blir bara rörigt.

Men självklart är jag på jobb 🙂 Måste avsluta och lämna över, skriva dokument och sortera. Men det fick jag faktiskt för min läkare. Egentligen borde jag väll bara vara hemma, med tanke på att det faktiskt inte är mitt fel hur det blev. Men jag vill lämna det snyggt efter mig. Tror det biter mig mer i baken sen om jag bara släpper faktiskt.

Och med det sagt; tillbaka till verksamhetsplanen och årsöversikten så jag får gå hem någon gång.

Kram på er!

Jobbat lite och förstått mer

En ganska bra dag här i norr, om vi bortser från det faktum att det är 3 grader varmt och spöregn. Helt galet väder är det, så här ska det inte vara i mars!
Jag har fått mycket gjort idag också. Började med att betala räkningarna och blev en aning stressad när allt var betalt, inte många pengar kvar på det kontot inte. Kan tala om att det här pendlandet mellan Lund och Kiruna inte är gratis precis 😦 Ibland så måste jag översätta vad det kostar med vad jag skulle lagt ut på försöksresor och då blir det en mer rimlig kostnad, fast lite taskigt att likställa mannen med en spermadonator 😉 Som tur var har J det bättre ställt denna månad än jag så vi har råd att köra ner genom landet, puh!
Efter räkningarna har jag varit på jobb några timmar och fått undan lite av det jag behöver göra där. Fick ett smärre panikryck mitt på dagen då jag hade god lust att ställa in min sjukskrivning och börja jobba igen. Men jag samlade mig och gjorde bara det jag skulle, och tog en lång lunch med mina kamrater 🙂
Några timmar senare så kan jag dock se det hela mycket klarare. Jag har haft sammandragningar hela tiden på jobb, sådär att hela magen mest var en hård boll över tiden. Ryggen och bäckenet gör också ont av att stå och gå på de där hårda stengolven och att trampa upp och ner i alla trappor. Och då har jag bara suttit på kontoret!
Här hemma har jag kommit igång med packningen på riktigt! Det börjar tom känns kalt och tråkigt här men jag tänker att det bli lättare att lämna om jag faktiskt kommer igång med allt. I morgon hoppas jag att jag blir av med mon soffa och min bokhylla. Så att jag får mer plats att sprida ut mig på tänker jag 🙂
Nu ska jag vila bort sammandragningarna och smärtan i ryggslutet så att jag orkar med en dag i morgon också. Tänk, snart bär det av och jag ska bli sambo 🙂

Så mycket bättre

Vaknade med hjärnan och näsan fulla med grönt snor (ursäkta detaljerna) och ganska ur slag. Men dagen har artat sig bra. Jag tog äntligen tjuren vid hornen och tog mig iväg till jobb för att möta mina kollegor för första gången efter att sjukskrivningen var ett faktum. Det har tagit emot att gå dit eftersom jag känt mig så misslyckad och jag har varit rädd för vad dom ska säga. Men å vad jag inte hade behövt oroa mig. Visst, A som åkt på att bli ansvarig i receptionen är inte så road eftersom han nu måste jobba lika mycket som jag gjorde. Och min platschef tycker fortfarande att jag skulle delegerat mer och jobbat mindre så att jag kunde orkat längre tid. Men vet ni, just nu bryr jag mig inte om det alls! Eller, okejdå jag bryr mig. Men känslan av att han kräver det omöjliga av mig är starkare än vad han säger. Efter att ha pratat med mina kollegor så tycker dom bara att det är rätt att jag får vila nu och att det ansvar som lades på mig fast jag sa ifrån var orimligt. Min efterträdare på Husfru-tjänsten har också insett hur mycket det är att bara styra driften så från honom har jag också fullt stöd. Att dessutom se hur alla de andra avdelningsansvariga fortfarande jobbar alldeles för mycket gör att jag känner mig lite bättre till mods, det är alltså inte bara jag som inte kan sätta gränser.
Så just nu känner jag bara lättnad. Om det sen blir så att jag kanske inte får med mig de bästa vitsord härifrån för att jag inte orkade hela vägen fram, då får det vara så. Då ska jag väll inte heller ha jobb med ansvar för tusen och en saker dygnet runt. Jag vill det ju inte ens…

Flyttröra och dunderförkyld

Satan vilken röra det är här hemma nu. Min vana trogen när jag ska sortera något så har jag allt fler tomma skåp och lådor samtidigt som de olika högarna på golvet växer. Hade gärna börjat packa men har inga kartonger. Var till affären för att höra om fruktlådor med fick tipset att komma tillbaka på onsdag då de har leverans, suck.
Det känns allt mer okej att sluta jobba nu. Ska dit i veckan och avsluta på riktigt men det är knappt jag orkar samla ihop mig nog för det. Kämpar fortfarande med att hantera sjukskrivningen och känns jobbigt att möta kollegorna när jag inte har något bra svar på vad som hänt.
Självklart ligger jag utslagen i en riktig mans-förkylning. Grön i näsan, ont i bihålorna, halsont och feber. Har inte varit sjuk en dag sedan november så jag gissar att det är en sån ”börjat slappnar av förkylning”. Sa jag att jag känner mig gnällig? :-s
Nu – sova. Och mysa med en livlig plupp förstås, hon har fått nåt tokryck där inne och jag hoppas hon håller på och vänder sig tillbaka med huvudet ner så jag slipper sparkarna ner i underlivet. Kram på er!

Bilder från veckan, både barnvagn och mage :-)

Hemma! Som i hemma på riktigt hemma. Eller vad som nu är hemma egentligen. Jag är här för att vända. Om 14 dagar ska bilen vara packad, lägenheten urstädad och vi vara på väg söderut. Men det är då. Just nu njuter jag av att vara här och få komma ikapp lite i vad som hänt sedan jag åkte ner. Det där abrupta avslutet på jobb och den tidigarelagda flytten var lite svår att smälta så långt hemifrån.

Nu ska jag ta mig tid att plocka i ordning, städa, avsluta på jobb och inte minst hänga med mina vänner så mycket jag bara orkar innan det är dags. Och varken dom eller jag försvinner ju faktiskt. Har jag börjat inse, kanske kan även jag få tillbaka lite förnuft till slut?

Nåja. Nu när jag har en dator framför mig istället för den lilla iPhone-skärmen så ska jag lägga upp lite bilder tänkte jag. Tog några halvdåliga magbilder i helgen som jag lägger upp här.

Jag måste också visa upp vårat fynd:

Vi kom oss äntligen för att köpa lite saker till Pluppen, jag behövde det verkligen. Hittade en annons på Blocket med en vagn vi kunde tänka oss och så hade de en massa andra prylar att kika på. Några timmar senare åkte vi därifrån med en finfin Brio Kombi -04 med både ligg och sittdel, åkpåse, myggnät och regnskydd, en mjuklift, en BabyBjörn bärsele, en resespjälsäng och en babywatcher. Vagnen hade några mindre skavanker men de är lagade nu och förutom det så ser den som ny ut. I alla fall för mig som inte fattar det här med årsmodeller och ”årets färger”.

På tal om inköp och sånt: Det är lustigt det här med vad som är ”rätt” i olika kretsar. Några av tjejerna på mannens jobb rynkade lite på näsan åt att köpa begagnat, det var inte riktigt rätt. Å andra sidan så skulle mina kollegor och vänner här rynka lite på näsan om jag köpt nytt, det hade väll varit okej men inte riktigt rätt.

Hur som. För att fira våra inköp och alla pengar vi sparat så åt jag lunch på Rå Epok dagen därpå:

Deras sushi är fantastisk!

Mitt i röran av bra och jobbiga saker har det kommit upp ytterligare något. Min mamma ringde med ett jobbigt besked igår, hon hade plockat bort ett födelsemärke som nu visade sig vara Malignt Melanom. Oro hos oss alla förstås även om vi vet att prognosen är god, att hon tog bort den tidigt och ja, allt annat. Men det får inte hända min mamma något!

I detta börjar jag förstå poängen med att vara sjukskriven. Jag har inga reservkrafter kvar att ta av. Eller, det är väll klart att jag har. Alla klarar vi så mycket mer än vad vi vill orka. Men jag har inget mer att ge som inte kommer att gräva mig ner i den där djupa gropen som jag inte vill hamna i.

Nu pratar jag i cirklar igen. Måste sova, det har varit en lång dag med mycket flygplatser och dåligt med mat.

Kram på er!

Att vara ledig

Tack ni fina för kloka kommentarer på mitt förra inlägg. Så klart ni har rätt, ni har ju ändå lite perspektiv. Något jag starkt misstänker att jag saknar :-S
Senaste dagarna har dock varit kämpiga. Jag våndas enormt över sjukskrivningen och att jag sa till bm att jag mådde så dåligt. Jag kanske överdrev? Och jag hade kanske orkat framåt? Det borde ändå lugna ner sig på jobb nu.
Hm, läste just om den sista meningen och inser att så där har jag sagt i tre år nu, utan att det på något sätt har i träffat. Men… kanske den här gången??? Japp, jag är officiellt knäpp och väldigt envis 😉 Fast den tjuriga envisheten skyller jag på generna, jäklar vilka tjurskallar vi har i familjen. På både gott och ont förstås…
Jaja. Nu är det som det är. Och läkare idag sjukskriver inte bara så där, det har jag ju förstått.

Jobbigast i det hela är nog ändå den identitetskris jag kastas in i. Mitt jobb är en livsstil. Hela min tillvaro där uppe är ett väldigt speciellt sätt att leva. Ett sätt som jag medvetet valt för att jag älskar det. Och nu ska jag plötsligt lämna det! För ett liv i Skåne. Allt det där jag inte ville behöva göra. Det var ju därför jag inte ville ha någon relation. För att jag antagligen skulle bli tvungen att ge upp mycket av det som är jag. Samtidigt förstår jag också att det liv jag levt inte går att kombinera med familj, knappt ens ett eget liv. Så känslorna är blandade, rejält ihoprörda. Ångesten över flytten. Över det liv som väntar mig nu. Över allt det okända. Jag är skräckslagen helt enkelt.
Usch, rörigt det här. Får återkomma när jag är hemma hos mig igen och kan skriva på en dator istället för telefonen. Och så ska det komma bilder också! För jag har kommit på att magbilder med ordentliga kläder på är bättre och känns lättare att se och så måste jag visa vagnen som vi fyndat! Japp, vi har köpt vagn. Känns underbart och väldigt märkligt, ska vår lilla skrutt ligga där i!? Ojojoj…