Från oro och psykbryt till lättnad

Bröt samman fullständigt i går kväll och var plötsligt helt övertygad om att det inte fanns någon levande plupp längre. Grät och snorade i luren när jag pratade med fina mannen som förgäves försökte lugna mig. Istället grät jag bara ännu värre och gick faktiskt inte att kommunicera med något vidare. Somnade till slut i alla fall av ren känslomässig utmattning.

Kastade mig på telefonen i morse och ringde gyn i Kiruna som tyckte att jag skulle komma in då de också tyckte att det lät märkligt att jag hade så mycket spänningar i magen. Säkert hörde de också hur rädd jag var och lät mig komma dit bara för att lugna mig. Hur som så körde jag de 10 milen in så fort jag klätt mig och skrapat fram bilen under all is. Väl på lasarettet så kom jag till entren innan jag fick sjunka ihop till en liten hög av smärtan som plötsligt strålade upp i underlivet. Livrädd och ensam tog jag mig samman och knatade iväg upp till Kvinnokliniken. Där satte jag mig sammanbiten på en stol i korridoren och började tänka ut hur jag skulle agera om det nu var så att det var något helt galet.

De gulliga barnmorskorna tog hand om mig och lät mig sitta där tills läkaren hade tid. En mycket bra läkare visade det sig. Hon bröt på ryska eller något annat öststatsspråk och var lugnet själv. Hon tyckte inte att jag skulle vara så orolig att min arbete skulle vara farligt, kvinnor i alla tiden har arbetat tungt och de har fött barn. Många idrottar också långt in i graviditeten. Självklart känns det i magen om jag jobbar tungt men det är inget farligt! Sen så kände hon på livmodern och gjorde ett snabbt ultraljud som visade en perfekt liten plupp som hade exakt rätt mått för sin ålder, v.16+3 (utom magen då som var 16+5, en liten tjockis 🙂 ). Tappen var opåverkad, 5 cm lång, och urinstickan visade inga tecken på någon infektion.

Hon skickade hem mig med order om att inte lyssna så mycket på oroliga familjemedlemmar och att jobba på som vanligt men självklart vila om jag behövde det 🙂 Underbara människa.

Lättnad!

Nu ska jag sova lite på soffan efter det senaste dygnets känslostormar. Blir hemma i morgon också trots allt, jag har fortfarande ont och är väldigt trött så jag tänker vila *kors i taket*

Ta hand om er där ute!

Annonser

4 tankar om “Från oro och psykbryt till lättnad

  1. Det är du som ska ta hand om dig! Dig och Pluppen! Det kanske kan finnas ett mellanting mellan att göra ingenting och att göra precis ALLT?! Lagom må vara lite tråkigt, men ganska ofta är det ganska bra också 🙂

    Kram!

  2. Jag har också haft mina oros-ryck. Men jag håller med läkaren. Folk jobbar ju runt om i hela världen och föder barn ändå. Vila när sammandragningarna kommer mycket tills det lugnar sig. Men annars tror jag det är lugnt. Jag tränar ju fortfarande trots en hel del SD, men de lugnar sig när jag lugnar mig.

    KRamkram

  3. Lagom???? Jag vet;-)

    Håller med dig också Vemvet, jag anser också att min kropp borde tåla att jobba. Herregud, tänk när min morfars mamma levde. Hon födde 10 barn och inte vilade hon när hon väntade dom, istället var det tungt bondgårdsliv i långt inne i de norrländska skogarna. Tror det är en kombination av att jag får så ont, stressen och att min omgivning blir orolig som gör att jag tappar greppet. Jag är nämligen väldigt dålig på att tyda mina egna signaler och har aldrig lyssnat på smärta eller trötthet tidigare utan bara kört på. Blir då osäker på när jag gått för långt. Måste lära mig..

    Kram på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s