Insikter och uppgivenhet

Mannen är här nu. Väldigt skönt tycker jag faktiskt men vi har det ganska jobbigt. Eller snarare jag mår kass och det går ut över honom. Men jag jobbar på det. Jag måste faktiskt ta tag i det här nu och acceptera att jag är i en relation. I nästan 33 år av mitt liv har jag ju längtat efter tvåsamhet. Bara för att jag för ett år sedan bestämde mig för att ensamlivet var bäste för mig måste det ju inte betyda att det är det enda rätta. Det måste ju finnas en anledning till att jag längtade efter en relation förut? Eller?

Och så är det vikten. Har gett upp men mår kass. Jag väger mig nästan aldrig, någon gång om året kanske om jag känner för det och om det råkar finnas en våg. Nu känner jag absolut inte för det och kommer inte väga mig under graviditeten heller. Bm kommer kolla två gånger, typ v.25 och v.39 men har lovat att jag inte behöver titta. De där gamla ätstörningarna trodde jag var borta, eller i alla fall under kontroll och att jag under en graviditet skulle uppfatta min kropp annorlunda än vanligt (dvs klara av en viktuppgång) och bara vara lycklig över det där livet som jag har inom mig. Detta trots att jag vet att de flesta som har haft ätstörningar får det jobbigare när de väntar barn. Inbillade mig väll att jag skulle vara ett fantastiskt undantag.

Men det är ett sorgligt faktum att jag känner mig äcklig. Stor, tjock, svullen och rejält obekväm. Mannen får knappt ta i mig för jag får på riktigt kväljningar av de bredare höfterna och den svullna magen. Uppgivenheten kommer av att jag ändå är frisk nog att fatta hur det står till och låta mig förändras ändå. För jag vet ju hela den biologiska förklaringen till vad som händer. Att den ökade mängden tillväxthormon kommer se till att jag lägger på mig det jag behöver oavsett om jag äter mig mätt eller försöker hålla igen. Min fina bm säger att jag kommer må bättre när magen blir en tydligare bebismage och jag kan känna rörelser där inifrån. Men tills dess är det ett bra tag och det är bara att bita ihop och stå ut. Det är tur att jag i mig själv gillar nyttig mat och att suget efter sötsaker har blivit i stort sett obefintligt sedan jag blev gravid. Bra gener från både mamma, mormor och farmor när det kommer till graviditeter hoppas jag också ska hjälpa till. Ingen av dom har gått upp så mycket, en sisådär 12-16 kg, och magarna har varit små och lätthanterliga. Min mamma blev faktiskt gratulerad till bebisen och fick frågan om hur det gått när en bekant träffade på henne en månad innan jag skulle födas, hon var tvungen att öppna jackan för att visa att jag var kvar där inne. Så hoppas, hoppas att jag också får det så.

v.8+1 idag föresten. Kanske inte så konstigt om det börjar kännas i kroppen att det händer något.

Annonser

6 tankar om “Insikter och uppgivenhet

  1. Som du säger.

    Du vet varför och att det är bra att det är så.
    Allt som händer i din kropp är ju för att du har en bäbis!
    Jag brukar tänka att jag har blivit övertagen av en alien.
    Det underlättar. Jag har fått finnar, massor, helt röd överallt.
    Jag har fått stora äckliga bröst. Och magen är läskigt stor.
    Jag tycker inte om att vara gravid..och jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt.
    På alla möjliga sätt. Men det får vara bebisens kropp nu ett tag.

    Det du äter – går till bebisen. Läkare brukade säga att jag var en kuvös när jag var inlagd. Kanske det lättar om du tänker så?

    Hitta en metod eller teknik för att hantera det?

    Det är lätt att få ätstörningar.
    Man behöver bara intala sig en massa gånger.
    Jag lyckades vända på det.

    Står i spegeln nu och tänker…gud vad smaaaaal jag är. (Väger för mycket.Hann inte-orkade inte gå ner allt innan nu.Hade kraftig järnbrist.
    s-ferretin 11..)
    Så här ljuger vågen men inte spegeln.

    Så säg till dig själv att du blir/ är vacker av att bära ett barn.
    Ljug för dig själv om du måste. Men det går-om du bara säger det tillräckligt ofta. Passa på att säga att du är bra också. 🙂 Alldeles fantastisk är du!

  2. Hej!
    Vad jobbigt det låter. Jag har full förståelse för att det är svårt för dig nu och att du inte mår bra. Ärren efter en svår ätstörning går på djupet och stannar kvar även om det inte märks i vardagen. Skönt att höra att du ändå låter kroppen förändras för att göra plats åt din bebis.
    Jag tänker så här att hur jobbigt det än är att se kroppen förändras så skulle motsatsen vara jobbigare: dvs att kroppen slutar att förändras och att graviditeten avbryts….För varje dag och för varje förändring kommer du närmare drömmen om ditt barn.
    Hoppas att du kan prata med mannen om detta och att du får allt det stöd och den förståelse du behöver ifrån honom och ifrån din barnmorska / läkare så att du känner att du är i goda händer och är trygg.

    Tänk på dig själv nu och ta den hjälp du behöver och prata mycket om hur det känns. Tänk goda tankar och se en tydlig målbild framför dig tex. hur du sitter på stranden med din bebis nästa sommar!

    Kram på dig! / Tina

  3. Det låter som att det är jobbigt.

    Och ärligt talat, jag var inte så glad i att vara gravid jag heller. Inte alls faktiskt. Jag mådde till skillnad från dig bra. Mådde inte illa alls (men fick därför heller ingen varning innan jag spydde – vilket var 4-5 gånger per dag, mina klienter visste hur det var ställt långt innan mina kollegor; du skulle sett den nöjda minen hos den lilla invandrartant som råkade ut för att jag plötsligt gjorde en överhalning bakåt och kräktes i papperskorgen – tolken såg ut som att han skulle dö istället men tanten fattade precis). Men först hade jag 6 eländiga månader med kortison (=pluffsig) och sedan var jag gravid. Jag får fortfarande panik när jag ser mitt ansikte på TV. Jag hade ingen nöjd gravidkropp. Och jag brukar tänka att jag har en normal relation till min kropp. Fast kanske inte ändå…

    Jag hoppas ni får det bättre, att det lugnar sig och att du kan få vara åtminstone lite nöjd under graviditeten

  4. Sällar mig till skaran som inte alls glänser som gravid. Jag tycker det är jobbigt att förändras, vara öm och svullnen. Plus ha en massa konstiga hormoner som gör en folkilsk. Efter vecka 25 har det hittills blivit bättre, men då kommer det mer fysiska krämpor istället. Känns mer meningsfullt när magen uppenbart är en gravidmage och inte bara plufs samt när man kan ana en fot som sparkar och trycker. Kämpa på och ta hand om varandra!

  5. Vecka 8-10 var värst ur svullnadssynpunkt tyckte jag. Jag gick upp ett antal kilo fram till vecka 12 för att jag var tvungen att äta varannan timme för att inte må illa eller bli åksjuk. Men sedan dess har jag typ gått upp 1-2 kilo (vecka 25 idag). I 8-10 var magen så himla gassvullen, det försvann sedan (iaf på mig)

  6. Fina, fina ni! Ni vet väll hur fantastiska ni är och hur mycket era ord och erfarenheter betyder? Om inte så ska ni veta att ni gör hela skillnaden!

    Jag läste det ni alla skrivit igår kväll och vi pratade länge mannen och jag. Han har det inte lätt han. Han tycker ju att jag är det finaste han någonsin sett, ännu mer ju mer gravid med hans barn jag blir.

    Det är skönt att höra att det inte bara är jag som tycker det är jobbigt. Att själva känslan av graviditeten inte har att göra med hur efterlängtat barnet är.
    Många av era ord bär jag nu också med mig. De många åren av terapi har ju lärt mig en del så nu införlivar jag era tankar i mina tekniker. För min kropp är min bebis hem just nu, ingenting annat. Och det ÄR bra att den förändras *intalarintalarintalar*.

    ❤ Kärlek ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s