Trött och grinig

Har äntligen landad hemma i soffan igen. Har jobbat hela dagen och slutsumman för veckan blev 54 h jobb.

Ikväll ska jag i alla fall sova så mycket jag bara kan för i morgon börjar det om, med jobb alltså. Har en maratonvecka framför mig innan jag går i mål på lördag kväll. Som tur är gillar jag ju det jag gör så någon negativ stress blir det inte, bara slitigt.

Mår ganska bra även om jag har en hel del magknip. Tror det är mina tarmar som inte alls gillar att trängas, dom är väldigt känsliga i vanliga fall så det blir intressant framöver… Jag hoppas verkligen att min plutt i magen inte far illa av att jag jobbar så mycket. Som sagt mår jag ju bra även om jag så klart blir trött. Och  jag ska ju vila sen, bara jag tar mig fram till lördag.

Har köpt muddtyg på metervara

Mina jobbkläder börjar på riktigt göra mig illa i magen när jag försöker röra mig som jag brukar. Eftersom jag rör mig från upp på tå till ner på huk så ställer det ganska höga krav på klädernas flexibilitet även i vanliga fall. Jag behöver dessutom stora och rymliga fickor att stoppa alla prylar i.

De jag har nu sitter fortfarande bra, jag har en herrmodell som hänger på höften. Problemet är när jag ska ner på huk och jobba, då skär linningen in i magen och det känns riktigt obehagligt. Det hjälper inte heller att knäppa upp byxorna utan jag måste dra ner hela dragkedjan för att det inte ska smärta, med påföljden att byxorna ramlar ner när jag reser mig upp. Vill inte riktigt byta kläder än och avslöja mig på så sätt så idag har jag grubblat lite på frågan.

Elastiskt tyg borde vara bra tänkte jag, vill ha ett jämnt tryck över hela magen och då borde det vara bäst. Så jag har googlat här på kvällskvisten, tänk så man kan roa sig en lördagkväll… Hittade då mudd på metervara, bredd 105 cm, för 135 kr/m. Som hittat! Självklart beställde jag på stört och nu väntar jag med spänning på att det ska bli vardag och paketet med tyg ska hitta till mitt hörn av världen. Sedan ska här sys! Det blir en fast, bred mudd på byxorna tänkte jag. Syr helt enkelt fast blixtlåset som ett stort öppet V så ska det väll vara helt otroligt om det skulle klämma någonstans. Har jag tur fungerar dom sen hela graviditeten 🙂

 

Jobbjobbjobbjobb

Eh, har jag någon gång tidigare  nämnt att jag jobbar för mycket…? Den senaste månaden har jag i alla fall inte orkat vara så mycket på jobbet så jag har kanske fått ihop 30-35 h/vecka. Jag har varit lite orolig för att jag hamnar på för mycket minustid och att jag inte kommer orka jobba ikapp den sen.

Mohahahahaha (hånskratt för den som undrar).

Denna vecka är jag hitintills uppe i 47 h och då har jag inte räknat med de timmar som blir i morgon. Nästa vecka är jag schemalagd 56 h hitintills, vi får se hur många det blir i slutänden. Det är tur att jag i alla fall mår bättre även om illamåendet fortfarande är som ett ovälkommet besök som inte fattar att gå hem. Värst är det på kvällarna eftersom jag även blir trött då. Kul att jag jobbar till 22.30 minst tre kvällar nästa vecka då… Ännu bättre att det är jag som lagt schema så vem fasen ska jag skylla på? Anledningen till denna arbetsanhopning är ett enormt viktigt event som äger rum i regionen från och med igår till nästa söndag. Och det finns ingen annan som kan jobba i mitt ställe. Vi som är här har redan scheman som liknar mitt, dvs upp mot 60-70 h och vi är som inte fler här. Grannanläggningarna är lika uppe på tå så deras personal jobbar också lika mycket.

Jag hoppas att inte pluppen far illa av att mamma jobbar som en idiot, jag lovar att vila massor sen. Eller ja, i alla fall inte jobba mer än heltid de närmsta veckorna. Vi ska ju orka med julen också…

Dagen idag, om saknad och sorg.

Idag är en dag som vilken annan som helst, egentligen. Men två saker skiljer den från de andra.

Idag för tre år sedan valde en älskad vän till mig att avsluta sitt liv. Jag saknar henne så enormt ibland. Hon som visste precis hur jag tänkte, hon som fyllde i mina meningar när jag saknade ord och hon som var en så unik vänskap i hela träsket med ätstörningar och ångest. Hon var också sjuk men av någon märklig anledning drog vi aldrig ner varandra så som anorektiker brukar göra. Istället var vi mycket måna om att inte påverka den andre negativt och periodvis höll vi oss borta från varandra just av den anledningen. Men däremellan var vi varandras bästa stöd och ventil. Hon hade det dock tyngre än jag, hon kunde inte se livsglädjen alls, inte det minsta lilla glimm. Jag kommer aldrig dömma henne, jag vet hur stor smärtan var som drev henne till det hon gjorde. Men jag kommer alltid sakna. Och älska.

Det andra som skiljer denna dag från andra är att det är min födelsedag. Envetna vänner och familjemedlemmar vill absolut fira mig men jag kan inte. Kanske om några år. Kanske. Tills dess vägrar jag helt enkelt att ha födelsedag. Eller så kanske jag kan flytta på den till en annan dag? Kan man det?

Att tycka om sin kropp

Det händer saker med mig, saker som känns lika mycket som ett mirakel som själva faktumet att jag är gravid och har en liten Plupp inuti. Jag tycker nämligen om min mage! Ni vet, så där utan att behöva anstränga mig. Insåg det nyss då jag var på väg från duschen till garderoberna. På vägen passerar jag en helkroppspegel och insåg en sekund att det syns nu! Alltså, inte för den som inte känner mig men jag ser Magen. Utöver de gigantiska brösten (gräsligt snygga faktiskt, trist att dom kommer trilla ner sen…) så finns det en lite rundning under naveln. En sån där söt liten mjuk och rund bebiskula. Eftersom jag är van vid att magen går platt från höftkam till höftkam så ser jag det ju förstås. Det som förvånade mig mest var vågen av kärlek för Pluppen och lyckan som gick igenom mig när jag såg den där rundningen. Inga tankar på tjock eller svullen utan bara ren kärlek. Jag hoppas innerligt att jag får fortsätta att känna såhär resten av tiden. Och att jag får anledning att säga som Vem vet, att jag är grymt snygg som gravid 😉

Önskebarn

Fina Loba och hennes man M behöver vår hjälp. De har just fått konstaterat att det inte kommer bli några biologiska barn och mitt i sorgen över detta har de ändå vänt blickarna framåt och hoppas nu på att Embryoadoption ska bli vägen till deras efterlängtade pyre. Men efter många försök är pengarna nu slut och de ber om vår hjälp. Mitt bidrag kommer att lämnas varje månad när lönen kommer. Vill du också hjälpa så gå in och läs om Loba’s kamp. Ett bättre hem för ett barn är omöjligt att hitta!

Klicka här för länken till insamlingen.

 

Utsövd

Gårdagen gick i ett rasande tempo, i alla fall för att vara nuförtiden. Kl 16.10 gick dock strömmen och jag blev stående i ett becksvart rum långt från alla andra. Mörkrädd som jag är kastade jag det jag jobbade med ifrån mig och drog fram mobilen för att få lite ljus. Hela Turiststationen och byn var svart, och då menar jag s v a r t! Det var bara att klä på sig och gå hem, även det med hjälp av ficklampan. Har försökt gå utan lampa men jag ramlar ner i diket hela tiden då eftersom det inte går att se någonting alls.

Väl hemma tände jag ljus och satte mig i soffan under några filtar och läste i skenet av dessa. Lite chokladkola som jag gjorde dagen innan fick göra mig sällskap. kl 18.30 somnade jag i soffan av lugnet och stillheten. Några timmar senare vaknade jag av att strömmen var tillbaka och flyttade mig då till sängen. Vaknade 08.30 i morse, utsövd! (Inte hela sanningen kanske, jag har varit uppe på toaletter ett antal gånger under natten men det räknas inte.) Så pass utsövd att huvudet känns som en betongklump och kroppen inte riktigt vill röra sig igen ;-S

Nåja, kontentan av det hela är nog att jag fler dagar i veckan inte på ren slentrian ska sätta på tv och dator så fort jag kommer hem. Att sitta i skenet av stearinljus och bara vara gav mig väldigt mycket lugn i själen. Det där bruset från tv’n och datorn stör nog mer än vad man kan tro.

Men nu ska jag bege mig till jobb. Dags att tala om vad som händer för ytterligare en kollega. Jag måste ju nämligen byta arbetsuppgifter snart. Att springa i trappor, bära tungt och allmänt fara runt i ett galet tempo är inte att rekommendera under graviditet har jag hört…

Vecka 10

v. 9+0 idag, går alltså in i vecka 10! Kanske är det okej att jag mår bättre då i alla fall?

Gårdagen ägnades åt en del jobb och att vara ute i det underbara vintriga som äntligen hittat hit. -12 grader som kallast var det och jag njöt! Fast klädfrågan har börjat att bekymra mig lite. När det är så där kallt så drar jag på mig ganska mycket kläder, så klart. Mina skalbyxor som brukar vara ganska lösa sitter nu som korvskinn när jag bylsat på mig allt under. Jag har helt klart blivit bredare om midjan och höfterna.. Men om jag redan nu har problem att komma i vinterkläderna, hur ska det då gå i januari/februari? Det är ju inte så att jag tänker köpa nya skalplagg för hela nästa månadslön. Nåja. I byn finns det ju gott om tjejer som varit gravida vintertid. Kanske finns det någon gammal skoteroverall någon vänlig själ kan tänka sig att låna ut till mig under vintern. Trist bara att se ut som en gigantiskt Teletubie ;-S

Annars tar det sig tycker jag. Ångesten är och smyger runt knutarna mest hela tiden och är jag inte försiktig så smiter han in. Men förutom det så orkar jag mer och mer. Ska verkligen försöka njuta av de här dagarna när jag känner mig ganska pigg och normal. För även om något är fel så kan jag inte påverka det i någon riktning alls. Bättre då att utgå ifrån att allt går bra *försöker*

Alltså, det här med att vara gravid…

Borde det inte finnas någon varningstext på idén att bli gravid? Som talar om att man blir spritt språngande galen?

Igår var jag orolig för att jag mår bättre, trots typ tusen symptom. Idag var jag tvungen att gå upp tidigt och jobba varpå jag efter den raska promenaden till jobb nu sitter med papperskorgen bredvid mig och väntar på att min frukost ska komma i retur. Första tanken är  ”Fan, jag avskyr att må så här illa, jag önskar att jag slapp det”. Nästa tanke är ”Hurra! Det har inte försvunnit!”.  Tanken därpå är ”Bara för att jag mår dåligt behöver det inte betyda att allt är bra. Herrejävlar vad jag kommer bli skogstokig om det visar sig att jag behövt må så här och inte får någonting för det!”

Och så är det humöretInuti känns det ganska bra men så fort jag öppnar munnen så kommer det bara ut ilskna fräsanden och enstaviga ord.

Vad jag inte begriper är hur mannen ska stå ut med mig i längden, själv skulle jag vilja ge mig en smäll och sluta umgås med den lynniga människa jag är.