Dumma saker att googla om:

”Risken för tidigt missfall”

Typiskt korkat av mig. Men en stor del av dagen igår gick åt till att läsa om detta och jag hittade siffror på att mellan 20-30% av alla bekräftade graviditeter slutar i tidigt missfall. Herregud, då blir jag en av dom!

Var i upplösningstillstånd i går kväll och hittade typ tusen tecken på att något var fel, bla känns det som om mensen är på väg nästan hela tiden.Tills mannen ringde och lugnade mig. Som sa att ”V, tänk på hur mycket det är som har fungerat redan. Jag är säker på att det kommer gå bra. Och blir det så så ska det vara så, då ger vi oss på det igen. Det ordnar sig” Älskade fina man jag har. Längtar efter honom nu kan ni tro. Hade aldrig trott att jag skulle känna mig så ensam. Jag som var inställd på att göra allt detta själv. Men jag tror skillnaden är att nu vet jag att han finns där. Hade han inte gjort det hade jag vänt mig mer till mina vänner och min mamma.

Fast det gör jag väll till viss mån redan. Mamma vet och blev så glad att hon höll på att slå knut på sig själv 🙂 Min fina vän M vet. Jag ringde henne och berättade dagen efter pluset. Hon blev lika överlycklig. Och på jobb har jag också berättat för mina chefer nu. För jag orkar inte jobba! Jag städar ju och nu i oktober så är det storstädning av många evighetsstora ytor. Och jag är så trött! Och så skulle jag bona golv i halva byggnaden, något jag blivit avrådd att göra pga av alla lösningsmedel det innebär. Så de senaste dagarna har jag hjälpt till i receptionen, helt frivilligt, trots att jag har så mycket att göra. M (som är höggravid) och H, mina platschefer som är gifta med varandra, har sett lite undrande på mig men varit glada över den hjälp jag kunnat ge A i repan. Eftersom jag är genomskinlig som ett cellofanpapper så har dom ju sett att det varit något med mig. Så jag berättade för M igår. Hon blev också så strålande glad!

Utan dessa tre kvinnor runt mig vet jag inte var jag skulle bli av. För J vet ju inte hur det känns. Och jag vet inte hur det ska kännas. Det är skönt att få höra hur mamma mådde när hon väntade oss, att få bekräftat av fina M att det är normalt att vara livrädd ena sekunden och lycklig i nästa och från chefen/vännen M få höra att det är helt okej att inte orka något nu, det är så det känns. Och att jag kan komma upp till henne på kontoret när som helst om det är så att känslorna bär iväg med mig.

Nu ska det bara gå vägen också, men det vill jag tro att det ska göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s