Att berätta

Du K undrade hur man meddelar en sådan nyhet 200 mil? Så här blev det:

Så fort jag såg det positiva resultatet rusade jag ut i köket, kastade ner stickorna på ett papper, fotade, skickade bilden utan förklaring till J och ringde honom i nästa sekund, innan bilden hunnit komma iväg. Han hade fått en väldigt bra placering i en tävling han var med i på söndagen och hade sedan firat med god mat och några glas vin hos en kompis. Jag visste att han var ledig igår men visste inte var han var när jag ringde. Kollade det först och det visade sig att han var hos samma kompis/kollega och satt och  var ganska hängig. Han går nämligen på Lchf så dom där glasen hade gjort honom gräsligt bakfull, en effekt av dieten som han inte hade vetat om förän nu. Learning by doing, hehe. Av någon anledning hade jag svårt att få det ur mig så jag frågade lite hur han haft det under dagen och vad dom gjort. Då han inte gjorde någon min av att fråga hur det går med min skendräktighet som vi skojat om de senaste dagarna så tog jag ett djupt andetag

-Vill du vakna till?

– Jo, tyckte han. Vadå? (intet ont anande)

Så vräkte jag det ur mig: – Vi ska ha barn!

Det blev alldeles tyst där i andra luren och sedan ett VA!? Jag förklarade att jag testat och att det var positivt, att jag är gravid. Fortsatt ganska tyst och så sedan en ström av ganska starka ord 😉 Därpå ett – ”Jag måste ta mig hem och så ringer jag dig igen. Jag älskar dig!” *klick*

Helt galet är det. Ingen av oss fattar. Vi skulle börja försöka, det var vad vi sagt. Jag hade definitivt räknat med att det skulle ta lång tid, åtminstone ett år, kanske aldrig. Han hade som tur var faktiskt fattat att det är så här barn blir till och var väll mer beredd än jag även om han trodde att det skulle ta någon/några månader i alla fall. Fast han är ruskigt glad och upprymd 🙂 Min fina fantastiska man!