Förvirrat svammel

Skulle ju återkomma när jag samlat mig… Har insett att då lär det dröja ett tag för jag har fortfarande inte hittat särskilt många delar av mig själv igen efter gårdagens totala kortslutning i hjärnan.

Så här kommer lite ostrukturerade tankar och känslor:

Först; förlåt för att jag hade Gravid som rubrik först. Hade inte hjärnan med mig alls men när det landade lite så insåg jag ju att det inte är det första man vill se i en bloggroll om man kämpar.

Samvetet; Jag fattar det inte. Det går inte till så här. Det blir inte bebisar på första försöket när man är nästan 34 år (eller okej, fjärde försöket då). Hur det känns för alla som kämpar att få min lycka upptryckt i ansiktet kan jag inte föreställa mig men på något sätt får jag dåligt samvete för att det tagit. Försöker att inte tänka så. Tänker också att 18 års kamp, ångest och förtvivlan på andra plan i livet kanske är nog på minuskontot? Att det som J säger är min tur nu, att jag gjort det jobbiga färdigt. Jag är inte så säker på det. Men jag känner mig trygg med att ha J vid min sida.

Idag har jag inte fått mycket gjort på jobb. Är löjligt trött och börjar känna av ett lätt illamående som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Istället sitter jag och glor på bilderna av de positiva testen och försöker fatta. Läser också era gratulationer och blir varm i hjärtat, Tack fina!

Om jag ska försöka berätta lite mer strukturerat från början:

Jag har anat att något var på gång. Jag skrev till och med ett inlägg med symptomen i fredags men dolde det då jag kände mig löjlig och inbillningsgravid.  När så blodet höll sig borta hela söndagen och måndagen så blev jag misstänksam. Att jag därtill kände en massa ilningar och dragningar vid livmoderna mot ljumskarna gjorde mig än mer fundersam. Så som jag mådde i helgen har jag aldrig känt mig förut. Så när jag kom hem i går så var det dags. 1 1/2 h efter förra gången jag var på toa, men det fick duga. Jag tänkte att det kan nog visa ungefär hur det ligger till i alla fall.

Men så anar jag skuggan av det tvärgående strecket redan innan kontrollstrecket kommit upp. Jag minns inte så mycket mer än att jag slet upp en sån där billig sticka och testade med den också. Även här anades skuggan innan kontrollstrecket kommit. Slutade andas. Började skaka. Blev väldigt stirrig.

Jag är i ett vaccum. Det här fungerade ju inte på mig? Jag har inte så här lätt att bli gravid!? Herregud, vad har vi gjort!!? Ska jag ta hand om ett barn!? Stackars unge…

Och självklart, samtidigt, galet lycklig och och extremt tacksam mot universum som valt att låta mig uppleva detta. Det är så lätt att hela tiden lägga till ett ”om allt går vägen” men jag tänkte sluta med det nu. Jag har en bra känsla i kroppen om detta. Om det sen går åt skogen så får jag ta det då.

Annonser

8 tankar om “Förvirrat svammel

  1. Ta fasta på sista stycket! Varje gång tanken ens är det minsta nära att tänkas så tänk på det du skrivit i sista stycket på det här inlägget. Det tror jag gör dig gott!

    Och jag är fortfarande så vansinnigt glad för din skull! Har tänkt på dig hela dagen, hur förunderligt livet trots allt är.

  2. My.. visst ska man väl kunna få skriva gravid ändå. Man inte bara delar hemskt, svårt och jobbigt utan även när det går bra ju.

    Fast förstår hur du tänker.

    Jag är jätteglad med dig! ❤
    Ta hand om dig och njut av det nya härliga växande.
    Och ta vara på det här nu 100% 🙂

    Massa omtanke och kram!

  3. Känner igen känslan av: är jag värd detta? När man befinner sig i en värld med andra kämpar vill man gärna att lyckan kommer till den som väntat längst, men rättvist är det inte tyvärr. Samtidigt innebär det ju inte att du är mindre värd din lycka. Och det är ju inte en liten resa du har gjort heller, från beslutet att försöka själv till att börja försöka tillsammans med en partner. Ta hand om varandra och njut!
    Det kommer att gå bra! Ni har nio månader på er att bli redo, och ni lär er tillsammans med bebisen efterhand!

  4. Tack fina ni för feedback, och för att ni orkade läsa svamlet. Herregud, min hjärna slogs av när jag såg stickorna och jag har ännu inte hittat ”on”-knappen…

    Tack för lugnande ord Jenny, och jag ska verkligen försöka njuta till fullo.

    Så bra du beskriver det K! Är så jag känner det, om jag hade kunnat formulera mig 😉

    Och Ina, jag ska verkligen ta fasta på den tanken. Mannen är suverän på att tänka vettigt så han kommer hålla mig på rätt spår om inte annat 🙂

    Kram till er!

    • Nejdå, vi har gjort på det skojiga sättet 🙂
      Anledningen till att jag gjorde inseminationer i våras var att jag var singel och längtade barn och fick då använda donator och klinik i mina försök. Nu har ju den här mannen klampat in i livet och ställt allt på ända. Men att det skulle gå så fort på detta sätt hade jag inte anat..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s