Pausmusik..

..hade jag gärna velat lägga in här, så att det inte är helt tomt och tråkigt.Men jag orkar inte leta upp något roligt eller fint.

Jag är nämligen upptagen med att jobba ihjäl mig. Mot bättre vetande men utan större framgång i att prioritera. För hur fanken prioriterar man tusen saker som är akut?

Tusan! Kom just på att jag måste betala mina räkningar också, dom privata alltså. Det får bli i morgon, nu måste jag sova.

Kram på er, återkommer när jag har näsan över vattenytan.

Annonser

Berg och dalbana

Hej vad det går!

Harmonin och lyckan hänger kvar hos oss båda, tänk att vi uppenbarligen har förmågan att ta oss igenom problem och kan finna bra lösningar. Framtidstanken har nu vidareutvecklats till nåt ännu bättre. Eftersom vi gärna vill bo tillsammans men nu inte kan så tänker vi nu försöka skapa två hem som vi båda känner oss lika trygga och avslappnade i. Det tror jag är viktigt eftersom vi kommer vara hos varandra långa perioder.

Förutom det är jag som vanligt inne i *kaosjobbaförmycket* igen. Vi stängde igår, äntligen! Och då tänkte jag att jag skulle få göra saker och ting i min takt. Men inte. Igår fick jag ett stort bröllop som ska offereras NU, en intervju med Allt om Bröllop samt friköpning av bilder NU, personalplaneringen för 2012 ska vara klar NU, halva min station är inte städad efter stängningen för igår satt jag i möte med det blivande brudparet, jag behöver gå igenom de lämnade personalbostäderna NU, slutstäda en annan byggnad NU, hålla rent i vandrarhemmet som fortfarande är öppet VARJE DAG, fylla på köken i vandrarhemmet NU, ha utvecklingssamtal med mina tanter NU, ha utvärderingsdag hela onsdagen med driftsgruppen, läsa det nya styrdokumentet I MORGON och så TUSEN andra rutiner och extrauppgifter jag måste ta itu med innan jag flyger ner till Skåne och kärleken på söndag och sen är ledig en hel vecka.

Men jag MÅSTE klara av att prioritera detta. Jag märker att irritationsnivån stiger katastrofsnabbt och jag blir rädd. Rädd för att jag kommer jobba så hårt att även nästa besök hos min fina J kommer sluta i katastrof för att jag är så trött att jag inte orkar med mig själv ens.

Lösningen? Jag vet inte. Hur mycket jag än försöker prioritera bort så hinner jag inte och knuten i magen blir allt större. Hur svårt ska det vara att inte jobba för mycket?

Lycklig

Knappt så jag vågar säga det, eller känna för den delen, men jag är lycklig! Vet inte om jag känt mig så hel någonsin förut faktiskt.

Jag har dessutom varit ledig både igår och idag så snart är jag utvilad också 🙂

Gårdagen gick i social anda, jag var runt och fikade hos mina vänner som jag inte hinner se under sommarens mest hektiska månader. Avslutade med soffan och större delen av en kladdkaka där på kvällen 🙂

Idag har om möjligt varit ännu bättre. Vaknade med en aning ångest men den försvann snabbt. I hela kroppen finns harmonin och livsglädjen. ”Jag ska få stanna här där jag älskar att vara” sjunger den. Nynnar vidare på ”jag älskar och är älskad” och jublar högt att ”jag ska försöka få barn nu”.

Om allt fortsätter vara så bra som det är just nu, då har jag fått allt jag någonsin önskat. Tanken skrämmer lite för hur rimligt är det att man får allt!? Å andra sidan kanske jag har kämpat färdigt nu, kanske är jag färdig med minussidan i livet och kan äntligen få ta del av det ljusa och bra? Om jag bara vågade tro det…

Nåja, min dag så här långt har innehållit en sväng till tvättstugan, en tur upp i skogen med fika i ryggsäcken och kameran i handen, en

sväng in på badhuset för att prata med M och få en kopp kaffe, gå förbi affären, köra lite mer tvätt och sedan äta upp resten av gårdagens kladdkaka. Bilden ovan tog jag från en av Nabbarna (kullarna) bakom byn. Älskar min plats i världen och har verkligen hittat platsen som för mig sätter mig i direkt förbindelse med vår jord. Vissa platser är starkare än andra. ute på myrarna brukar vissa stenblock locka mig till sig. Där sätter jag mig, eller som idag lägger mig, och låter mig bli en del av alltet.

Kärlek till er mina fina!

Lycka och oro

Kan fortfarande inte riktigt ta in det, att vi ska se om vi kan göra ett barn. Tanken svindlar. Det är ett stort beslut att ta, att binda sig samman med en annan människa för alltid.

Men vi får se hur det går. Jag är än så länge nöjd med att ha chansen alls så vi har sagt att ett aktivt försökande har vi tänkt att vi ska undvika ett tag. Dvs inga ÄL-tester och inga resor ”bara” för att det är ÄL-tider. Vi ses när vi ses och ägnar oss åt bebisalstrande aktiviteter när vi känner för det. Sen att det redan nu är så att våra gemensamma veckor under hösten och vintern infaller vid ungefär rätt tid skadar ju förstås inte 🙂 Å andra sidan vet man aldrig vad min kropp hittar på, allt kan ju förändras i den här oberäkneliga cykelräkningen.

Lite mer om våra framtidsplaner;

Vi kommer ses så mycket vi bara kan nu under hösten och vintern. Till sommaren är han långledig, antagligen ca 8 veckor, innan han startar utbildningen i augusti. Då får han fria hemresor på helgerna, dvs hit till mig, så då ses vi varje helg om vi vill! I december åker han iväg och är borta 6 månader. Det är inte så illa som det låter då han kommer hem två gånger under den tiden och då stannar 2-3 veckor var gång. När han väl har kommit hem på riktigt så är det sommar igen och här går planerna lite isär beroende på hur situationen ser ut. Har vi barn då så kommer jag antagligen vara mycket hos honom i Skåne under min del av föräldraledigheten och han kan vara här hos mig under sin del. Har vi inte barn då så kommer han att ta tjänstledigt ett år och då vara här och prova mitt liv innan vi bestämmer oss för vad vi ska göra. Tanken är i alla fall att vi ska landa i Stockholmstrakten någon gång i framtiden. Det är där jag kommer ifrån och det är där jag har kvar min familj. Även han kan tänka sig att bo där då han har gott om vänner i trakten och har stora möjligheter att hitta ett bra jobb han kan trivas med.

Jag går mest omkring och är kär och lycklig just nu, samt lite rädd för att han ska ändra sig. Och så undrar jag förstås hur lång tid detta kommer ta. J är övertygad om att det kommer gå fort, själv är jag som ni vet mycket skeptisk till min förmåga att få barn. Detta trots att jag faktiskt inte har några medicinska fel som skulle sätta käppar i hjulen, särskilt inte nu när jag äter ordentligt för det mesta. Så kanske har han rätt, hoppas det.

 

Cd1 men…Vi ska börja försöka!!!!!

Kan ni fatta!? Kan ni förstå!?

Det kan inte jag, det svindlar i tanken, kan det vara sant?

Ska försöka samla mig och förklara vad som hänt…*djupt andetag*…

J har till min stora glädje låtit både gladare och mer harmonisk de senaste dagarna, så skönt att höra efter förra veckans kris och ångest från min sida. Avskyr att jag gör honom illa genom att jag mår dåligt, önskar jag kunde skona honom mer. Nåja, igår pratade vi länge. Han berätta då att han fått en förfrågan om att i sitt jobb åka iväg på något han överväger att göra. Förlåt att jag är lite kryptisk här men han har, med all rätt, varnat mig för att skriva om hans jobb då det kan dra till sig en del obehagligt folk till min sida. Han har pratat om det förr och jag är väl medveten om att det ingår i hans arbete. Då, för någon månad sedan, så sa han att han kommer stanna hemma för om jag flyttar ner till honom så vill han inte lämna mig där direkt. Nu, då jag inte vill flytta så har han övervägt det igen. Eller snarare så är skälen till att han vill åka många, jag ska inte gå in på dom här.

Kontentan blev i alla fall att vi skissade upp en framtidsplan som såg ut som så att vi fortsätter bo på varsitt håll fram till sommaren 2013, därefter löser vi det på bästa sätt…

Jag stöttar honom helhjärtat i hans beslut att åka, jag vet att det är viktigt för honom och jag skulle aldrig försöka binda fast honom. Jag har också känt en stor lättnade över att inte behöva ta ställning till att flytta just nu. Däremot har jag under dagen idag gått och räknat efter. Hösten 2013. Då fyller jag 36 år, fertilitet som störtdyker, barnlängtan, fortfarande inte boende på samma ställe..

Så ikväll har vi pratat ännu längre. Jag har tagit upp mina farhågor och min oro för att det blir för sent. Pratade statistik och möjligheter. Pratade om att jag vill försöka innan han åker. Förklarade att jag vet att han vill vara med hela vägen men att det kanske inte är möjligt om vi faktiskt vill få en familj alls. Också försäkrat honom om att det för mig inte är någon uppoffring att vara själv, jag hade ju redan ställt in mig på att klara det själv. Och nu är jag inte ensam. Även om det skulle ta honom flera dagar att ta sig hem om något händer så kommer han ju i alla fall. Så som jag tänkt mig framtiden så skulle det inte komma någon alls, allt utöver det är en bonus!

Han håller med, funderar, väger för och emot, konstaterar med ett skratt att nästa gång jag är hos honom är det ägglossningsvecka och räknar efter hur mycket han skulle riskera att missa i så fall och säger sedan lyckligt; -” Men då får jag ju vara med hela tiden och är hemma vid förlossningen! Ja, då är det väll bäst att vi ligger i nu då ;-)”

Här någonstans svämmar mitt hjärta över av känslor, han vill! Jag får! Jag kan fortsätta försöka! Jag frågar, undrar, är det verkligen så att han vill? Är det något han gör bara för att han känner att han måste? Men inte, han vill.

Så mina vänner…jag ska nu börja hoppas på riktigt igen!

BIM

Inget blod – inget extrastreck på testet. Så jag gissar att blodet kommer under dagen även om det alltid kommer på morgonen i vanliga fall.

Annars hade jag ett långt samtal med min älskade J igår. Det händer saker med våra framtidsplaner, saker som ställer allt på ända men som jag tror är bra. Det hänger förstås ihop med att ingen av oss riktigt klarar att kasta sig ifrån platsen där vi bor, inte nu. Och självklart påverkar detta barnfrågan. Så vi får se hur det blir. Kryptiskt värre men jag måste till jobbet, återkommer i kväll.

Kram på er!

Tillägg torsdag kväll: Jodå, vid lunchtid gjorde mensvärken sitt intåg och blodet en liten stund senare.

Avtrubbad men harmonisk

Herregud vilka humörsvängningar jag har nu. Söndag och måndag var jag riktigt otäck och elak.

Jag som alltid säger Ja, eller lugnt och sansat förklarar varför det blir ett Nej. Nu bara fräste jag och vägrade prata, oavsett vad det gällde. Detta gjorde jag inte för att vara elak utan för att skydda min omgivning (och mig) från konflikter som var onödiga. De flesta av mina vänner som jag arbetar med fattar sånt, fattar att det är klokt att backa när jag säger ”Det är inte rätt dag att diskutera det där nu, jag är så trött och ilsken att jag orkar knappt stå upp. Det är bättre att vi tar det när jag kan tänka igen”. Tyvärr inte alla, vilket förstås ledde till konflikter då dessa absolut skulle reda ut det som vi tyckte olika om. Så ovanpå att jag var förtvivlad, ångestfylld, trött, stressad och helt uppochner så blev jag också osams med mina vänner, utan att ha ork att reda ut det 😦

På måndagen när det riktigt brast tog jag till livlinan; ringde mamma samtidigt som jag jobbade och vräkte ur mig all ilska. Gisses så upprörd jag var, pratade i 180 och svor vartannat ord. Det är tur att jag har världens bästa mamma. Hon var också på jobb men hon stängde in sig på toa ett tag och lyssnade tills jag lugnat ner mig något. Därpå höll jag mig mest för mig själv och hoppades att jag inte skulle bli osams med någon mer. Ett två timmar långt samtal med min chef senare på eftermiddagen lugnade också ner mig. Han hjälpte mig prioritera, släppa på en del av kraven och så gav han mig en massa beröm och stöd också.

Så på måndag kväll ringde J. Han var nöjd med sin dag och mådde bättre nu när vi pratat med varandra igen. Och så säger han det där förlösande och för mig helt magiska; ”Vet du, på lunchen har jag ägnat mig åt att läsa på om hur det är att vara som du. Det finns flera bra anhörigsidor där jag kan känna igen mig. Där står också att anhöriga är viktiga och kan hjälpa så jag hoppas att jag kan göra det för dig”

Efter det har jag hamnat i någon slags harmonisk bubbla som jag flyter omkring i. Jag är disträ till max och är just nu fascinerad över att jag inte tappat bort mig själv än, men det är väll bara en tidsfråga… lycklig skulle jag inte kalla mig, mer oerhört tacksam. Och hjärtat svämmar över av känslor. Det var länge sedan jag berättade om det som kanske är roten till det onda. Sedan vi började dejta så har jag inte tagit upp det alls. Ändå tar han tag i att lära sig så mycket han kan. När jag frågar varför han gör det, varför han är kvar. Ja, då svarar han bara som det mest självklara i världen ”Jag älskar dig och då vill jag att du ska må bra”

Vad har jag gjort för att förtjäna den här mannen?