Längtar barn och undrar..

Det kommer vara cd1 i morgon. Inte för att jag hade förväntat mig något annat, det fanns ingen möjlighet att jag hade kunnat bli gravid denna cykel. Men cd1 är startskottet på en ny cykel, en ny möjlighet som ligger framför mig. Och därmed kommer tankarna igen.

Jag längtar barn! Nu! Jag är om igen arg och ledsen på J som kommit och ställt min tillvaro på ända.

Mitt jobb som jag älskar, mina vänner som jag tycker så mycket om, min fjällvärld… Allt detta ska jag lämna. Jag var arg igår när vi pratade i telefon. Arg på att han inte behöver lämna något alls. Arg för att det är orättvist, så förbannat orättvist!

(Japp, pms så det skriker om det. Men inte mindre äkta och sant för det!)

Jag var fortfarande sur när jag vaknade i morse och det har hållit i sig under dagen. Tills jag ramlade ner från stegen jag klättrat upp på, då lugnade jag mig lite faktiskt. Gisses så envis jag kan vara ibland..men det v a r viktigt att få rent fönstren på konferenslokalen, så det så!

Nåja. det jag tycker är jobbigast just nu är mest att jag har ÄL nästa gång vi ses. Att vi skyddar oss då är jag väll rent intellektuellt sett med på, det är klokt att skapa en grund att stå på i vårt förhållande innan det kommer en individ till i vår värld. Men känslomässigt är det värre. Jag känner mig ratad och osäker när han vill vänta. Vänta hur länge då? Tills vi är mer säkra? Tills jag flyttat? Tills vi känner oss hemma i vårt gemensamma hus? Tills jag har bott in mig i Skåne? TILLS JAG ÄR FÖR GAMMAL!? Tiden tickar iväg och jag står här och gör ingenting. D e t är ångestskapande.

Annonser

7 tankar om “Längtar barn och undrar..

  1. Jag tycker att det är lite orättvist att du ska behöva vänta för att han vill vänta, trots att du redan är inne i en process.

    Men visst, jag förstår hur han tänker oxå.

    Stor kram.

    • Det är orättvist 😦
      Men nu har jag ju valt honom/oss och då kan jag inte bara tvinga honom till något som egentligen bara är mitt val. Och jag tror inte att han vill vänta i evigheter men jag är rädd att han inte förstår att tiden rinner iväg. Jag fyller 34 år snart. Det är inte en ålder att leka med på något sätt. Än så länge har jag en rimlig chans men snart är det värre än så, och jag som önskar mig fler än ett…
      Jag önskar att han var lite mer lik din M i den här frågan.

      Kram tillbaka!

  2. Åh vad jag känner igen dina känslor. För 3 år sen hade jag dem oxå. Jag formulerade dem inte så bra som du utan grubblade å vart hemskt pms’ig ofta 🙂 (utan att kunna sätta orden på pränt eller tala dem rätt ut) men nu när jag läser det du skriver så kommer det tillbaka. Jag blev ju till sist tillfreds med å vänta liiite iaf men oj vad det var en känslomässig kamp. Ett år tog det innan vi var på samma blad å började försöka å sen hade vi tur att det bara tog 7 månader till att få pyret att börja växa i magen. Det du skrivit tidigare om ert förhållande tycker jag låter väldigt lovande så alla lyckönskningar på vägen mot ert gemensamma liv-framtiden från mej!!!! Heja kärleken!! Hoppas att ni kommer fram till ett beslut som känns bra för er båda

    • Tack för dina ord Erika. Är en tröst att någon annan gått igenom samma sak, med samma känslor. För lite som ett ufo känner jag mig, här är jag kär och har träffat rätt man men ser det som ett hinder i min väg till barn…

      Kram

  3. Ramlade du ner från en stege?!?!

    På bara en liten kort stund har hela din värld vänts upp och ner, allt du trott på, allt du vetat och planerat är helt plötsligt inte alls så som du har känt det. Tryggheten har flyttats på. Det är inte alls konstigt att du just nu, ibland, tappar fotfästet och ifrågasätter dina val och beslut. Det hör nog till processen. För mig var det en sorgeprocess att lämna platsen där jag trodde att jag skulle stanna resten av mitt liv, jag gick igenom sorgens alla faser; förnekelse, vrede, köpslående, depression och acceptans. Och det var ingen som tvingade mig, valet var helt och hållet bara mitt.

    Och nu, en bit fram på resan, så är jag så evigt tacksam att jag vågade ta det! 🙂

    • En liten stege var det, bara 2-3 meter högt. Och jag skrapade mest upp mig på husväggen och fick en smäll i ryggen. Hade ställt stegen i den djupa vallgrav som grävts för att lägga om dräneringen så jag får gott skylla mig själv…

      Tack till även dig för kloka ord och att du delar med dig av hur du tänkt och känt. Även i detta känner jag mig som ett ufo, för som du säger så är det ju jag som valt..

      Men livet är en förunderlig resa, vi vet aldrig vart vägen går..

      kram

      • En liten stege på 2-3 meter hög?! Det är ju en jättestor stege! Man ska vara ytterst försiktig med stegar. Var rädd om dig!

        Livet är klart en förunderlig resa! Omfamna det! 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s