Händer det, så händer det..

Kan inte sluta le efter vårt samtal igår. Kärleken jag känner till den här mannen blir större och större för varje dag och jag öppnar mig allt mer. Otåligheten kryper i mig och jag vill också starta vårt liv tillsammans, NU!

Det bästa han sa igår var just detta; Händer det, så händer det… Vi pratade förstås om barn igen och nästa gång vi ses. Jag har ju ÄL då och det vet han mycket väl om. Det jag berättade igår var det faktum att vi kommer vara på samma ställe de kommande fyra ÄL också… Till svar fick jag ett uppgivet skratt och så ovanstående kommentar. För vi vet båda hur usla vi är på att avstå från att ”öva”*

Nu var inte det här ett ja till att vi börjar försöka, men nära nog tycker jag. Det händer saker på den fronten i alla fall och jag märker att han ramlar in i tänket mer och mer. Kanske för att han känner sig tryggare i att också jag stannar?

Men eftersom jag är jag kommer också en ångestklump med i glädjen. Nya försök… Det är nästan så att jag blir beredd att vänta bara för att slippa det som kommer med; ångesten, väntan, oron och tårarna…

*Vi skyddar ju oss inte på något sätt alls eftersom jag vägrar hormoner. Vår enda preventiva åtgärd är därför att vi är så himla långt ifrån varandra, och idén om att vi ska avstå från just den bebisalstrande delen av sexet när jag har ÄL. Och det kan ju vem som helst räkna ut med lilltån att efter tre veckor isär, och bara tre dagar tillsammans, kommer det gå sådär med att avstå från något alls..

Annonser

Nedärvd längtan

Pratade med J igår, som vanligt. Vi pratade barn och framtid, också det som vanligt 🙂

Han undrade hur min tidsplan ser ut. Ja, ni vet; hur jag tänker om framtiden och när jag tror att vi kan bo tillsammans.

Mitt svar är lika svävande som vanligt, att jag har en plan men att jag kommer ändra på den för det gör jag alltid. Men i korthet ser vår plan ut så här: Bara vi stänger för säsongen här uppe så kommer vi att ses veckovis under hela hösten fram till jul/nyår då han är här en hel månad! Sen kan jag vara en del hos han under januari innan vi öppnar upp igen i februari. Då ska jag lära upp ny personal. Och förhoppningsvis, om det blir som jag hoppas, lära upp en efterträdare till mig. Kanske kan jag då flytta i mars/april?

Börjar vi räkna på antalet månader så är mars/april lååååångt bort. Men jag har svårt att bara släppa och för mig är det viktigt att han hinner vara här så mycket som möjligt innan jag flyttar, så att han får en bild av vad det är jag lämnar.

Han förstår det där sista, att jag vill att han ska förstå min värld innan jag flyttar till hans. Men så börjar han prata om den biologiska klockan, hans. Den som bara skriker åt honom att han vill börja vårt liv tillsammans, göra mig gravid och skapa ett hem, NU!

Är det inte fantastiskt att vi har samma längtan båda två? Och vet ni, jag börjar ta in och förstå. Förstå att jag har hittat min andra halva, den som gör mig hel. Samtidigt blir jag rädd. För tänk om han lämnar mig nu!? Då går jag sönder!

 

Min mamma

Min mamma är världens bästa! Nu kanske ni protesterar och säger att er mamma är den bästa. Jag hoppas det, för alla borde ha en lika bra mamma som jag! Hon har dränkt oss i kärlek från det ögonblick hon visste att vi fanns i magen till denna dag.

Nu är hon här tillsammans med sin man K. Och tänk så underbart det är att ha mamma nära! Bortskämd och ompysslad blir jag. Middag, lördagsmys och skjuts till jobbet när jag är trött. Inte så dumt att vara mammas lilla flicka ibland, oavsett hur gammal jag blir 🙂

Kärlek!

Sådär ja, cd1

Nu verkar den ha kommit igång, mensen alltså. Jag visste ju att mina funderingar var grundlösa men ändå… Å andra sidan är jag glad att den kom idag, det betyder att jag fortfarande har en cykel som är mer regelbunden än någonsin förr!

Vi pratade om min ledsenhet och oro igår. Han förstår säger han men vill ändå vänta. Det vill jag också, i alla fall i relationen. Det är som två olika saker; Jag vill ha barn NU!  Men i relationen vill jag inte ha barn nu, jag vill ha tid att lära känna J bättre.

Som med allt i den här processen så är det komplicerat och dubbelt, suck.

cd1?

Mitt humör har hållit sig lika illa som igår, jag känner mig som en ilsken igelkott…

Men som för att göra mig ännu mer känslomässigt instabil så låter cd1 vänta på sig. Svagt rosa flytningar är allt som dykt upp så långt. Vilket naturligtvis sätter igång fantasin… För det var ju faktiskt så att jag inte fick så där tydligt utslag på ÄL-stickorna den här månaden, visserligen kom en höjning cd15 men nej, den var inte 100%. Så rent teoretiskt så skulle det kunna vara så att jag hade en senare ägglossning, en ägglossning som sammanföll med när vi sågs sist…

Eller så infaller cd1 i morgon istället, vilket är det mest rimliga. Men det är helt vansinnigt att jag kan börja önska och nära ett litet hopp, trots obefintliga odds.

Annars har jag också räknat ut att vi kommer vara på samma ställe de nästkommande 4 ägglossningarna. Någon gång borde vi lyckas med att slarva så pass att chansen i alla fall finns…

Längtar barn och undrar..

Det kommer vara cd1 i morgon. Inte för att jag hade förväntat mig något annat, det fanns ingen möjlighet att jag hade kunnat bli gravid denna cykel. Men cd1 är startskottet på en ny cykel, en ny möjlighet som ligger framför mig. Och därmed kommer tankarna igen.

Jag längtar barn! Nu! Jag är om igen arg och ledsen på J som kommit och ställt min tillvaro på ända.

Mitt jobb som jag älskar, mina vänner som jag tycker så mycket om, min fjällvärld… Allt detta ska jag lämna. Jag var arg igår när vi pratade i telefon. Arg på att han inte behöver lämna något alls. Arg för att det är orättvist, så förbannat orättvist!

(Japp, pms så det skriker om det. Men inte mindre äkta och sant för det!)

Jag var fortfarande sur när jag vaknade i morse och det har hållit i sig under dagen. Tills jag ramlade ner från stegen jag klättrat upp på, då lugnade jag mig lite faktiskt. Gisses så envis jag kan vara ibland..men det v a r viktigt att få rent fönstren på konferenslokalen, så det så!

Nåja. det jag tycker är jobbigast just nu är mest att jag har ÄL nästa gång vi ses. Att vi skyddar oss då är jag väll rent intellektuellt sett med på, det är klokt att skapa en grund att stå på i vårt förhållande innan det kommer en individ till i vår värld. Men känslomässigt är det värre. Jag känner mig ratad och osäker när han vill vänta. Vänta hur länge då? Tills vi är mer säkra? Tills jag flyttat? Tills vi känner oss hemma i vårt gemensamma hus? Tills jag har bott in mig i Skåne? TILLS JAG ÄR FÖR GAMMAL!? Tiden tickar iväg och jag står här och gör ingenting. D e t är ångestskapande.

Helvetes jävla skit! Eller kanske nåt bra..?

En god natts sömn och en hyfsat pigg start på dagen gav en bra dag men jag fick inte så mycket gjort på jobb. För det första går det alltid massor av tid till att prata med alla, stämma av läget och reda ut problem när jag varit ledig. För det andra fick jag ett jobbtips i Malmö som jag var tvungen att söka NU så andra halvan av arbetsdagen skrev jag ihop min CV och fick iväg till det där bra företaget. Jag har också pratat med dom och mest var de nog positivt inställda pga den rekommendation jag fått. Själv tycker väll jag att jobbet känns sådär så det kvittar hur det blir. Men det känns skönt att ha kommit igång med jobbsökandet i alla fall.

Från jobb kastade jag mig iväg till mitt nyblivna obetalda extraknäck: att hjälpa min fina vän M och hennes man med att ta hand om byns badhus. Dom har fått det lite körigt i höst med två barn och en massa jobb så jag har lovat att hjälpa dom så mycket jag kan. Det blev ett par trevliga timmar med prat med barnen och deras föräldrar. Hemma visste jag att systern väntade med pannkakor till middag, vi skulle hinna ses lite innan hon far hem i morgon, så jag knatade glatt hem. Iof hade jag lite ont i magen när jag närmade mig mitt hus, så där som jag alltid har numera. Och tro på fan…

På min dörr sitter en post-it lapp. Texten på den lyder: ”Valborg, Jag vill ALDRIG mer ha något som helst med dig att göra. Det negativa med dig är överväldigande. Tack för allt ditt skitprat bakom min rygg. Är så glad att ha fått reda på det. din granne A-K”

Jag vet att jag inte borde ta åt mig, men jag blir ledsen när jag kommer hem och hittar ett meddelande som säger att det negativa med mig är överväldigande 😦 Det sjuka är att jag har ALDRIG tagit initiativ till kontakt med henne. Och vi har inte pratat med varandra den senaste veckan, jag har hållit mig på min kant rejält (dvs kastat mig in genom dörren när jag kommit hem och sedan vägrat öppna när det knackat på dörren..) Det påminner så mycket om hur de andra två, mamman och dottern, gjorde. Inte heller där har jag någonsin tagit kontakt utan det är jag som hela tiden blivit uppsökt. Men som min J säger, det fungerar inte med logik här. Dessa människor är sjuka och det de upplever händer sker bara i deras verklighet. Men ändå blir jag ledsen…

Dock kan detta vara början på något bra. Nu har hon avsagt sig all vidare kontakt. Perfekt! Det är ju så jag vill ha det. Så framöver ska jag bara hänvisa till det hon skrivit om hon söker kontakt igen. Jag måste ju respektera hennes önskan 😉