I’m alive! (och cd1)

Finaste ni. Här är kaos och kalabalik men det får bli ett eget inlägg inom kort, behöver er hjälp i detta kan ni tro!

Men förutom det är det idag cd1. Om igen fascineras jag av min kropp. Omslag cd12, mens exakt 14 dagar senare på cd26. Sen att det blev en 2-3 dagar kortare cykel än ”vanligt” hör nog faktiskt till normalvariationen.

Så nu är det dags! Pergotime är framplockat och vul är inbokat. Tack för råden om Pergon. Jag tror inte heller att det är superviktigt vilken dag man börjar på men eftersom jag har ganska kort mens (2-3 dagar) samt rätt så lång follikelfas så tänker jag börja dag 3. Ett vul blir cd9 eftersom det är en fredag och nästa möjliga dag är cd12 som känns lite sent. Istället får jag väll åka tillbaka på måndagen då om det behövs. Ser fram emot de 44 milen i bil för ett vul…NOT!

Men…beslutet är fortfarande inte fattat till 100 %. Det kan fortfarande bli ett ”inte åka”. Men det återkommer jag till senare.

Pergotime, startdag??

Snart, snart, snart börjar mitt nästa försök! Otålig och förväntansfull är jag, för tänk OM….

Har Pergotime hemma som jag ska använda tillsammans med Ovitrelle. Men då tabletterna är en karta jag fått av en annan Femmis så vet jag inte riktigt när jag ska börja ta dom. Har för mig att det är en tablett á 50 mg cd3-7. Kan det stämma? Har sedan ett VUL inbokat cd9 eftersom förra ÄL-omslaget kom cd12, får väll åka på fler VUL om det är för tidigt.

Men som ni ser är inlägget mest en fråga. Är det någon som vet??

Vem?

Nu blir det ett lösenbelagt inlägg igen, för jag har blivit lite paranoid. Jag har fått sökningar på ”Bebisfrön” och jag vet att jag har varit grymt naiv med mitt lämnande av datorn och alla länkar hemma när jag jobbar. Och jag vill tro att han inte letar och läser. Men bara utifallatt…

Ni som har mailat på sistone, och även Knyttets mamma som mailade för länge sedan, jag ska svara så fort jag kan. Just nu är det inte många sekunder över till att fokusera på annat är inåt.

För mycket

Jag ska skriva ihop ett bättre inlägg framöver men just nu är det bara för mycket och jag är inte ensam hemma.

Men han är här nu. Och vigsel gick strålande bra och jag blev lika rörd som tidigare, kanske lite extra för rösten darrade ett ögonblick. J och jag har pratat i går kväll. Jag har berättat var jag gjort under våren och att det är enormt svårt att välja en annan väg än den jag redan slagit in på. Han vill något annat. Men just nu så har han, och jag i viss mån, slagit oss till ro i att bara umgås, ha roligt, äta god mat och allmänt trivas med livet. Så får vi se… Kanske vill jag släppa in honom och påbörja en relation, kanske inte. Just nu försöker jag vara i stunden och glömma alla krav och måsten.

 

Och för övrigt så sover han fortfarande på soffan, mer än en vänskaplig kram vill jag inte ha.

Kärlek

Så var då även M och M vigda. När jag träffade dom första gången för några dagar sedan fick jag inte kläm på vilka dom var riktigt. Runt 30-årsåldern, inte så pratsamma och hade inga önskemål om vigseln alls egentligen. Så jag fick anstränga mig att ta ett steg tillbaka och avvakta lite så att dom fick möjlighet att säga något, normalt sett pratar jag nämligen rätt fort och mycket :-S

Det hela ledde i alla fall till att dagens vigsel i förväg kändes lite märklig, jag hade inte fått någon känsla i hjärtat för dom. Men vilken dag det blev!

Det började med… äsch, när vi kom upp på berget…äsch, när dom stod där i fjällvinden…äsch! Jag kan inte beskriva hur fint det var!

Det var i alla fall dom två, jag och så min syster samt H som vittnen. De var så vackert klädda, hon i mörkblå sidenklänning (+gympaskor :-)) och han i kostym. Ceremonin var underbar och till skillnad från igår så kunde jag idag möta paret på ett annat sätt. Jag kunde känna hur stort det var. Hennes tårar som rann nedför kinderna från första ordet till sista. Han som var så lycklig och stolt. Och som dom inkluderade oss i det hela! Är helt varm, lycklig och full av kärlek efter den upplevelsen.

Tänk att utan de sorger och katastrofer som jag gått igenom (nästan gått under av, några gånger nära nog dött av) och alla de beslut jag tagit i vild panik och desperation hade jag inte stått här idag. Jag hade alltså inte bott på världens vackraste plats, jag hade inte haft världen roligaste jobb, jag hade inte fått vara med om att vara den som viger par i kärlek. Jag hade inte heller varit på den resa mot barn jag är nu och jag hade inte börjat skriva om vägen dit och inte lärt känna er.

För första gången kan jag känna att det som varit är okej, för det ledde hit.

Älska mig men kom inte för nära,

lämna plats åt kärleken att skratta åt sin lycka.

Låt alltid en eld av mitt mörka hår vara fri.

av  Maria Wine

Att leva i nuet

Tänk så många som mässar just detta: lev i nuet, inte dåtid, inte framtid utan här och nu! Oftast vill dom att man ska uppnå den känslan av nu genom att göra mindfulnessövningar eller meditera. Verkar krångligt och tidsödande tycker jag, när man enkelt kan göra som jag just nu: stoppa huvudet i sanden och vägra tänka längre än nästa timme!

Han kommer hit i morgon, J alltså. Kan jag tänka på det? Inte alls faktiskt. Istället så måste jag förbereda mig för dagens vigsel, städa vandrarhemmet, tvätta upp gardinerna i Annexet, prata med nya T om ett schema, beställa tvätt, städa våra lokaler, ordna gårdagens brudpars nota, göra en offert till ett par nästa år osv osv. Hemma måste jag också hinna städa, vill ju ge ett vettigt intryck..

Morgondagen bjuder också på en full arbetsdag innan jag ska kasta mig iväg in till Kiruna för att hämta upp honom på flyget. Därifrån ska vi hem och gå på bröllop! Jag ska nämligen viga ett par i morgon kväll också. Och J ska vara ett av vittnena, tänkte att det kan vara en lämplig första dejt 🙂

Men det är i morgon, först ska denna dagen levas…

Vigsel

Så har jag vigt mitt första par. Det var dom två, deras lilla son på 14 månader och så mannens föräldrar.

Om jag var nervös???? Tja, om vi säger som så…det hade varit trevligt att komma ihåg lite mer av själva ceremonin 😉 Jag läste i alla fall en dikt av en samisk författare som heter Paulus Utsi och förrättade sedan vigselceremonin. Och jag tror paret var nöjda. Dom blev ju vigda, omhändertagna, fotograferade och kramade 🙂

Och visst stakade jag mig på något ställe. Men jag hade i alla fall hjärtat med mig hela tiden, vilket jag tyckte var viktigast och som jag var lite rädd för att jag inte skulle ha. Och det kändes helt fantastiskt!

 

Vi två

Sakta, sakta, följer vi

skogsstigarna

Lugnvattnet skälver

När våra skuggor

rör sig däröver

Flätorna i ditt svarta hår

din vackra leende mun

vårens alla blad och örter

grönskan vid trädgränsen

Vi ser varandra

Jag litar på dig

Din kyss säger

Vill tillhöra varandra

(Paulus Utsi)

 

Cd 12 och omslag

Precis när jag tror att jag börjar förstå hur min kropp fungerar, när jag tror att jag kan räkna ut hur nästa cykel kommer se ut. Ja, då ställs allt på ända igen. Det är cd 12 idag. I vanliga fall brukar jag inte bry mig om att testa så tidigt. Men nu hade jag så mycket känningar i brösten och ryggslutet att jag tog ett bara för att få bevisat för mig att jag inte kan känna min ÄL. Så fel jag hade. Tydligt och fint, två starka streck.

När jag tänker efter så hade jag mina aningar om att den här cykeln borde bete sig annorlunda då jag tappade en del vikt i slutet på förra cykeln. Men att det skulle förkorta den var inget jag hade anat. Men som vanligt, vem vet vad kroppen har för sig, egentligen?

Det bästa är att det plötsligt blev bara 4 veckor till nästa försök! 😀