Champagnetimme

Haha, gud vilken kväll jag fick igår! Träffade underbara tjejerna och åt god sushi och minsann slank det ner ett glas Rosé också. Sen var det fortfarande ganska gott om tid så vi gick till SkyBar (underbar utsikt förresten om ni inte varit där) för att hänga ett tag. Och vad upptäcker vi inte!? – Dom har Champagnetimme varje dag mellan kl 19-20! Så klart vi var tvungna att utnyttja erbjudandet 😉 Det blev inte bara ett glas utan två…och då insåg jag att någon fika med J hinner jag inte med, han får lov att komma hit upp, där allt vid det här laget var väldigt roligt och härligt *fniss* Som tur var tyckte han det var en bra idé så jag fick fortsätta med min champagne.  Jag som inte dricker i vanliga fall, knappt alls, blev behagligt berusad och väldigt fnissig. Som tur var lotsade J mig till tåget så att jag kom iväg.

Älskar verkligen mina tjejer! Det var helt underbart att träffa dom igen och som jag saknat en ordentlig kram och ett skratt under mina veckor i Oz. Kanske ska förklara vilka dom är, tjejerna. Jag, E och A gjorde utlandstjänst med Försvarsmakten tillsammans. Jag och A gjorde vår förberedande utbildning tillsammans så vi var redan ganska tajta när vi for. E och jag fann varandra under de sista förberedelserna och sedan väl på plats så delade vi rum i 6 månader. Vi var alltså instängda på en liten yta tillsammans med 300 andra människor, mest män, hela den tiden. De relationer som växer fram under sådana omständigheter är speciella och vi har kommit varandra enormt nära. Så dom är inte vänner, mest att beskriva som systrar kanske men jag har ju valt dom själv, så mest är dom Min E och Min A 🙂

Nåja, nu är jag i alla fall äntligen hemma! Älskade, efterlängtade hemma! Ska aldrig mer resa iväg..*host* Nu ska jag krypa i säng, min säng, och sova ikapp lite. Och i morgon är det äntligen dags att gå till jobbet, som jag längtat efter att få ta tag i det igen! (Helt ärligt, även om det låter knäppt)

Kram alla fina!

Annonser

Äntligen nästan hemma

Landade i morse på svensk mark, mkt trött men nöjd med att vara hemma. Jag kan inte rå för det, jag trivs bäst i Sverige och tycker att jag bor i det vackraste lander i världen! Sen om inte alla håller med mig gör inget, då blir det mer plats över till oss som tycker om lugnet.

Jag har hunnit vara förbi både mormor och pappa samt tandläkaren (går till samma som jag haft sedan jag var liten, är lite trygghetsnarkoman av mig, jajemän). Nu ska jag packa ihop det jag öste ut på golvet hemma hos mamma i morse och bege mig till mormor en stund till innan det är dags att åka in till stan för middag med mina finaste tjejer E och A. Sista rycket blir sedan en fika med J innan tåget norrut går strax efter kl 21. Är verkligen helt sinnesjuka dagar jag lyckas sy ihop ibland när jag är hemma, vill hinna så mycket på så hemskt kort tid.

Och så är Stockholm väldigt förföriskt den här tiden på året med syrener, kastanjer, hägg, gullvivor och skir grönska. Inte så svårt att falla för det… Och då väcks förstås tankarna ännu starkare; var det så klok att ge upp och flytta så snart efter mitt senaste försök att bosätta mig här? Det är nog här jag hör hemma egentligen… Vi får se hur det blir med den saken, är inget jag ska kasta mig in i oavsett vad som händer.

Vulkan!?

Jag vill aka hem nu! Och sa kommer den har vulkanen och staller till det.

Jag gillar egentligen att Moder Jord sager ifran och att vi manniskor inte kan styra allt har i varlden utan maste anpassa oss ibland. Forra gangen var jag till och med valdigt nojd over hennes tilltag. Men_nu_drabbar_det_mig_och jag vill aka hem!

Hoppas, hoppas, hoppas att allt gar hyfsat smidigt pa vagen nu.

Nä, vet ni vad, nu vill jag åka hem!

Fast det visste jag redan när jag åkte att jag skulle vilja. är ingen ”bortare” utan en ”hemmare” som vi sa när vi var små. Men mest är jag hemskt nöjd med att ha hittat en plats som är mitt hem och där jag vill stanna, i alla fall ett tag 🙂

Sa därför har jag haft semester klart nu och vill hem till jobbet och mina vänner. Saknar att kunna ringa mina andra systrar när jag har lust, gå över till någon av de andra i byn eller bara hänga hemma i min egen soffa.

3 dagar kvar innan jag får åka hem, det är inte allt för illa 🙂

Omslag och jag duger fint som jag är

Har ju koll på äl den här månaden för att veta när nästa cykel börjar. Och i morse, som en klocka cd15, kom omslaget. Helt otroligt hur det de senaste två cyklerna kommer från ingenting till två tydliga streck och en smiley. Borde vara ett bra tecken tänker jag. Men hjälp så frustrerande att inte kunna åka. Jag vill inte sitta på ett internetcafe i Australien, jag vill vara på väg till Köpenhamn! Samtidigt är den här pausen enormt välbehövlig och bra för mig, det tar så enormt mycket energi hela den här processen, hur mycket har jag nog inte velat förstå tidigare. Så pass mycket att jag just nu funderar på om jag verkligen orkar med några försök under sommaren. Juni-september är våra mest hektiska månader på året och jag behöver vara närvarande, inte minst mentalt. Nåja, vi får se hur det blir. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att åka i alla fall när det väl slår om i juni.

Och så har jag grubblat på inlägget jag skrev igår. Märker att jag behöver sätta saker och ting på pränt för att göra det tydligare för mig, förlåt att ni råkar ut för att bli slasktratt för mina tankar. Som Vemvet skrev så duger jag ju som jag är. Det vet jag ju så varför ska jag göra det så komplicerat? Om jag mår bra och äter bra så är det bra, punkt, oavsett BMI.

Det där med vikten.

Jag skulle aldrig gett mig in i det, den där idén att laborera med vikten och gå upp några kilo för att kanske bli mer fertil. Jag borde veta bättre vid det här laget.

Rent fysiskt gick väll första delmålet bra, jag är några kilo tyngre. Avsikten med det hela har däremot inte fungerat, inte är jag gravid. Ja, jag vet att jag måste ge kroppen tid men när det kommer till sånt som min kropp har jag inget tålamod. Eller fel av mig, det handlar inte om min kropp utan min själ. Jag mår hemskt dåligt som jag är nu. Jag är svullen och stor, det är klumpigt att röra sig och jag vill inte visa mig ute. Många av er skulle säkert skratta om ni såg mig för inte är jag tjock heller, inte enligt några BMI-skalor i alla fall. Men jag står inte ut! Rumpan är gigantisk, brösten likaså och på magen finns någonting man kan greppa tag i när jag sitter ner! Jodå, det fördelar sig fint på mig, jämntjockt över hela kroppen ;-P

Men allvarlig. Det är bara dumt att laborera så här, särskilt med min historia (samtidigt som det antagligen är pga den jag hittar på sådana här dumheter). Jag är ju normalviktig i vanliga fall också, jag har hyfsat regelbunden cykel och jag mår bra. Så nu får det vara nog. Om det nu är så att jag inte fungerar vid min vanliga vikt så finns det faktiskt mediciner för det och jag får nog förlita mig på dom. Därför är det nu slut på extrakalorier och annat larvigt, fast inte helt lätt att vänja sig av med den dagliga chokladen… ;-s Detta är en del av varför jag längtar hem. Hem till den mat jag är van vid och till min vardag med arbete och träning. För en slö semester i den friterade matens förlovade land är inget som hjälper mig komma tillbaka till mig själv precis.

Grubblerier på semester

Så har jag äntligen några dagar för mig själv. Missförstå mig rätt, jag älskar min syster men vi har umgåtts dygnet runt de senaste två veckorna. Vi är dessutom väldigt olika så det sliter. Jag har i alla fall hunnit läsa ikapp hos er jag följer och gläds med vissa, gråter med andra och vi andra kämpar vidare.

Själv är jag verkligen usel på att ha semester. Eller snarare usel på att må bra när jag är ledig. Sedan jag åkte hemifrån har jag känt mig låg och illa till mods. Och det släpper inte. Snarare blir det värre och jag drömmer mycket som jag är jobbigt. Kan väll konstatera att jag i vanliga fall springer på så pass bra att jag aldrig tar mig tid att reflektera över vad jag vill och kan. Många stressande tankar har dykt upp kring jobbet och lika många kring vad jag faktiskt vill med livet. Vill jag bo i min lilla by hela livet? Vill jag vara kvar i det det där slitsamma säsonglivet? Kommer jag någonsin träffa någon att dela livet med om jag stannar där uppe i norr? Kan jag flytta? Kan jag byta jobb nu? Kommer jag lyckas bli gravid? Behålla ett barn som föds friskt? Kan jag fortsätta försöka när jag bor så långt norrut och resorna är så dyra? Kan jag byta jobb om jag nu lyckas bli gravid? Vem vill nyanställa en person som är ensamstående och tar alla VAB-dagarna själv? Vill jag flytta ner till Stockholm egentligen? Vad vill jag jobba med då? Frågor,frågor, frågor..

Jag försöker verkligen låta tankarna fara fritt så att det förhoppningsvis ska klarna men hjälp så mycket grubbel det finns inne i mitt huvud. Ovanpå allt så försöker jag komma fram till vad nästa steg blir. Just nu är det cd12 och jag håller på med mina ÄL-tester. Mest för att se hur cykeln beter se och så att jag vet lite mer om när nästa cykel startar. Jag har också fått möjligheten att ta Pergotime + Ovitrelle nästa gång det är dags men jag vet inte om det är någon poäng. Jag menar, jag har ju ägglossning regelbundet så vad skulle det göra för skillnad? Men det mina funderingar rör sig kring mest är faktiskt möjligheten till SFSET (Singel Follikel Singel Embryo Transfer). Det blir mer och mer ett lockande alternativ. Men nu under sommaren kan jag inte vara borta så många dagar, tror jag… Funderar mest på att göra inseminationer under sommaren och sedan göra SFSET i oktober när vi stängt. Samtidigt undrar jag vad poängen är att göra något alls under sommaren om jag ändå inte tror på det?

Tusen tankar som jag nu ska försöka bringa ordning i under mina ensamdagar innan jag åker hem. Tanken är att, som vanligt när jag har saker att reda ut, greppa papper och penna. Och lägga mig på stranden för att samtidigt försöka få lite färg på de där bleka benen