Ofrivilligt barnlösas dag

Jag har brottats med tanken, om jag ska skriva något. Iof kan jag göra det för att stödja alla de som kämpar och har kämpat så länge, men gäller det mig? Men så läste jag det här inlägget hos Jagvilljagkan och hon beskriver det så bra (hoppas det är okej att jag länkar till dig?).

För jag längtar också och har längtat så länge. Lång, lång tid har sorgen varit stor för att jag inte ens haft chansen att försöka bli gravid för att jag är just själv, ensam, utan man. Eller som åren då jag var i en relation men vi inte kom dit där det var självklart att få barn tillsammans utan istället gick skilda vägar. Jag har längtat barn i 15 år! Så har jag hittat den här möjligheten, att kanske få mitt pyre på egen hand. Men vägen är lång och krokig. Jag har ”bara” försökt tre gånger men varje minus tar på krafterna. För att inte tala om hela processen som måste pågå i det fördolda och kantas av sökande efter förstående läkare och många lögner eftersom det jag gör inte är tillåtet enligt lag i Sverige. Är så ofattbart att vi inte ens får försöka! Det är ju inte så att vi ens kräver att få behandlingen betald, jag är i alla fall beredd att betala samma som jag gör i våra grannländer. Men jag vill slippa ljuga och smussla och framförallt vill jag ha rätt till samma vård som en kvinna i en relation skulle få om det nu är så att jag måste fortsätta min resa med IVF framöver.

Så tack fina Wilda Matilda för att du kom upp med idén om dagen och fina Loba som också har jobbat för att marknadsföra den. Uppmärksamheten kring problemet behövs, vi måste få synas och tas på allvar. För det är en kamp, en ständigt pågående kamp för något så grundläggande och livsviktigt som ett liv med barn. Jag önskar att vi alla med självklarhet skulle kunna få den hjälp vi behöver, par som ensamstående. Förhoppningsvis blir det så i framtiden.