Hungrig!

Började känna det igår men idag är det ett faktum – aptiten är tillbaka! Lite förvirrande är det att plötsligt och akut vara i behov av mat, akut som i nupåengång, annars mår jag tokilla. Nu hoppas jag bara att den är här för att stanna, den där aptiten, tänk så mycket lättare det blir att äta bra då.

Och nej, det kan rimligtvis inte vara ett gravidtecken. Den lilla stackaren har väll knappt ens haft nåt dygn på sig att fästa om det nu är någon där. Däremot har jag halverat en medicin jag måste ha men som har aptitlöshet som biverkning och det verkar som om det funkar. Hoppas jag klarar mig utan den högre dosen bara…

Dag 7

Tänk så naiv och korkad jag är. Trodde att jag skulle slippa vänta och analysera denna gång. Men nädå, som på en signal kommer analyserandet och hoppet när en vecka gått. För tänk om…

I övrigt så firar hela Sverige min namnsdag idag, trevligt 🙂

Jättefånig

fick jag känna mig idag, gudskelov!

Fast doktorn lämnade en del att önska kan jag lova. Gubben gjorde ultraljud istället för mammografi eftersom möjligheten finns att jag är gravid. Ändå frågade han om jag hade mens nu. Är han helt korkad eller?

Han kände och klämde (AJ!) och gjorde ultraljud. Sa att allt kändes helt normalt, det var bara hormonpåverkade och därmed svullna bröstkörtlar. Tydligen kan hormonerna påverka bara en eller ett par av dom och då känns det förstås som knölar. Han var lätt avfärdande i sitt sätt så jag kände mig dubbelt korkad och dum.

Jag frågade så vad jag skulle göra åt smärtan. -”Ingenting” blev svaret. -”Gå hem, slappna av och var glad.” Kände mig så löjlig över att vara där att jag inte ifrågasatte honom då. Men allvarligt! Nu när jag hunnit smälta det hela och tagit in att allt var okej så börjar jag bli arg. Vad är det för svar av en läkare på en fråga om smärtlindring? Han skulle själv prova att gå omkring med en svullen och smärtande pungkula som gjorde ont för varje steg han tog, som gjorde att han inte kunde ha kalsonger för att det trycker men samtidigt ha ont av att inte ha stödet från just underkläderna. GUBBE! Han kunde åtminstone sagt att det tyvärr inte fanns något att göra åt det och att jag får vänta ut tiden, eller nåt sånt.

Nåja. Nu kan jag släppa tanken på att det är något farligt och koncentrera mig på att förtränga att det gör ont. Och så ska jag sova. Gick upp kl 05.00 i  morse för att hinna köra de 10 milen till Kiruna och ta tåget därifrån till Sunderbyn Sjukhus. Tåget tillbaka gick kl 15.00 i eftermiddags så jag har just kommit hem.

Skäl nr 543 till att flytta hem – Närmare till sjukvård.

Lugnare

Tack snälla för den input ni kommit med på mitt senaste inlägg, känns verkligen lättare i hjärtat nu. Ska bli väldigt skönt att få komma till läkaren i morgon och få det kontrollerat så ska jag kunna släppa det sen, och förhoppningsvis slippa ha så ont.

Kram på er!

Grubblerier

Försöker skriva ett inlägg men det går trögt. I huvudet snurrar det för fullt av tankar på det nyligen gjorda försöket, Köpenhamn, jobb, resan som kommer snart och sist men inte minst mitt vänstra bröst.

För något är inte som det ska där. Har oroat ihjäl mig de senaste dagarna sedan jag fick ge upp och inse att det är något där och jag har ONT. Har kommit och gått de senaste tre månaderna men då jag har smärtor och svullnader från och till i vanliga fall också så har jag inte riktigt fått grepp om det. Men nu bad jag en kompis känna hon med och hon hittade också något. Fick då något slags psykbryt och tar inte in så mycket efter det. Iof har jag läst mig till att det med största sannolikhet inte är något farligt. Dels är det väldigt smärtsamt men det är också mjukt och rörligt, om det nu är en knöl, får inte grepp om det riktigt. Jag har i alla fall fått en tid på Sunderbyns mammografienhet på fredag, dom har lovat att kolla upp det med ultraljud. Försökte vända mig till Vårdcentralen först men dom hade inte tid att ta emot mig den här veckan och jag vill veta innan jag åker iväg.

Hypokondrisk? Javisst! (hoppas jag)

Betonghjärna

Det är vad jag har. Fortfarande trött efter helgens bravader, ute slaskar det värre än värst, och jag är mentalt sett på väg till varmare breddgrader. Men så har jag en massa jobb som måste bli klart, ingen bra kombination, så jag ska strax masa mig iväg till jobb. Flextid är bra, på morgonen i alla fall…

6 dagar kvar till semester!

Otillräcklig

Äntligen i min älskade soffa igen efter en lång arbetsdag. Den där soffan är helt klart min mest älskade och använda möbel, ingen konkurrens där inte 🙂

Det första som hände på jobb var så klart att jag fick besked om att dom misskött sig igen nu när jag varit borta. Och lika självklart skyllde dom på varandra när jag talade om att det inte fick gå till på det här sättet. Blir så TRÖTT! En lång promenad på isen tillsammans med en klok vän så här på eftermiddagen hjälpte mig att klarna tankarna lite. För det är ju så att pojkarna bara är lite dryga 20 år. Inte för att det ursäktar dom men detta är ett av deras första jobb och därmed är det nog, tyvärr, mitt jobb att uppfostra dom. Så nu är det definitivt slut på snälla arbetsledaren och fram med sura husfrutanten. Inget jag ser fram emot (okej då, lite ;-)), men uppenbarligen nödvändigt. Nu är det kontroller och återrapporteringar som gäller, där med basta! Blir en intressant sommar detta 🙂

Värre är det att jag själv inte tycker att jag räcker till. Under vintern har jag ju haft tre olika arbetsuppgifter och i ärlighetens namn fungerar det riktigt dåligt. För inte går det att tokprestera på tre stolar samtidigt, jag kan inte i alla fall. Inför sommaren är det tänkt, tror jag skrivit om det, att jag ska ha två arbetsroller. Detta lät väll bra i början men nu är jag väldig tveksam. Visst innebär det att jag inte måste röra på mig lika mycket men min mentala hälsa kommer få ta en del stryk. Har medarbetarsamtal med chefen på fredag så därför blir allt det här väldigt aktuellt. Vill inte backa och ge upp men jag vill inte heller ta på mig mer än jag klarar av, det lär väll ingen bli glad av.. Att jag numera är med i Intresseföreningens styrelse, aktiv i Brandvärnet, ska hålla träningspass 3-4 ggr/vecka och däremellan kastar mig iväg på bebisresor och gärna skulle lyckas jobba ‘bara’ 5 dagar i veckan hjälper inte heller till med energibalansen. Nä, jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop 😦 *Grubbel, grubbel*

Annars känns allt som vanligt. Kan inte greppa att jag faktiskt var i Köpenhamn för insemination i förrgår. Det var ju en trevlig upplevelse, inget kämpande alls 🙂 Dessutom håller hjärnan på att ställa in sig på semester märker jag. Vill inget hellre än att få packa väskan och ge mig av, NU!

Sju dagar kvar…

Hem, ljuva hem

48 h timmar senare sitter jag äntligen i min egen lägenhet igen, om bara en liten stund ska jag krypa ner i sängen och sova några timmar för nu orkar jag inte mer. Känner mig lite febrig också men det är nog mest trötthet misstänker jag. Allra snällaste flygvärdinnan på flyget mellan Sthlm-Kiruna kom med kudde och filt när jag bytte till en tom sätesrad för att lägga mig ner en stund. Sov som en baby hela vägen från start till landning.

Allt har gått så fantastiskt bra hela vägen. Ja, ni såg ju mitt inlägg igår. Vänliga och fina människor har jag mött och dessutom fått en stor dos vårsol ända in i själen. Är numera helt omvänd och måste erkänna att jag gillar Köpenhamn. Inte så att jag vill bo där men ett besök är inte fel.

Så många människor..

Ananassorbet med Guf!

Inte dom renaste eller mest solbrända fötter, men fria!

Känns lite konstigt däremot att allt gick så fort på kliniken, nu börjar jag fundera på en del. Som vad det stod på de där papperna jag skrev under och vad var det för donatornummer egentligen? Det har nog varit bra för mig att jag började på AVA i Tammerfors så att det här inte var första gången. Å andra sidan kanske dom hade gjort lite annorlunda om jag inte varit med om det förut, jag hoppas det i alla fall. Jaja, jag kommer hålla fast vid CFC nu det är ett som är säkert. Fortfarande är jag mest imponerad av att det gick så smärtfritt! Och jag blödde ingenting efteråt heller, så som det gjort de andra gångerna. Jag har klurat på hur det kan komma sig. Det jag kommer fram till är att det var en helt naturlig cykel denna gång vilket borde innebära att livmodern var beredd och mottaglig på ett helt annat sätt. Men vad vet jag, kanske var bara läkaren bättre?

Min plan för den närmaste framtiden är att förtränga vad jag gjort i Köpenhamn. Solen och värmen tänker jag komma ihåg men inte resten, väntan är verkligen pestjobbig. Istället är det jobb som gäller innan det om bara 8 dagar är semester! Tror jag senast hade semester 2007 om jag inte tar fel så det är knappt jag kommer ihåg hur man gör när man är så där…ledig.. 🙂

CFC och Tivoli

Eller vilken ordning dom nu ska ræknas, var ju inte så många sekunder på CFC..:-)

Dagen idag har som bara varit vældigt bra. Planet landade lite føre utsatt tid men gisses så stort det ær på Kastrup! Genom hela flyplatsen skulle jag innan det fanns en dørr ut. In i en taxi och mot CFC. Kl 13.58 kom jag innanfør dørren på kliniken, kl 14.00 hade jag min tid, lugnt och stilla var det 🙂

Och oj vad fort det gick! Nog før att dom ær ganska korta och snabba i Finland men detta var makaløst. In i rummet, hej till lækaren, fram med mina journalkopior med infektionsproverna, upp i stolen, insemineras, på med klæder, skriva under papper, betala och så hej då. Kan det ha tagit 5 minuter? Eller kanske bara 3? Bara en sån sak som att skriva på medgivandet efteråt, inte hade jag tid att læsa igenom vad jag skrev under heller men det var nog bra. Fast allt detta var på intet sætt negativt. Hela upplevelsen var faktiskt vældigt bra. Det var bla førsta gången det inte gjorde ont, inte alls faktiskt. De två tidigare ineminationerna har fått mig att mer eller mindre hyperventilera av smærta samtidigt som jag varit på væg att krypa ur gynstolen. Hær mærkte jag ingenting! Eller, jo vissa delar går ju inte att missa ;-S Men medan jag fortfarande væntade på att lækaren skulle gøra det viktiga sa skøterskan åt mig att hoppa ner før det var klart!

I Køpenhamn skiner solen och det har varit +20 grader idag. Jag bestæmde mig før att gå från kliniken till vandrarhemmet vilket tog en stund men var hærligt, jag hade ju inte bråttom någonstans. Sen att jag inte hittade var en annan femma. Som tur var førbarmade sig några Kinesiska turister øver mig och gav mig en av deras turistkartor. Vet ni om att hela Køpenhamn ær fullt av mænniskor? Jag som trodde att allt skulle vara stængt, påskafton och så. Men icke, hær dræller det av turister, gatumusikanter, glassførsæljare och annat løst folk! Tivoli var øppet upptæckte jag nær jag gick førbi så dær har jag spenderat ett par timmar idag, ætit glass i solen och lyssnat på Gospelkører. Tittade extra mycket på alla påskharar och kycklingar som sprang omkring på området och spexade. Har ju læst att om man får humorbehandlig efter fertilitetsbehandling så økar chanserna att lyckas 🙂 (ett påstående helt utan sæker kælla). Har en massa fina bilder på min glass i solen och de bara føtterna i græset men att ladda upp hær på lånedator var inte en møjlighet. Istællet ska jag gøra kvæll nu, upp tidigt i morgon var det.

Før att sammanfatta dagen får jag sæga att jag ær nøjd. Hur det går med detta førsøk vet jag inte. Dom gjorde inget vul på kliniken så jag har ingen aning om førutsættningarna. Men det gør ju ingen skillnad om jag har sett eller inte, inte mycket att påverka sekunderna innan insemination.. Om 14 dagar vet vi…*biter på naglarna*

Arlanda

En lång natt på tåg och ett byte senare är jag på Arlanda, i tid! Vem trodde det om SJ?

Här skiner solen och vet ni, jag har sett gröna knoppar på träden! Vad fint ni har det här! 🙂 Gårdagen gick i panikens tecken men nu är jag lugn. Nu är det bara ett sista flyg och så en taxi kvar till kliniken. Sen ska jag fördriva en påskaftonskväll i Köpenhamn, tror ni nåt är öppet…? Flyget hem går tidigt i morgonbitti och sen får fina Katta hämta mig i Kiruna.

Har hunnit tänka efter en hel del under natten och börja oroa mig förstås. För tänk om det är ett falskt utslag? Tänk om där inte är någon sprickande follikel? Tror min tillit till min kropp har försvunnit mitt i hormonsprutor och ultraljud. Det här är första försöket i helt naturlig cykel nämligen. Bara det känns iof stort och bra, jag föredrar att min kropp får sköta sig själv om den nu kan. Hoppas, hoppas bara att det verkligen är ett fint litet ägg där inne som vill komma ut snart.

Och tänk om det faktiskt blir en bäbis av det här!? Hjälp!