Nä, inte ens det

Blödningen i går morse var väldigt kort och sedan har det bara fortsatt med blodblandade flytningar. Men ett CB-gravtest i morse gav minus. Börjar jag inte blöda ordentligt snart så ska jag testa igen om några dagar men jag tror inte att jag har någon inneboende denna gång. Slemhinnan var ju väldigt tunn när de mätte vid insemination och jag fick ÄL-sprutan, 6,5 mm, så det är nog mest därför jag inte blöder så mycket. Jag brukar dock blöda betydligt mer än så här vilket rimligtvis borde betyda att slemhinnan normalt sett brukar vara tjockare.

För mig är det en tröstande tanke att förra försöket mest var gräsligt dåligt tajmat. Inte kan det fästa om jag tvingar ut ägget för tidigt och de små spermierna kanske hunnit dö innan ägget ändå släppte.

Jag tror på nästa försök!

Annonser

8 tankar om “Nä, inte ens det

  1. Heja dig :0) Håll andan uppe!! Det är ju så himla bra med VUL innan för då kan man ju se hur allt ser ut – om det är värt att prova eller inte…

    Har för mig att du skrev att kliniken pratat hormonstimulering – vad är det de har tänkt då? Är det pergotime eller något annat?

  2. Tydligen har jag lyckats men min kampanj att övertyga mig själv om att det är okej med tre försök innan jag börjar oroa mig, känns riktigt skönt.
    Är toppen med VUL, jag hoppas verkligen att jag kan åka den här månaden.

    Ja, hormoner. Jag kommer inte ihåg vilka jag skulle ha, men det var inte Pergotime. Jag fick det utskrivet första gången jag var där men hämtade aldrig ut. Nu var min slemhinna så tunn att hon inte vill använda Pergo på mig eftersom det kan göra den ännu tunnare. Skulle få något som hjälper slemhinnan att bli tjockare sa hon, antagligen sprutor. Kanske Gonal-f? *gissar vilt*

  3. Så stark du är som håller humöret uppe! Fortsätt så. För det blir ju ändå inte bättre av att man deppar ihop. Styrkekramar!

  4. Tycker nog inte att jag har rätt att deppa ihop för att det inte fungerade på första försöket. Ni är så många som kämpat i åratal innan det blir någon liten.

    Nu har jag iof längtat enormt i många år och förtvivlat ramlat ner i avgrunden när nya relationer och förhoppningar om familj rasat samman. Men för första gången kan jag styra en del själv och göra vad jag kan. Tror det är därför det fortfarande känns så bra, nu har jag i alla fall en chans!

    Och du har ju kommit så här långt, FC har en liten i magen och så många fler kommer faktiskt dithän tillslut. Det borde rimligtvis jag också göra 🙂 *sägs med lite ångest i maggropen, tänk om jag inte gör det..*

    Tack för styrkekramarna, dom hjälper!

    • Hejdu! F’låt om jag tjatar… men apropå detta med att tävla i sorg… Jag håller inte med om detta med att inte få deppa över ett minus. Sen visst, att man får hålla det i någon form av proportion – men det är väldigt mcyket hopp och själ som ligger i _varje_ försök.

      Ångesten över om det lyckas kommer man nog inte bli av med förrän man sitter med ett knyte i famnen – och sen kommer man nog hitta något annat att ha ångest över 😀 Ungen ska ju växa upp lycklig o ”välanpassad” oxå *fnissar*

      • Nä, visst är det så. Du får gärna tjata också, är en aning trög ibland 😉
        Jag försöker som vanligt skydda mig själv…mot mig själv tror jag minsann. Kanske ska jag våga känna lite mer i processen…

        Ångesten har vi helt klart släppt in i i livet för alltid; först om man kan bli gravid, sen ska man fortsätta vara det i 40 veckor, sen ska förlossningen gå bra, spädbarnstiden (som av någon anledning är min stora skräck), dom ska lära sig gå, utvecklas som dom ska, få kompisar, tonåren, bli vuxna, få egna barn… hehe, vi kommer helt klart att ha å tänka på 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s