Äventyr och livsglädje blandat med sorg

Mitt hjärta och mina tankar är hos Elida som i detta nu kämpar i en mardröm som inte skulle hända. Hur stark ska en människa måsta bli?

Under mina helvetesår där det fanns långt fler djävulskap än anorexi livet hittade på åt mig och min familj var det många som sa -”Man blir stark av motgångar” eller -”Det kommer alltid något positivt ur allt som händer!” Jag ville bara slå dom! Och det vill jag faktiskt fortfarande ibland. Men idag har jag tryggheten och orden att säga emot. För inte fan (ursäkta) vill jag bli starkare än jag redan är eller kan (vill?) se nåt satans positivt i motgångar. Jo, visst har jag blivit starkare. Och visst har jag en annan förståelse och tolerans i livet, det ska mycket till för att göra mig stressad eller upprörd eftersom perspektivet är annorlunda. Och visst uppskattar jag livets skönhet så enormt mycket mer än vad jag tror jag skulle gjort annars. Men…hade jag hellre valt att vara en aning mer naiv och korkad?  Om jag fått byta mot en frisk pappa, syskon som mår bra och att jag sluppit vara sjuk – Absolut!

Men nu är jag den jag är och tycker faktiskt oftast om det jag ser. Det som varit kan inte ändras, det jag kan påverka är nuet och framtiden. Min styrka är idag en självklarhet även om den också är en svaghet ibland. Jag har inget filter mot andra människor när det gäller känslor, är jag lycklig så syns det och tvärtom. Det utsätter mig för både det ena och det andra men jag vill inte ändra mig. Jag väljer att ta emot det som sker med ett öppet sinne.

Som idag, idag har varit en strålande dag!

Filmteamet som var här i förrgår kom tillbaka för att filma isklättring. Och vem räcker inte upp handen och anmäler sig frivilligt? Undertecknad så klart 🙂 Några timmar senare och en aning svag i armarna efter ett antal klätterturer uppför isväggen är jag filmad från alla tänkbara håll och kanter och mer än lycklig. Det som inte provat isklättring borde testa! Det är superkul! Sen kan man fråga sig om kameramannen verkligen var tvungen att film mycket under- och bakifrån? Min rumpa kommer snart att vara världskänd i Tyskland.. Hur som helst har jag nog världens bästa liv, tänk att jag får göra sånt här på arbetstid!

Isklättring och min snart kända rumpa 🙂

Uppe! -"Just one more time, Promise..."

…tog sig ut i alla fall :-)

Under mina turer till tvättstugan insåg jag att det inte var så himla tokigt ute i alla fall. Så efter färdigt ärende där och en kopp kaffe hemma hos M med en 6-veckorsbäbis i famnen gav jag mig ut i på skidorna. För att fortsätta på temat Latmask så valde jag bort backarna i skogen mot att skida ut på isen, platt och fint! Vindstilla och solsken var det, tills jag kommit dryga timmen bort…fast gudskelov hann jag nästan hela vägen hem innan snön och vinden kom ikapp.

Nu kan jag då fortsätta med mina hemmasysslor resten av dagen, näst på tur står kanelbullar!

(dag 6, undrar så hur det går där inne..)

Latmasken..

Gårdagen avslutades med storslagna planer för denna dag. Det var innan jag slocknade på soffan kl 21 och innan jag vaknade upp till ett lite småmulet och halvgrått väder.

Bestämde mig för att det får bli en riktig söndag idag: tvätta, städa och betala räkningar. Kanske spricker det upp på eftermiddagen, då jag ger mig iväg ut.

Det är lätt att bli bortskämd när jag bor som jag gör. Inte strålande sol och vindstilla? Njä, då stannar jag hemma 😉

Isvak och vedbastu

Har varit på äventyr idag! Vi har just nu ett TV-team här som ska filma Kiruna Lappland inför nästa års stora resemässa*. Så igår fick jag frågan om jag kunde tänkt mig att vara ”gäst” under de aktiviteter som skulle filmas. Självklart tyckte jag. Allt som är annorlunda och lite galet är kul 🙂 Så jag och skojiga vännen L ställde upp. Då jag har lördag idag så hade jag sett fram emot sovmorgon men det blev det intet av. Kl 06.30 skulle vi vara på stationen vilket vi också var, fast inte TV-teamet. Dom hade sett inte mindre än sju älgar på vägen från Kiruna och naturligtvis varit tvungna att filma (alltså tyskar och älgar, jag fattar inte?). Men stort tack till älgarna som placerade sig så lägligt, bra reklam!

Nåja, när de väl var här bar det av ner till vedbastun. Gårdagens behagliga -6 grader hade bytts mot iskalla -20 grader, funderade på att lämna in en protest mot arbetsförhållandena.. Nåja, bikini på och in i bastun. Filma småprat, vattenskopning på stenarna och mer småprat. Sedan filma ‘springa ut från bastun’  TVÅ gånger (aj, mina fötter). Sedan filma en löptur ner till vaken, ETT bad och en löptur tillbaka. Då gjorde fötterna ont! Naturligtvis skulle någon sekvens tas om, fast jag hade lagt veto på omtagning i isvaken, där fick dom se till att bilderna blev bra från början, hmf!

Det var kul och inte alls så kallt, förutom om mina fötter som också skars sönder av skaren. Och innan på morgonen så fick jag någon sån där panikattack: tänk om bastu och isvak är dåligt för min (förhoppningsvis) lilla blastocyst? Ringde kliniken för att kolla. Sköterskan skrattade i luren och försäkrade mig om att det var helt okej, och vad hade jag trott? Kliniken är trots allt finsk 🙂

Resten av förmiddagen blev vi filmade uppe på berget och när vi åkte i branterna. Med strålande och värmande sol i ansiktet valde vi sedan att stanna kvar till linbanan stängde. Har därför åkt i skogen och kanat ner för hemska åk, klotat några gånger och fått en rejäl fläskläpp efter närkontakt med ett träd (då var jag rätt sur när jag väl kom ner..)

Nu ska vi bara fundera på vad vi ska hitta på i morgon!

 

*Varje år, eller om det är vartannat, ordnar en av Tysklands största reseföretag Dertour en stor mässa under tre dagar för sina resesäljare. Denna får man tävla om och vi vann mot Kapstaden och Nya Zeeland!  Det betyder att 600 personer kommer hit i november/december i år för att se och uppleva vad vi har att erbjuda. Därefter ska de sälja dessa resor till sina kunder. Ett enormt viktig event för oss. De som var här idag är en av alla förtrupper som kommer för att förbereda. Den här filmen ska vad jag förstår visas för säljarna hemma i Tyskland.

Lättad

Under vintern/våren har jag fått mer skrivbordsjobb där bröllop, ett 20% föräldrarvik, lite grupper mm hamnat  på min ‘att göra lista’. Ett av dessa uppdrag tar slut den 5:e maj och jag har tänkt att jag får gå tillbaka till att städa fler timmar. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt arbete som husfru och har inget emot att städa (inte mycket i alla fall..). Men jag o r k a r inte. Det är för tungt för mig och jag kan bara inte äta tillräckligt med mat för att hålla ihop. Men eftersom jag trivs så bra med min grupp samt har en massa planer på hur jag vill förändra och utöka så vill jag absolut vara kvar. Ett snabbt samtal med cheferna idag fixade det 🙂 Självklart ska jag inte städa så mycket! Så numera har jag en husfrutjänst med schemalagd administrativ tid samt ska kombinera det med att vara grupp- och konferensbokare 50%. Dom hade redan tänkt så men missat den lilla detaljen att berätta det för mig…

Är rejält lättad nu. För som jag sagt innan får jag bara inte gå ner i vikt nu. Och jag vill ju gärna orka vara ute på fjället och träna när jag är ledig. Att livet skulle bli bättre när vi fick nya chefer anade jag, men att det skulle bli så här bra..!

Är det nu bara någon där inne i magen som vill stanna kvar en sisådär 8 månader så är mitt liv komplett!

Energi!

Nyss hemkommen från jobbet kan jag bara konstatera att det är väldigt ljust ute fortfarande, så där mittpådagenljust nästan. Märklig men skön känsla att ha energi kvar när arbetsdagen är slut. Kanske ska jag ta fram Pilatesbollen för ett pass?

Edit: Det stannade vid ett kanske på träningen. Lade mig i soffan en stund för att samla kraft, inte så smart av mig.. Ska snart förflytta mig till sängen istället 🙂

”Hon kan väll skaffa en hund istället..”

*asg*

Det är min mamma och hennes man som sagt ovanstående. Min mamma kommer alltid att stötta mig i det jag gör men hon tycker jag har för bråttom, att det fortfarande finns tid till att träffa någon att få barn med. Därför hade de i en diskussion hemma kommit fram till denna snilleblixt (det var min syster som skvallrade..)

Jag tar inte detta på så stort allvar, är bara så himla komiskt. För det roliga är att när mamma var ensam med oss fyra tjejer för en sisådär 15 år sedan så pratade hon ibland om att hon tänkte det skulle bli ensamt när vi alla flyttat hemifrån och att hon då gärna ville träffa en man igen. Min lillasyster, som absolut inte ville ha en ny pappa, utbrast då att: -”Men mamma, du kan ju skaffa en Collie!” Mamma tyckte väll inte att idén var sådär strålande precis..*fniss*

Dessutom säger det hela egentligen mer om hur otroligt mycket vi älskar våra två adoptivvovvar (vi har tagit över båda från andra hem) än att dom vill förringa min barnlängtan. Så som sagt, ett gott skratt blev det 🙂

Det andra trollet, lite tilltuffsad av livet och så himla snäll.

Vår älskade bäbis, skitig och vildvuxen som vanligt 🙂

 

Bebiskrokodilerna i magen gnager…

Mitt lugn som jag skrev om igår leker tittut med mig. Ena stunden är jag lugnet själv, i nästa jagar småkrokodilerna runt och gnager mig i magen.

I övrigt har det varit en bra dag. Jobb förstås men sedan after ski med en kompis från förr som var uppe och åkte skidor, blev tranbärsjuice för mig 🙂

Dessutom har vi fått en ny ordförande i Femmis! Elida heter hon och är klippt och skuren för rollen. Och hon formulerar så bra vad vi kämpar för när hon berättar varför hon fortsätter att blogga ”(…..) Och fortsätta tänka om den fråga som ligger mig personligen närmast – hur vi kan skapa ett land där rätten till fertilitetsvård baseras på medicinska ställningstaganden och inte på politiska riktlinjer, sexuell läggning eller civilstånd.” (citat).

Det är många kvinnor som blir nekade utredning och vård när cyklerna strular och värdena är åt skogen. Detta för att de inte har någon man, eller för att hon inte bott ihop med sin flickvän länge nog. Blir så förbannad över de som ska sitta och moralisera detta! För vad har civilståndet med det medicinska tillståndet att göra? Har inte en kvinna rätt till fungerande ägglossning bara för att hon inte är i ett långvarigt förhållande? Självklart ska hon få hjälp! Absurt nog verkar inte lagen hålla med mig/oss. Det ska vi ändra på!

Inseminerad och klar

Tack alla för lyckönskningarna!

Nu är jag äntligen hemma igen, pust. Måste börja med att berätta om att livmoderslemhinnan var 10.5 mm, jag hade en fin follikel som var redo för ägglossning (eftersom jag tagit sprutan..) och ca 16 h efter inseminationen kände jag något som måste varit ägglossningen. Dessutom fick jag över 9 miljoner spermier och de var av mycket bättre klass än förra gången (samma donator.)

Känner mig så himla harmonisk, lugn och säker i detta försök. Allt hamnade i fas och både läkaren i Kiruna och läkaren på AVA tyckte allt såg så himla fint ut. Så nu är det bäddat för bebis! Min inställning är så helt annorlunda denna gång också. I min tankevärld så kommer det självklart att fungera, det är märkligt men jag känner mig så säker på den saken. Visst far det genom huvudet att det självklart kan bli ingenting men jag lyssnar som inte på det örat. Får väll bli rejält besviken sen istället om det nu är så.

Annars var resan nästan lika jobbig som den förra (då avloppet i tågkupén svämmade över under natten, jag var på kliniken för tidigt, jag fick hög feber och var sjuk och till råga på eländet så startade inte bilen pga kylan när jag kom tillbaka till Kemi och jag fick betala assistans, 200 Euro.) Bestämde mig för att köra hela vägen den här gången istället, för att ha mer koll och inte bli så stressad. Eller hur… Avresan blev ju till att börja med en dag innan jag tänkt så det vara bara att stressa igenom arbetsdagen och sedan kasta sig i bilen. Sent hemma hos fina vännerna i Luleå, få några timmars sömn och upp tidigt med något som jag hoppades skulle vara en okej tidsmarginal. Men så hade jag glömt tidsskillnaden…där tappade jag en timme bara av att passera gränsen. Därmed hade jag 6 1/2 h på mig att ta mig de 60 milen till Tammerfors… I snöslask och på tungt trafikerade vägar gick det fortare än det borde, jag skäms över hur jag körde. Och naturligtvis hamnade jag fel! Ett paniksamtal till vännen M som är från Finland och kunde hjälpa mig på rätt väg igen löste det. Väl på kliniken var jag bara 20 minuter sen. Läkaren väntade så det var bara att hoppa upp i stolen och bli inseminerad och så ut igen (nästan). En kram fick jag av doktorn innan hon gick 🙂 I kassan hade jag förstås inte pengar nog eftersom jag inte hunnit föra över innan jag åkte. Fick en faktura och så ut till bilen igen och hemåt. Totalt var jag i Tammerfors 1 h.

Nu är jag heeelt slut och i huvudet surrar det av dånet från vinterdäcken. 22 h tog resan ner och 25 h resan hem, totalt 240 mil. Om det blir någon mer gång tar jag tåget igen!

Nu är det sängen som gäller. ”Helgen” är slut och det är arbetsdag i morgon, fint att vara utvilad då..:-S