Cellprovsvar och frustration

Var i stan idag och träffade mina prattanter. Väl hemma tömde jag postboxen och hittade svar på mitt senaste cellprov. Jag har en inflammation och ska ta medicin och sedan omprov. Chocken var total och jag tappade fattningen helt. Min stackars syster som jag pratade med i telefon fick ett upprört -‘Nåt är fel på mitt cellprov, jag måste hem’ *klick*. Hon blev ordentligt orolig.

Medicinen hade jag dessutom i förra veckan sett att den fanns på mina e-recept och då sagt till apotekspersonalen att det där hade hamnat fel. Jag har aldrig träffat någon Peter Kallin, inte varit hos någon gyn i stan och inte blivit ordinerad någon medicin. Brevet idag klargjorde att jag skulle visst ha den där medicinen, men nu var den förstås borta. Genast startade en jakt på kvinnokliniken i stan för ett nytt recept, någon som var där och kunde hämta ut det jag skulle ha på apoteket (hade annars blivit en ny vända in till stan à 20 mil) och så AVA för att ta reda på hur det här påverkar de närmaste planerna. Och så ångesten ovanpå det. Hur kommer det gå? Tänk om jag har cellförändringar, tänk om det är kört nu!? Och jag som var så inställd på att åka den här gången, ska jag behöva vänta mer…?

AVA tyckte inte att det var någon fara. Jag kommer ju hinna ta mina tre vagitorer denna vecka och då ansåg de att infektionen är borta och allt okej.

Men jag är ordentligt besviken på kvinnosjukvården här i Norrbotten. All den tid det tar att åka in för nya prov och den evighet det tar att vänta på analysen. Någon förståelse för att vilja skynda på finns inte heller 😦 Edit: insåg hur otacksamt det lät detta. Jag är tacksam över att vi får ta dessa prover och att screeningen finns. Men jag tog mitt första i november. Det tog dom 2 månader att skicka ett brev som talade om att det var otillräckligt och jag måste ta om det. Det nya tog jag i januari. Sökte svar på cytolab den 4:e februari men de hade inte kommit till mitt prov då fick jag veta. Brevet igår var daterat 2:a februari. Det är vad jag är besviken på, informationskedjan.

Frustrationen är total!

Samtidigt tänker jag att när det blir så här så är det kanske meningen. Livet brukar bli så som livet ska bli. Mitt första barn ska kanske komma lite senare helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s