Trött

Jag är trött. Det går märkligt nog bra att jobba. Men det är tungt att träna. Jag sover som klubbad på nätterna, så pass att jag knappt lyckas röra mig när barnen vaknar och ropar på oss. Istället är det mannen som får ta allt spring, vilket kanske är rimligt efter alla år jag har gjort det hitintills 😝 Jag vet inte om det är småbarnslivet, ett långt och pressat läsår eller missfallen som gör mig så trött. Kanske en kombination. Och jag pendlar mellan hopp om att bli gravid snart igen, oro för att inte bli det och oro för att faktiskt bli gravid snart, jag vill inte ha fler missfall.

Och jag har slutligen börjat sörja de förlorade graviditeterna. Kanske inte just barnen för de blev inte, hade inte kunnat bli. Men jag skulle ha varit i v.16+0 eller v.11+6 idag, om det bara hade gått bra. Vi skulle varit på väg mot att få göra våra fina barn till storasyskon. Mot att få berätta för dom att det finns en bebis i mammas mage. Mot att få dela glädjen och längtan med barnen. Och just de tankar gör att jag går sönder en smula inombords. Jag undrar om det någonsin kommer ske. Och om det sker att det kommer dröja så länge att det inte blir en samlad syskonskara så som jag önskade utan ett småsyskon med stort åldersglapp.

Dag 16. Ägglossning?

Ja, som rubriker säger så är det dag 16 idag. Avslaget försvann som i ett trollslag dag 13. Märkligt nog har jag plötsligt inte ont i livmodertappen heller. Så oerhört skönt! Dessutom undrar jag om jag inte har ägglossning? Enligt min kalender så skulle jag ha ägglossning igår och jag har faktiskt flera tecken på det. LH-stickorna säger ju ingenting eftersom jag får utslag på hcg fortfarande. Vi får vänta och se helt enkelt. Antingen blir jag gravid igen 😱 eller så kommer mensen om 12 dagar eller ännu senare för den delen eftersom jag inte har en chans att spåra ägglossningen…. Mycket rörigt tycker jag som gillar att ha koll. Ett eventuellt graviditetstest om två veckor kommer inte säga ett smack egentligen. Så jag kan förstå att dom råder till att vänta en månad innan nya försök. Pratade föresten med gyn igår och dom ska skicka hem ett av de graviditetstest dom använder, med en känslighet på 500 mIU/mL. Dvs mycket högre än de som köps i handeln som mäter redan vid 25 mIU/mL eller ännu lägre. Det ska jag ta när det gått en månad, är det negativt har allt gått som det ska. Och jag tänker som så att även om det påbörjas en ny graviditet nu så är inte hcg uppe i 500 på bim så jag testar om två veckor helt enkelt. Och så ska jag försöka knipa åt mig ett till sådant test för att kolla ytterligare två veckor senare om inte mensen dyker upp som den ska. Ja, knipa åt mig. Gyn ligger vägg i vägg med avdelningen där jag jobbar nu så det ska jag nog kunna lirka till mig på något sätt.

edit: testade nu i kväll med ett helt vanligt graviditetstest (25 mIU/mL) och dert var helt blankt! Så negativt det kan bli! Hurra!!!! 

Edit 2: helt blankt kanske var att ta i. När jag tittade på det igen en timme senare så finns där ett svagt, svagt skuggstreck. Men under omständigheterna är jag väldigt nöjd med det också. 

Dag 13

Idag är det dag 13 efter att missfallsblödningen kom igång ordentligt. Jag blödde inte så mycket mer efter läkarbesöket men däremot har jag haft avslag precis som efter mina förlossningar. Igår hade jag fortfarande lite, lite blodblandade flytningar. Idag har det än så länge inte kommit något, jag hoppas det är klart nu även om jag är väldigt öm i livmodertappen fortfarande. Graviditetstesten visar tyvärr fortfarande positivt om än svagare och därmed är även ägglossningstesten stark positiva. Det känns så dryyygt! Jag vill att det ska sluta nu. Jag vill vara klar och gå vidare mot nya försök. För jag har bestämt mig för att köra på igen så fort jag läkt. Frågade de kunniga jag har runtomkring mig och det finns inga medicinska skäl att vänta. Och önskan att försöka igen kom tillbaka så fort den större blödningen avtog. Snacka om att det svänger snabbt. Men för det krävs en läkt livmoder och ägglossning. När det nu blir…

Jag har sedan i måndags även börjat mitt sommarjobb på BB. Känslan av att kliva ut och in i olika roller har varit påtaglig; i ena stunden grattar jag nyförlösta, tröstar, peppar och tar hand om. I nästa går jag på toaletten för att sköta mitt eget avslag, efter mitt missfall…. Det har gått helt okej. Jag tänker oftast inte på det när jag möter våra patienter. Förutom idag, då jag mötte en kvinna som hade två barn hemma i mina egna barns ålder och som just fött sitt tredje barn. Då stack det till i mig. Jag skulle också varit på väg dit om inte allt gått åt skogen. Jävla skit faktiskt 😔

Samtidigt; tacksam för allt jag har. Grannbarnen, dotterns kompisar, förlorade sin mamma tidigare i veckan. Ångesten som tanken på att vara tvungen dö ifrån sina barn ger mig slår mig nästan till marken. Vi gör vad vi kan, vi som är runtomkring. Men vi kan inte göra det de verkligen skulle behöva; få tillbaka sin mamma.

 

Alltså, kroppen! Vad den kan!

Kl 10 var jag på väg hem från sjukhuset igen. Jag började med att berätta om smärtan jag känt och blödningarna jag haft. Så barnmorskan hämtade läkaren för en kontroll innan jag skulle ta tabletterna. Och vul visade en helt tom och väl ihopdragen livmoder! Doktorn trodde inte ens att jag skulle blöda särskilt mycket mer nu. Lättnaden hos oss alla tre var stor. Sååå skönt! Och på något sätt blir jag ändå lugnad av det faktum att min kropp fixade även detta, helt på egen hand. Tänker att det betyder att livmodern fungerar som den ska och att min kropp klarar att balansera hormonerna som den ska. Tacksam. Igen.

Barnmorskan och läkaren rådde mig dock till att vänta en mens innan nya försök. Och jag är benägen att hålla med dom. Det sliter att ha varit gravid så pass länge nu. Såväl jag, min kropp och min familj skulle må bra av en liten paus. Så nu håller vi upp en månad och tar sommar ❤️

I morgon är det äntligen dags

I tisdags började jag småblöda lite under hela dagen. Detta fortsatte under gårdagen och kulminerade med smärta och allt mer blod under kvällen i går. Två Citodon och en vetekudde på magen tog gudskelov bort allt det onda och mängden blod är helt hanterbar. Idag har jag inte känt särskilt mycket förutom att jag är trött och att jag blöder. Tyvärr har jag haft båda barnen hemma idag då ena hade feber i början av veckan. Har väll inte varit den mest aktiva och tålmodiga mamman idag 😔. Men, vi har tagit oss igenom dagen ändå. Nu, lagom tills maken kom hem från jobbet började smärtan komma tillbaka så nu ligger jag här på nytt i soffan med vetekudde på magen och väntar på att effekten från mina Citodon ska sätta in. I morgon ska jag vara på kvinnokliniken kl 8 och jag ser faktiskt fram emot det. Ska bli skönt att få avsluta. Det är dessutom bra att det startat av sig själv tänker jag, har jag tur är det kanske redan avklarat när jag kommer dit i morgon. Jag tycker iof att jag blöder märkligt lite men vad vet jag? Det är svårt att avgöra hur mycket det är och hur mycket det ska vara. Vad jag har förstått av mätningarna så slutade livmodern att växa i v.5+3 och har dessutom krympt sedan dess. Kanske är mängden blod mindre då?

 

Årets missförstånd – Lättad och tacksam

Efter två dagars ångest så var det äntligen möjligt att ringa kvinnokliniken och fråga vad tusan det här med dysplasin handlande om. När sköterskan svarade var jag så upprörd att jag pratade i mun på mig själv och hon fick be mig ta det lugnt.

Hon letade lite i journalen, kunde inte alls se någon bokad tid för någon kontroll och läste upp att läkaren skrivit att livmodertapp och allt annat varit helt utan anmärkning. Efter lite mer letande fann hon dock tiden. Det är en inplanerad cellprovstagning som ska tas i år som uppföljning av den dysplasi (vilket är ett annat ord för onormal tillväxt/cellförändring) jag hade 2013.

Åh, herregud den lättnaden! Och tacksamheten!

Det jag ska ta med mig från detta är att när jag själv börjar jobba så ska jag vara väldigt tydlig och noga med att förklara vad jag säger till patienterna, även sådant som råkar passeras i förbifarten.

Jag ska också anstränga mig hårt för att sluta ha åldersångest. Istället är det dags att börja vara tacksam för varje år jag får bli äldre och faktiskt finnas kvar här på vår jord.

Dysplasi?

Usch, detta har tagit en vändning som jag inte räknat med. Igår ringde jag mödravården för att berätta att jag inte skulle vara inskriven där och avboka mina tider hos barnmorskan och ultraljud. Gott så egentligen. Problemet är bara att barnmorskan jag pratade med försa sig. Hon började räkna upp de tider jag hade bokade och nämnde då att jag hade en tid bokad för kontroll av misstänkt dysplasi. Nej, tyckte jag. Det vet jag inget om. Varpå vi släppte ämnet. Tills jag kom på det igen senare på dagen och började läsa på. Dysplasi = tumör. (Ja, jag vet att tumör/dysplasi betyder onormal tillväxt eller något sådant. Vilket innebär att även vårtor är tumörer egentligen, såklart även ofarliga polyper) MEN VAD HAR GYN SETT?????? Läkaren i fredags frågade om jag haft polyper eller blivit opererad på annat sätt i underlivet innan och jag berättade att jag är koniserad pga cellförändringar CIN3. Sen sa hon inget mer. Saken är den att jag sedan ett tag tillbaka har känt en liten, liten blåsa/vårta på livmodertappen. Som ett knappnålshuvud ungefär. Men jag har inte tänkt att det skulle vara något. Hon måste ha sett den vid undersökningen i fredags. Och i mitt huvud rusar nu tankarna. HAR JAG CANCER??? Varför har jag inte kollat upp det innan? (För att koniseringen var radikal, för att efterföljande kontroll var prickfri, för att alla årliga cellprover efter det varit helt fria från cellförändringar) Varför sa hon inget? (jag kan förstå att hon inte ville ta upp det också samtidigt som hon konstaterade ett uteblivet missfall). Vad händer nu? Blir det väntetider pga sommar och semester? Kommer jag att dö ifrån mina barn?!? Ja, ni fattar. Jag är inte så superstabil just nu och detta blir lite för mycket för mig, som har vissa hypokondriska drag, att hantera.

Härligt att detta sammanfaller med röda dagar och stängda mottagningar. Ska hänga på telefonen till gyn i morgonbitti och kräva att läkaren ringer upp mig och förklarar. Samt att detta tas omhand på en gång. NU! Jag kan inte vänta.