1,5 år senare..

Jösses Amalia, så tiden går i ett med två små barn. Det som eventuellt fanns i energi när det bara var lilla E som upptog min tid är för länge sedan upptecknad och förbrukad.

Hur som helst. Jag lovade att återkomma efter min paus och säga hejdå om jag bestämde mig för att sluta blogga. Nu är jag här för att göra just det. För vet ni, i helgen är jag själv hemma!!!! Förutom att jobba så har jag då eoner av tid för mig själv. Tid som iof skulle kunna användas till att komma ikapp med pappershögen som ska sorteras in i pärmar, dammsugning eller något annat tråkigt. Men vet ni, jag tänker inte slösa bort mina lugna timmar på något sådant. Istället vilar jag så att jag kan vara en glad och pigg mamma när man och barn kommer hem igen ikväll.

Hur har vi det då och vad har hänt sedan sist?

Vi har det bra. Jag var föräldraledig med vår lilla kråka tills hon var nästan 1 år. Då tog mannen över en vecka och skötte sedan inskolningen på förskolan samtidigt som jag äntligen började studera till Sjuksköterska förra hösten. Jag gjorde ett försök förra våren när lilla H var 5 månader men lade ner det redan på uppropet och gick hem för att fortsätta mysa ett halvår till istället 🙂 Hon är en riktig solstråle, har en enorm självkänsla och trygghet i sig själv och har hunnit bli 1 år och 8 månader. Hon blir oerhört arg när något går henne emot men är ganska pipig när det kommer till höga ljud eller något som skrämmer henne. Då gråter hon floder men sen är allt bra igen. Det vilar inga sorger hos henne inte. Hon har dessutom ett enormt ordförråd och pratar massor, jag trodde inte att en så liten människa kunde prata så bra och det är urhäftigt! Lilla E, som fyller 4 år i sommar, är en fantastisk liten person. Allvarlig, fundersam, känslig och oerhört rolig i sina iakttagelser och betraktelser av omvärlden. Hon har också ett gott självförtroende och låter absolut ingen sätta sig på henne och trugar ingen. När hon beskriver sig själv är det med ord som stark, modig, snabb, cool och smart vilket är fantastisk att få höra för en mor. Däremot bekymrar det mig att hon lätt sluter sig och att hon även verkar ha ett visst mått av ångest i sig. Men det är inte så mycket mer att göra åt saken än att göra allt för att ge henne en grundtrygghet och så många verktyg det bara går för att hon ska kunna hantera livet.

Och förra sommaren gifte vi oss också faktiskt! Ganska precis 4 år efter den där pirriga dagen när jag hämtade mannen vid flyget och inte alls visste vad det skulle bli av det hela. Det hela började med att han friade på min födelsedag några månader efter att lilla H föddes. Världens vackraste frieri, med mig sittandes i soffan i sunkiga kläder och en sovande H vid bröstet. Precis så som livet var just då. Han friade på den dag jag avskytt i flera år nu eftersom en kär vän tog livet av sig på det datum som råkade vara min födelsedag. Han ville så gärna att jag skulle börja förknippa dagen med något fint igen, vilket faktiskt fungerade ❤ Och ringen sen…. Han hade sökt över hela landet efter den rätta och till slut hittat en guldsmed som gjorde en ring i vitt guld med handhamrad yta som påminde om frostigt glas (för att livet gett mig en hel del törnar och för att jag älskar is och kyla). Utöver det hade han graverat in orden ”Vi är vägen”. Det är en syftning på de ord jag burit med mig och levt efter sedan många år: ”Jag ska finna vägen eller skapa den”. Själva vigseln blev lika fin. Vi hade sedan innan planerat att spendera en del av sommaren i min fjällby och någon gång på vårkanten så bestämde vi oss för att även låta viga oss där uppe. Det blev en magisk vigsel med en vigselförrättare jag känner väl. Vittnen blev min kära vän S som bor där uppe och en annan vän, P, som är professionell fotograf och därmed även tog våra bilder. Så jag, mannen, våra barn och två vänner, fjällen, ljuset och sommarmagin ❤ Jag kunde inte ha önskat mig bättre.

Annars är vi en löjligt vanlig småbarnsfamilj. Det är såklart tufft ibland med två små barn, studier, mannen borta veckovis, enorma mängder infektioner hela vinter för oss alla fyra och att jag har dessutom varit tvungen att börja jobba extra för ekonomin var på väg i botten. Men det funkar, och är oftast roligt 🙂 Ovant för mig är att jag börjar känna mig stabil i mitt mående och vågar ta ut svängarna och prova vad jag tål utan att vara livrädd för att falla ner i någon depression igen. Det är ju länge sedan något sådant hände faktiskt. Dock hade det varit trevligt att hinna göra något mer måbravårdande för mig själv så som att träna, men det kommer en tid till det också. Just nu lägger jag mycket tid på att bara vara med barnen. Ni vet, bara sitta med dom i famnen och mysa, läsa en saga, prata eller se en film. Och det är precis så som jag vill ha det ❤

Det jobbigaste är min ständiga längtan norrut och sorgen över det jag lämnade där uppe. Men ärligt talat tror jag att det mer är ett personlighetsdrag hos mig än något som faktiskt skulle bli bra om jag bara fick flytta tillbaka. Och vi har dessutom en plan för framtiden som jag känner mig allt mer tillfreds med. För om två år, när jag är klar och kan börja jobba, då ska vi köpa en plats i fjällen. Inte hela vägen upp i norraste Norrland men halvvägs i alla fall. Vi passerade nämligen genom Jämtland på vägen upp i somras och ja, jag skulle trivas där. Bonusen är att väldigt många av de jag arbetat med och tyckt mycket om genom åren också har landat i de trakterna, så det skulle vara lite som att komma hem igen. Till en början är det tänkt att vara ett sommarhus men en dag kanske vi flyttar upp, ingenting är omöjligt!

Så, det var en liten bit av mitt liv just nu. Något mer bloggande blir det inte för mig. Jag har fullt upp med att vara i nuet och hinner knappt ens det. Jag är så oerhört tacksam för alla som jag lärt känna genom åren här inne och jag fortsätter såklart att följa många av er som fortfarande skriver.

Ett enormt stort tack för alla stöttning och alla kärlek! Jag önskar er alla ett fantastiskt liv fyllt av kärlek, trygghet och äventyr!

 

 

Paus

Det är fullt ös medvetslös här. Lilla E är mitt uppe i värsta 2-årstrotset utvecklingsfasen. Hannah är ny i världen och vill mest hänga i soffan med ett av mina bröst som kudde. Magknip och knorr tillkommer såklart i den oprövade magen. Jag sover sådär då knorr blandas med hunger på nätterna. Försöker sova nu på dagen när lilla E är på förskolan. Mannen och jag är väll lika trötta vilket resulterar i en del gnissel kring vardagsrutiner och prioriteringar.

Men kärleken är stor och vi njuter, busar, bråkar, testar gränser, myser, kramas och pussas i en enda röra.

Hur som helst har jag ändå valt att pausa här ett tag. Jag kommer också att dra ner på läsandet av bloggar för att ha lite mer tid till annat. Väljer jag att lägga ner helt så återkommer jag och avslutar så klart.

Med hopp om att alla era drömmar slår in och kärlek till alla ❤

IMG_3606.JPG

Superkvinnan

Känner jag mig som idag efter att ha roddar två barn själv för första gången nu när mannen återvände till jobb. Låt mig berätta om vår dag;

Vi började med att sova sjukt dåligt under natten. Storasyster mår gudskelov bättre så pappa duger på nätterna igen men lillasyster har blivit snorig och sover därefter…. När hon väl knölat färdigt där mellan kl 04.30-06.00 så vaknade den stora av att J gick upp. Så då var det morgon.
Efter lite film i soffan, där jag somnade från och till, så lyckades jag duscha, tvätta lillan och få på oss rena kläder. Även storfis fick sig en rengöring och sen var det dags för frukost. Där någonstans börjar hon klaga på att det gör ont i underlivet och säger ”ajaj, inte kissa!” Eftersom hon hade urinvägsinfektion nyss med en antibiotikakur som avslutades i onsdags så var det bara att kasta sig på telefonen till vc för att höra vad de hade att säga om saken. I väntan på att de ringer upp äter vi frukost och får på även lilla E lite kläder. Därpå lyckas vi även ta oss ut! Nybytta, lugna och påklädda allihop. Målet var hästhagarna här i närheten, en utflykt jag lovat lilla E. 300 m hemifrån bryter mini ihop och vi får stanna för att nödamma i vägkanten. Hon somnar vid bröstet varpå jag stoppar ner henne i selen där hon vaknar och skriker i högan sky. En napp och en stund senare lugnar hon i alla fall ner sig och sover sedan gott mot mitt bröst resten av promenaden. Vi får en mysig förmiddag ute i solen med lilla E plockandes pinnar, matandes hästar med gräs och en massa annat spännande att titta på längs vägen. Vc ringer nu och vill att vi kommer med ett nytt prov redan idag. Gaahh! Vi promenerar hemåt och till min stora lättnad är J hemma på lunchen och kan hjälpa mig lite med att värma mat medan jag ammar och se till att lilla E äter. Han plockar även av henne kläderna och så ställer vi ut muggar överallt för nu ska här jagas kiss. Därpå åker han tillbaka till jobb. Vi sätter oss på handdukar i soffan och tittar på Bondgården och dricker stora mängder saft. Funderar på hur jag ska hinna fånga ett prov om hon kissar där och då eftersom jag sitter och ammar den lilla igen. Efter en stund ska det byta blöja på lillan och jag bär med mig en motsträvig E in på toaletten för att inte missa något. Och där kissar hon och jag lyckas fånga det jag behöver. Mycket lämpligt får jag säga då plastgolv är lätt att rengöra i jämförelse med soffan 🙂 Jag får iaf på henne och lillan rena blöjor, torkar upp på golvet, och på med kläder. Sen är det dags att gå till vc. På med ytterkläder och i vagnen med båda, igen. Till min stora lättnad sover den lilla hela vägen med hjälp av nappen. Vi får lämna prover och sedan vänta på doktorn. Jag sitter då på golvet i en halvtimme i väntrummets lekhörna/ korridor och ammar medan E pysslar med det som finns där. In till doktorn och lägga hysteriskt skrikande bebis på min jacka på golvet (där kan hon iaf inte ramla ner och göra sig illa) medan han undersöker E. Inga bakterier och inga andra symptom hittas. Skönt. Provet skickas på odling och vi får med oss påsar att kissa i om det blir en nästa gång. Nu får vi äntligen knata hemåt och alla är rejält trötta. Jag har dessutom ont som tusan mina fogar. Lillan bryter ihop några gånger men lugnar sig ganska snart om nappen petas i och vagnen skumpar tillräckligt mycket. Väl hemma kastar jag ihop lite mellanmål och placerar oss i soffan. Där somnar jag med lilla H fastsugen vid bröstet och lilla E tittandes på film på iPaden. Kl 17 kommer mannen hem men jag är så trött att jag sluddrar och tar mig inte upp ur soffan. Han äter lite och går sedan ut för att ta hand om all ved vi fått hem och som ligger på garageuppfarten. Efter någon timme tar jag oss upp ur dvalan på soffan och ner till köket där jag värmer lite mat. Lilla H sover nu gott inklämd i amningskudden i babysittern och lilla E äter faktiskt lite mat. Skickar sedan ut henne att hjälpa pappa med veden. Försöker under tiden amma lillan så att jag kan ge en mätt bebis till mannen när jag ska natta lilla E. Hon vägrar såklart att vakna utan sover sig igenom den tid jag har. Det börjar närma sig läggdags för E och hon kommer in igen, mycket stolt över det arbete hon gjort med veden ❤ Mannen måste fortsätta där ute medan han har lite ljus så jag tar tjuren vid hornen och tänker att vad fasen, vi testar. Tvättar och byter på två barn, borstar även mina egna tänder och hinner gå på toaletten! Får upp oss alla till lilla E's rum och får henne i säng. Sen havererar det då bebis illskriker och är hungrig och lilla E vill -"sova mamma", dvs ligga bredvid mig när hon somnar. Vilket hon såklart ska göra. Försöker på alla sätt och vis amma det lilla barnet och samtidigt söva den stora utan att trängas men ger upp. Klämmer till slut ner H mellan mig och E och kopplar upp henne på bröstet. På så sätt när jag även att hålla om E. Och tro det eller ej. Efter 10 minuter sover de båda!!! Jag kan då smyga ut ur rummet med H i famnen och har nu ägnat några timmar åt att umgås med mannen och se några avsnitt av vår senaste serie vi fastna för. Just nu ligger jag i sängen med mini intill mig. Lilla E sover fortfarande och mannen jag gått in till henne för att sova där. Lilla H verkar snora något mindre idag och jag hoppas innerligen att natten kan bli lite lugnare. För att inte tala om att jag hoppas vi får det lite lugnare om dagarna. Men det är kanske att önska för mycket. I morgon är det i alla fall förskola för E. Då ska jag och lillfis bara hänga i soffan hela tiden, så det så!

Har jag föresten sagt att jag är så innerligt lycklig över mina fina döttrar!? Det är jag! De är underbara och fina små mirakel. Älskade, älskade barn ❤ ❤

IMG_3488.JPG

Gaaahhh!

Storasyster fick snuva och feber i förrgår. Bara mamma duger då så det har varit ledsna nätter när J försökt ta hand om henne. Vi fick ge upp det ganska snabbt tyvärr så jag har haft båda de små hos mig i dubbelsängen och mannen har sovit i lilla E’s rum. På min ena sida har den minsta grymtat och bräkt så fort hon tappar närkontakt med bröstet. På den andra sidan har en ledsen tjej proklamerat ”min mamma” gång på gång och klängt sig fast så gott det går. Igår morse kulminerade det i storgråt då den stora ville gå upp men den lilla ha mat. -”inte Hannah mat!” snorades det i högan sky på min vänstra sida. Gaaahhh! Tycker så synd om min lilla stora tjej. Jag vill ju finnas där för henne. Men jag vill finnas lika mycket för min lilla lilla tjej också. Det eviga dilemmat som flerbarnsföräldrar.

Jag har redan konstaterat att jag antagligen kommer åldras mer det närmaste året än jag gjort de senaste tio…

Bebisbubblar och roddar tvåbarnslivet

Lite paus här. När lilla E är på förskolan så myser jag med Hannah. När sedan lilla E kommer hem så är det hon som gäller. När vi inte sover eller ammar förstås.

Men vi mår bra! Kärleken är stor och min fina familj är komplett. Jag har fått två fina döttrar! Mer än vad jag vågat drömma om ❤ Dock var tredagarsgråten jobbig denna gång då jag varit riktigt ledsen. Ledsen för att ingen kommer och hälsar på, för att vi inte känner någon här på vår nya hemort att visa upp henne för. Den enda som sett henne än är min mamma. Gudskelov börjar hormonerna lägga sig lite nu när amningen är igång så jag mår bättre igen.

IMG_3454.JPG

IMG_3438.JPG

IMG_3442.JPG

Hon är här!

Kl 23.50 igår kväll föddes ett stycke lillasyster. Förlossningen gjorde ont så in i helvete men det fick snabbt. Fick första känningarna vid 9-tiden i går morse men hade riktigt jobbigt ont först vid 18-tiden. Kl 20 blev det riktigt jobbigt och jag snyftade mig igenom värkarna. Bilfärden in var inte rolig alls. Väl framme tog jag mig inte in av egen maskin utan fick åka rullstol för det kom nya värkar hela tiden. Vi anlände strax efter kl 21 och jag var då öppen 5 cm och tappen var totalt utplånad, inte en enda kant kvar. Jag fick snabbt lustgas och sedan kvaddlar. Bm släppte inte iväg J att parkera om bilen eller hämta våra väskor för nu gick det fort. Och värkarna kom tätt och var långa. Alltså så pass att jag hade 2-3 värktoppar/värk och bara 20-30 sekunder från att en slutade tills nästa började med full styrka. När jag kände krystvärkarna kunde jag knappt tro att jag skulle krysta redan och ganska snart var hon ute. Jag hade enorm nytta av profylaxen vi övat på och mannen och jag arbetade strålande tillsammans. Bm var också underbar och trygg. Jag litade på dom!

Ut kom i alla fall Hannah. 4300 gram och 53 cm lång. En stadig dam med andra ord 🙂 jag fick upp henne i famnen men de var tvungna att gå iväg med henne sedan för andningen var inte bra. De blev borta 1,5 h och hon fick då andas i en cpap tills syremättnaden blev bättre. Otäckt och jobbigt men skönt att de har koll. Nu är hon bra syresatt av sig själv men knorrar något förfärligt hela tiden. Tydligen pga den omogna andningen.
Vi verkar ändå få åka hem idag om allt ser bra ut på kontrollen. Vill hem till lilla E och vårt hus.

Själv är jag ganska omtumlad men pigg. Vilken skillnad mot förra gången! Dessutom förlorade jag bara 400-600 ml blod denna gång och har faktiskt inte behövt sätta några riktiga stygn utan fått en liten bristning i mellangården som bm tråcklat ihop. Känslan av att vara totalt uppfylld av det nya livet som kommit till oss är inte riktigt här än. Men det kommer nog 🙂

Kärlek ❤️

Svampplockning

Nä, inget barnafödande här inte. Magen fortsätter att dra ihop sig sådär hårt och pressa nedåt, å andra sidan har hon inte sjunkit än så det kanske är vad som händer. Annars är kroppen snäll med mig just nu tycker jag. Sover bättre än på länge och vilar mycket på dagarna, orkar inte så mycket. Kroppen laddar helt enkelt inför förlossningen, coolt.

Efter ett par bra nätter och med fröken Plupp på förskola två dagar vaknade jag trots allt ganska utvilad i morse. Så jag tog henne på cykeln och trampade iväg först till hästhagarna och sedan upp i skogen för att leta svamp. Lilla E är superduktig på att gå i skogen och tycker det är spännande med allt som växer. Tyvärr har hon inte lärt sig att gå runt pinnar och små träd utan trampar rakt igenom, varpå hon snubblar och river sig hela tiden. Efter ett tag blev hon ganska ledsen så jag fick bära henne. Tror förkylningen sänker henne lite fortfarande också. Fyra små stackars kantareller fick vi med oss hem i alla fall 🙂

IMG_2987-0.JPG

Väl hemma var vi helt slut båda två så efter lite mat lade vi oss i soffan för att sova. I 15 minuter låg hon stilla men sen började det krypa i kroppen på henne och hon kunde omöjligen ligga kvar. Hellre studsa och hoppa i soffan och på min mage.. Som tur var kom mannen hem tidigt och kunde ta över den spralliga tjejen. Hon for omkring här som en jag vet inte vad så till slut bestämde dom sig för att gå till lekparken och gunga. Det var hon med på och hade bråttom iväg. 3 minuter senare får jag ett sms, hon har slocknat i vagnen ❤ Lilla gumman.

Hon har det verkligen inte lätt nu. Det märks så väl på henne att jag inte mår bra eller orkar som vanligt. Och inte kan hon få igång mig heller genom att hoppa på mig. Hon vet att det är något på gång helt enkelt och kan inte slappna av. Om hon inte är med sin pappa förstås. Då är hon lugn, trygg och glad. Jag är så innerligt tacksam att vi har honom i vårt liv. Att jag inte gör det här själv. För kärleken mellan de där två är magisk