Dåligt KUB

Idag fick jag det där samtalet jag inte ville ha. Från fostermedicin. Med besked om förhöjd risk.

I morgon lämnar jag blodprov för NIPT och sen väntar vi. En väntan som kan vara upp till två veckor innan resultatet kommer säger dom.

Stackars mina små tjejer som ska stå ut med en orolig och ledsen mamma i flera veckor till. (Vad som händer om det är ett dåligt resultat på det med orkar jag inte ens tänka på).

Oavsett har jag och maken bestämt att detta är vårt tredje barn. Om det sen blir ett levande här på jorden eller ett i himlen återstår att se. Jag försöker inte igen helt enkelt, energin och reservresurserna är slut.

Och det är nog dags att höja dosen på min medicin….

Annonser

Urinvägsinfektion, v.12+4

Inskriven hos en fantastiskt omtänksam och bra barnmorska. Känns toppen inför kommande månader. Hon ordnade även ett KUB-ultraljud redan igår eftersom bebisen är en vecka äldre än de velat tro på mvc.

Men, jag har en urinvägsinfektion. Inget att hänga upp sig på kanske om det inte vore så att dom har missat att tala om det för mig. Lämnade in ett rör för odling den 6:e september (mitt förslag) efter min blödning eftersom jag hade ont i nedre delen av magen med skärande smärta ner i underlivet. Dom lovade att höra av sig om det var något, hörde jag inget så var allt frid och fröjd. Tydligen inte. Det har legat ett recept på antibiotika på apoteket och väntat på mig i några veckor nu. Hade inte barnmorskan tagit upp att hon såg att jag haft en uvi i tidig graviditet och undrade hur jag mådde nu hade det dröjt ännu längre. Så. Nu har jag en förklaring till kramper, smärta och sammandragningar som föranlett besök på akuten och panikartade blixtbesök i huvudstaden. Urinvägsinfektion. Som ingen brytt sig om att kontrollera. Fel i så många led för det här borde dom ha försökt utesluta på akuten, eller åtminstone sköterskan på gyn. Förutom att dom borde ha ringt mig och berättat det från mvc från början då. Mina symtom är nämligen kardinalsymtom om man har uvi vid graviditet. Istället fick jag en tid till kuratorn för hjälp att hantera min överdrivna oro. Att jag är arg och ledsen är en underdrift. Orolig också för det är inte bra att gå med uvi när man är gravid. Särskilt inte som min är orsakad av GBS, som kan orsaka sena missfall, intrauterin fosterdöd, prematur förlossning och sepsis hos nyfödda.

Nu har jag i alla fall påbörjat min antibiotikakur och hoppas på att få må bättre snart. Resultatet från KUB får jag i slutet av denna/början på nästa vecka. Dom försökte sig på att dom skulle ringa om det visade på förhöjd risk men om jag inte hörde något så skulle allt vara bra. Eller inte… Jag går inte på den två gånger, så dum är jag inte. Så nu får jag börjar ringa på fredag och jaga resultat. Håll tummarna för låg risk och en fortsatt komplikationsfri graviditet.

När det brister. Och när allt ändå går bra!

I helgen höll jag inte längre. Jag har verkligen kämpat med att hålla ihop mig men priset har varit högt. Ständig ångest har gjort mig lynnig och okontaktbar, det märks inte minst på barnen 😔

När jag sedan vaknade natten till söndag med rejäla kramper i ländrygg och mage så brast det för mig. Paniken slog klorna i mig med full kraft och det blev omöjligt att skilja på vad som gjorde ont pga ångest och vad som smärtade pga kramper. In med barnen i bilen och in till akuten, rädslan för en större störtblödning var stor.

Väl där vill dom först inte ta emot mig eftersom jag (Gudskelov!!) inte blöder. Blir tillslut uppskickad till gyn och får prata med en sjuksköterska som är jättefin och förstående men det finns ingenting att göra. Den enda läkaren på plats är upptagen på förlossningen. Jag får, om jag vill, stanna i väntrummet och hoppas på att hon har möjlighet att titta på mig senare under natten men hon bedömde det som otroligt att tiden skulle uppstå. Under veckorna är det också fullbokat hos läkarna. Det enda hon kan erbjuda mig är en tid till deras kurator för att få hjälp att hantera oron. Känns helt vansinnigt egentligen. Logiskt på ett sätt för det är psykiskt jag har brutit ihop. Men det hade kunna förebyggas genom att någon hade tagit emot mig direkt när jag ringde vid blödningen 10 dagar tidigare. Jag gissar att även kuratorer har lön för sitt arbete så var besparingen finns i detta från sjukvårdens sida är för mig en gåta.

Klockan är nu 02.30 och vi åker hem igen, med ledsna och trötta barn i baksätet. Tröstad med sköterskans ord om att jag rimligen inte borde förblöda på de 25 min det skulle ta för en ambulans att ta sig till oss…

Maken går i taket. Beordrar mig att boka ett privat ultraljud på en gång, oavsett kostnad och var som helst i landet, för så här kan vi inte ha det. Hittade en tid i Stockholm på förmiddagen idag så den tog jag. Så i morse klev jag upp kl 5 för att ta tåget upp. Helt avstängd känslomässigt för jag var ett vrak vid det här laget. Väl på plats och när det är 10 min kvar tills min tur börjar hjärtat slå helt okontrollerat. Så pass att jag ser klänningstyget hoppa på magen där jag sitter.

Världens mest underbara ultraljudsspecialist kommer så och hämtar mig. Kan varmt rekommendera Crocus Ultraljudsklinik i Stockholm! Jag förklarar läget de senaste veckorna och att jag inte alls vet hur det ligger till. Hon förstår och börjar snabbt med ultraljudet (på magen). Och där ser vi direkt en bebis!!! Hon blir uppenbart glad och lättad. Själv börjar jag okontrollerat fulgråta av ren lättnad.

Bebisen är nästan en vecka större än beräknat ( Jag är alltså v.11+2 och inte v.10+3 som senaste mensen anger) så hon går igenom hela från topp till tå! Hjärnan, ett fint näsben, smal nackspalt, magsäck, ett pickande hjärta, två armar och två ben med små händer och fötter ❤️❤️❤️

Hon ser också en blödning som sitter utanför graviditeten. Långt från moderkakan så det ska inte vara någon fara men jag ska vara beredd på att det kan komma mer blod inom kort, troligtvis har detta samband med smärtan i helgen. 2 x 2 cm är blodansamingen och den sitter nära livmoderhalsen. Kan tro att det spände och krampade när den pölen skapades.

Så. Värt varenda öre i tågresa och ultraljud.

Nu ska jag njuta och glädjas resten av den här graviditeten. Och ha lite smått lyckorusig panik över att vi tydligen ska bli trebarnsföräldrar till våren!!! #tacksam

Att stoppa huvudet i sanden

Jag har avbokat ultraljudet i morgon.

Inte för att jinxa något men allt flyter på som vanligt, som om inget hänt. Och min man är bortrest hela denna vecka. Jag orkar helt enkelt inte med några negativa besked slängda i ansiktet på mig av en opersonlig gynekolog, som helt berättigat, tycker att jag borde söka mig till mödravården istället. Så jag gör något jag är rätt så usel på; försöker låtsas som om allt är ok och ha lite is i magen. För egentligen spelar jag bara ångesten i händerna när jag vill kontrollera hela tiden, så som jag resonerade tidigare. Och det gör ju ingen skillnad för utfallet om jag går på en extra kontroll. Hur det går kommer med all önskvärd tydlighet att visa sig…

Istället har jag nu en annan hållpunkt att vänta på. Jag ska träffa min bm för inskrivning den 18:e. Alltså om lite mindre än två veckor. Tänkte att hon kan göra en gynundersökning och i alla fall känna om livmodern är i rätt storlek. Sedan är det 10 dagar till KUB efter det. Om det inte helt uppenbart går åt skogen innan dess dvs…

Det förbannade hoppet

Idag är det blodfritt, fritt från bruna flytningar och egentligen helt normalt! Ja, förutom omöjligheten att klämma fram någon råmjölk då. Och att jag tycker att livmodern känns lite liten, även om jag faktiskt känner toppen på den halvvägs ner från naveln.

Så naturligtvis återvänder hoppet. Det förbannade hoppet. Som gör att jag kraschar på nytt om det inte är ok. Hur som helst har jag bestämt mig för att gå på det där ultraljudet på onsdag som jag har inbokat. Även om gynekologen egentligen tycker att jag hör till mödravården, hennes sköterska har gett mig en tid så då tar jag den. Att leva i limbo är så gräsligt krävande att jag tror det är bra om jag gör slut på eländet helt enkelt. 4 dagar kvar.

Livet i limbo, igen

Det har lugnat ner sig betydligt sedan igår. Det blev inte mer än det där rosa/mörkröda vattniga. Sedan dess har det växlat mellan ingenting och nu på eftermiddagen mer rikliga och brunfärgade flytningar. Har fortfarande ont i underlivet men vad det innebär vet jag inte. Ont i nedre delen av magen har tillkommit men det känns mer som för mycket luft i tarmarna som trängs och gör ont. I går morse var för övrigt första gången jag faktiskt såg och kände den där kullen på magen som jag efterlyst ett tag nu. Däremot kan jag inte klämma fram någon råmjölk ur brösten längre, illamåendet har lagt sig något och jag är inte hungrig på natten längre. Alltihop kan alltså betyda precis vad som helst. Fast det känns tyst i kroppen. Så där spöklikt tyst. Annars känns det, pirrar och sticker lite överallt när jag är gravid och nu är det mest tomt. Så jag tror faktiskt att den lille har gått under.

Ringde såväl kvinnokliniken, mödravården som en privat gynekolog igår men ingen tog emot. Såklart. Jag förstår det egentligen. Det är ju inget farligt, det finns ingenting någon kan göra och ett ultraljud kan oftast inte säga så mycket, om det nu inte konstaterar en avstannad graviditet. Så självklart ska inte vårdresurser läggas på sådant. Men hjälp så tungt det är att inte veta. Om igen handdukar i sängen, blöjor på, planering inför utflykter utanför hemmet osv osv. Maken är dessutom bortrest hela nästa vecka så jag får lov att aktivera någon slags katastrofplan igen med packad väska innehållande ombyte till tjejerna och koll på vilka grannar som är hemma.

Är dock inte lika apatisk som igår gudskelov. Yngsta dottern fyller tre år idag 💖💖💖 och vi har huset fullt av familj så det finns inte mycket tid att tänka, vilket troligtvis är väldigt bra för det hjälper ju inte. Värst är väll att mamma ser på mig att jag är gravid, brösten har ju gått från B till en fyllig D-kupa och jag är bredare över rumpan än vanligt. Så jag undviker henne och vägrar ge henne en chans att prata om det, jag orkar inte med någon annans känslor än mina egna faktiskt. Alla är vi olika på den punkten såklart men jag avskyr att behöva hantera andras medlidande, sorg och förhoppningar när det handlar om något som berör mig själv. Alltså inte er, som jag faktiskt skriver till, utan de i min närhet som jag har någon slags relation till.

Så nu väntar jag, igen….

Blod

Nu är det ingen tvekan, jag blöder. Rött och vattnigt, tillräckligt för att det ska färga toaletten rosa när jag kissar. Började i natt tillsammans med skärande smärtor i underlivet, exakt som början på mensen.

Orkar. Inte.

Jag trodde att jag var förberedd och kunde hantera det här. Men i natt kände jag hur marken försvann under mig. Det stora, svarta hålet har slukat mig med hull och hår. Skrämmande nog orkar jag inte kämpa emot utan faller tacksamt ner i förtvivlan och tomhet. Jag orkar inte bry mig om någonting. Orkar inte kämpa hela tiden. Är utmattad redan som det är av att ha mått illa så länge nu. Jag är hemma från skolan idag och kan inte för mitt liv förstå hur jag ska ta mig igenom den här terminen. Jag har ingenting att ge som det är nu. Hur ska jag orka engagera mig i andra människors vård när jag själv går sönder? Jag vill bara bädda ner mig och sova samt krama hårt om mina barn. Få ägna tid åt att läka och återhämta mig i lugn takt.

Och plötsligt är jag inte lika säker på fortsättningen. Vill jag försöka en gång till? En sista gång? Ja, kanske. Någon gång borde det ju fungera och gå hela vägen…