Bröllopsdag och väntan

Njuter av sommaren, av att vara ledig med barnen när jag inte jobbar, arbeta i trädgården och att träna. Firade dessutom 2-årig bröllopsdag med maken igår. Hemma i soffan, med allt stök skjutet åt sidan, drack vi champagne och åt chokladdoppade jordgubbar. Vi trivs hemma han och jag. Som tur är 😊

Jag stortrivs på jobb och lär mig mängder av viktiga saker varje dag. Suger åt mig som en svamp! Ibland känner jag mig mer än vanligt korkad och osäker för det är tusen frågor som uppkommer hela tiden, och chansa är det inte tal om när det handlar om människoliv! Men jag får fin feedback på mitt arbete från kollegor och vana barnmorskor så det känns extra bra, tanken är ju att jag ska komma tillbaka! Fyra och en halv veckas sommarjobb kvar sen väntar en veckas semester innan sista året på min utbildning startar!!

Men det får gärna bli BIM snart.  Cd19 idag och allt för tidigt att säga något eller analysera överhuvudtaget. Förutom att jag är så där arg nu igen. Mannen får helst inte tugga på något för det stör mig något helt vansinnigt när det låter 😂

Omslag

Tydligt positiva ägglossningstester redan på cd 12. Kort cykel men ändå fungerande och inom normalspann. Däremot vet jag inte om det slog om redan cd 11 för jag testade inte då, jag var så inställd på att det skulle bli en lång cykel om det nu ens skulle komma någon ägglossning.

Nåja. Idag är det cd 14 så det är bara att leva på som vanligt och vänta nu då. Får se om detta blir den första gången vi inte blir gravida eller om det fortsätter som innan och jag står där med ett plus om 12 dagar. Lite trasig i själen är jag efter mina missfall så det är med viss bävan jag väntar. Men jag hoppas innerligt på en graviditet, en frisk sådan denna gång.

CD 1

Jaha, tydligen blev det en cykels paus vare sig jag ville det eller ej. I morse kom mensen som en stor överraskning. Eller kanske inte egentligen; munsår, finnar och irritation har plågat mig senaste dagarna men jag är egentligen på cd 24 idag (tror jag) om jag räknar från när embryot kom ut men å andra sidan är det 28 dagar sedan jag började småblöda varje dag. Hur som helst, har jag på något sätt haft ägglossning denna månad så var det när jag fortfarande hade avslag så paus blev det. Och vad bra att kroppen såg till att få den där pausen på egen hand!

Jag hoppas innerligt att det är en normal cykel vi går in i nu med en ärlig chans till en ny graviditet. På graviditetstesten kommer fortfarande de svagaste spökstreck jag sett, så jag hoppas det hamnar på noll i och med blödningen nu. Återstår bara att komma in i vanlig vardag och ta tag i kroppen också. Så fort jag blir gravid suger min kropp åt sig varje gram fett den kan så jag är en aning bredare över höfter och midja än jag brukar vara. Helt ok om jag hade haft en bebis i magen men nu känns det inte det minsta kul 😕 Mest är det jobbigt för att jag märker att folk runtomkring mig sneglar misstänksamt på mig och magregionen, det blir ju så himla tydligt eftersom jag är rätt så smal i vanliga fall..

Trött

Jag är trött. Det går märkligt nog bra att jobba. Men det är tungt att träna. Jag sover som klubbad på nätterna, så pass att jag knappt lyckas röra mig när barnen vaknar och ropar på oss. Istället är det mannen som får ta allt spring, vilket kanske är rimligt efter alla år jag har gjort det hitintills 😝 Jag vet inte om det är småbarnslivet, ett långt och pressat läsår eller missfallen som gör mig så trött. Kanske en kombination. Och jag pendlar mellan hopp om att bli gravid snart igen, oro för att inte bli det och oro för att faktiskt bli gravid snart, jag vill inte ha fler missfall.

Och jag har slutligen börjat sörja de förlorade graviditeterna. Kanske inte just barnen för de blev inte, hade inte kunnat bli. Men jag skulle ha varit i v.16+0 eller v.11+6 idag, om det bara hade gått bra. Vi skulle varit på väg mot att få göra våra fina barn till storasyskon. Mot att få berätta för dom att det finns en bebis i mammas mage. Mot att få dela glädjen och längtan med barnen. Och just de tankar gör att jag går sönder en smula inombords. Jag undrar om det någonsin kommer ske. Och om det sker att det kommer dröja så länge att det inte blir en samlad syskonskara så som jag önskade utan ett småsyskon med stort åldersglapp.

Dag 16. Ägglossning?

Ja, som rubriker säger så är det dag 16 idag. Avslaget försvann som i ett trollslag dag 13. Märkligt nog har jag plötsligt inte ont i livmodertappen heller. Så oerhört skönt! Dessutom undrar jag om jag inte har ägglossning? Enligt min kalender så skulle jag ha ägglossning igår och jag har faktiskt flera tecken på det. LH-stickorna säger ju ingenting eftersom jag får utslag på hcg fortfarande. Vi får vänta och se helt enkelt. Antingen blir jag gravid igen 😱 eller så kommer mensen om 12 dagar eller ännu senare för den delen eftersom jag inte har en chans att spåra ägglossningen…. Mycket rörigt tycker jag som gillar att ha koll. Ett eventuellt graviditetstest om två veckor kommer inte säga ett smack egentligen. Så jag kan förstå att dom råder till att vänta en månad innan nya försök. Pratade föresten med gyn igår och dom ska skicka hem ett av de graviditetstest dom använder, med en känslighet på 500 mIU/mL. Dvs mycket högre än de som köps i handeln som mäter redan vid 25 mIU/mL eller ännu lägre. Det ska jag ta när det gått en månad, är det negativt har allt gått som det ska. Och jag tänker som så att även om det påbörjas en ny graviditet nu så är inte hcg uppe i 500 på bim så jag testar om två veckor helt enkelt. Och så ska jag försöka knipa åt mig ett till sådant test för att kolla ytterligare två veckor senare om inte mensen dyker upp som den ska. Ja, knipa åt mig. Gyn ligger vägg i vägg med avdelningen där jag jobbar nu så det ska jag nog kunna lirka till mig på något sätt.

edit: testade nu i kväll med ett helt vanligt graviditetstest (25 mIU/mL) och dert var helt blankt! Så negativt det kan bli! Hurra!!!! 

Edit 2: helt blankt kanske var att ta i. När jag tittade på det igen en timme senare så finns där ett svagt, svagt skuggstreck. Men under omständigheterna är jag väldigt nöjd med det också. 

Dag 13

Idag är det dag 13 efter att missfallsblödningen kom igång ordentligt. Jag blödde inte så mycket mer efter läkarbesöket men däremot har jag haft avslag precis som efter mina förlossningar. Igår hade jag fortfarande lite, lite blodblandade flytningar. Idag har det än så länge inte kommit något, jag hoppas det är klart nu även om jag är väldigt öm i livmodertappen fortfarande. Graviditetstesten visar tyvärr fortfarande positivt om än svagare och därmed är även ägglossningstesten stark positiva. Det känns så dryyygt! Jag vill att det ska sluta nu. Jag vill vara klar och gå vidare mot nya försök. För jag har bestämt mig för att köra på igen så fort jag läkt. Frågade de kunniga jag har runtomkring mig och det finns inga medicinska skäl att vänta. Och önskan att försöka igen kom tillbaka så fort den större blödningen avtog. Snacka om att det svänger snabbt. Men för det krävs en läkt livmoder och ägglossning. När det nu blir…

Jag har sedan i måndags även börjat mitt sommarjobb på BB. Känslan av att kliva ut och in i olika roller har varit påtaglig; i ena stunden grattar jag nyförlösta, tröstar, peppar och tar hand om. I nästa går jag på toaletten för att sköta mitt eget avslag, efter mitt missfall…. Det har gått helt okej. Jag tänker oftast inte på det när jag möter våra patienter. Förutom idag, då jag mötte en kvinna som hade två barn hemma i mina egna barns ålder och som just fött sitt tredje barn. Då stack det till i mig. Jag skulle också varit på väg dit om inte allt gått åt skogen. Jävla skit faktiskt 😔

Samtidigt; tacksam för allt jag har. Grannbarnen, dotterns kompisar, förlorade sin mamma tidigare i veckan. Ångesten som tanken på att vara tvungen dö ifrån sina barn ger mig slår mig nästan till marken. Vi gör vad vi kan, vi som är runtomkring. Men vi kan inte göra det de verkligen skulle behöva; få tillbaka sin mamma.

 

Alltså, kroppen! Vad den kan!

Kl 10 var jag på väg hem från sjukhuset igen. Jag började med att berätta om smärtan jag känt och blödningarna jag haft. Så barnmorskan hämtade läkaren för en kontroll innan jag skulle ta tabletterna. Och vul visade en helt tom och väl ihopdragen livmoder! Doktorn trodde inte ens att jag skulle blöda särskilt mycket mer nu. Lättnaden hos oss alla tre var stor. Sååå skönt! Och på något sätt blir jag ändå lugnad av det faktum att min kropp fixade även detta, helt på egen hand. Tänker att det betyder att livmodern fungerar som den ska och att min kropp klarar att balansera hormonerna som den ska. Tacksam. Igen.

Barnmorskan och läkaren rådde mig dock till att vänta en mens innan nya försök. Och jag är benägen att hålla med dom. Det sliter att ha varit gravid så pass länge nu. Såväl jag, min kropp och min familj skulle må bra av en liten paus. Så nu håller vi upp en månad och tar sommar ❤️