v.22 (21+0)

Inget nytt under solen. Eller jo just det, kontrollodlingen jag lämnade efter senaste antibiotikakuren visade på fortsatt infektion av GBS. Blir så trött. De var tveksamma till att behandla då jag inte har så mycket symtom men själv är jag fundersam. GBS under graviditet är inte bra. Och dessutom vill jag att dom ska odla på min man eftersom jag verkar bli återinfekterad hela tiden. Jag vill inte gå på antibiotika resten av graviditeten om det är hos honom smittan finns. Tyvärr verkar dom väldigt tveksamma till den teorin, helt obegripligt.

Annars är jag på praktik. Skönt att slippa uppsatsen ett tag. Magen växer och lillskrutt blir allt starkare. Nu känner jag sparkar och knuffar även när jag står och går. I gårkväll kände jag även utanpå magen men maken lyckades tyvärr inte. Så det dröjer nog lite till innan barnen kan känna. Det verkar vara en aktiv och stark krabat i alla fall. Minns inte att jag kände så här kraftiga sparkar med de andra två. Hon får in så kraftiga sparkar ibland att jag hoppar till. Däremellan glömmer jag nästan av graviditeten 😳 Så när sparkarna kommer blir jag alltid lika förvånad, innan jag kommer ihåg att det är någon där inne 😂🤗 Jag mår faktiskt fantastiskt bra denna gång. Trött men nöjd. Det är så skönt att få uppleva en graviditet i ett annars stabilt läge i livet. Vi ska ju inte flytta någonstans, vår relation är mer inarbetad och jag mår bra. Precis så som jag hoppades att det skulle bli att vänta en tredje. Lycka 🤗

Doshöjningen för 10 dagar sedan har också gjort sitt till. Mår bättre och har mer initiativförmåga. Vikten klarar jag dock inte att göra något åt. Jag har gått upp lika mycket denna gång som de två förra gångerna. Vikten i sig är inte hela världen för mig, jag vet ju att jag blir av med allt, och lite till, när barnen väl är ute. Men jag är rädd att bebisen inte mår bra av det. Tyvärr har de försök jag gjort att styra mitt ätande bara triggat ångest och överätning så nu måste jag släppa den biten. Jag vill inte hamna i ätstörningsträsket igen, särskilt inte hetsätningarna. Får bara hoppas att jag inte utvecklar graviditetsdiabetes eller något annat som gör att jag måste begränsa och monitorera ätandet så jag får fortsätta må bra.

Annonser

v.20 (19+3) Rul

Idag var det äntligen dags. Och som jag var nervös, jag känner så hemskt lite av henne att jag varit osäker på om det är bebis eller bara tarmarna som rör sig. Men det har varit bebis hela tiden ❤️ Hon hade växt fint sedan sist och allt barnmorskan gick igenom var som det skulle. En lite mindre tös än de andra gångerna dock. Huvudet var några dagar mindre än dagens mått (18+5) och kroppen var 19+1 (lårben 18+4 tror jag och magen 20+1, så lite tjock är hon allt). De andra två har haft ett huvud som varit en vecka större än beräknat vid det här laget. Stor pappa, stora barn 🙄 Nåja. Så länge hon växer som hon ska får hon gärna bli lite mindre än vad Hannah var med sina 4300 gram…

Just nu mår jag mest illa faktiskt. Jag glömde ta mina tabletter i morse (tar fortfarande en Lergigan Comp på morgonen men klarar mig fint utan resten av dygnet) och jag var nog mer spänd än jag trodde och dessutom har jag sovit uselt på sista tiden. Lilla H drömmer så mycket otäckt på nätterna att det är ganska stökigt med sömnen för oss alla. Lilla gumman ❤️

v.19 (18+3)

Veckorna går. De vanliga alltså, gravidveckorna går låååångsamt. Jag känner fortfarande inte mycket av bebis i magen och jag bekymrar mig över det från och till. Fast jag VET att det är helt normalt. Vi ska på RUL tisdag nästa vecka och det ska bli skönt att få se den lilla igen. Jag hoppas så innerligt att allt är fint. Löjligt nog nojar jag över att magen är så pass liten fortfarande. Och då är den ändå större denna gången än tidigare. Men dom gångerna har jag känt barnen tydligare. Med Ebba var det ju ingen tvekan så då var det mest lustigt att de inte såg. Men eftersom jag inte känner henne med säkerhet så blir jag så himla osäker på om hon lever när folk tittar frågande på mig när jag berättar att jag är gravid och i vecka 19. Som om jag bara hittar på att det är en bebis som lever och växer där inne.

Hormonerna spökar dessutom med mig, jag har känt mig på vippen att börja gråta ända sedan i lördags. Utan känd anledning, bara skör och gråtmild helt enkelt. Suck. Funderar på om det är medicinhöjningsdags eller inte. Hitintills har jag faktiskt inte höjt dosen under denna graviditet, inte ens under väntan på resultatet från NIPT. Det känns som en seger i sig att jag klarar mig utan mer än min grunddos, men det börjar kanske bli dags trots allt. Fast jag ger det någon vecka till tänkte jag. Det är mycket med C-uppsatsen nu som stressar och gör mig trött och det är knappast ett rimligt skäl till medicinering. Dessutom har jag inte orkat/hunnit träna yoga på sistone så det ska jag också ta tag i innan jag gör något mer.

Nog om det. Nu ska jag jobba lite till med uppsatsen innan barnen ska i säng och jag ska inta soffan, för ytterligare ett skrivpass. Som jag längtar efter att vara klar med uppsatsen!

v.18 (17+4) och att kunna somna överallt

Dagarna går. Lilla H frågar varje dag när jag hämtar på förskolan: -”Mamma! Har bebisen kommit nu!?” Lilla hjärtat. Båda är så måna om magen och att vara fina storasystrar till bebis.

Själv är jag enormt trött. Visserligen mycket piggare än i början av graviditeten och illamåendet har släppt, även om jag inte klarar mig utan medicin. Men jag blir attacktrött och kan somna nästan var som helst och när som helst. Senaste dagarna har jag också haft ont i ryggslut och mage. Ligament, senor, sammandragningar eller något sådant. Idag är det inte alls roligt, har så ont att jag knappt kan sitta eller stå. Och det oroar mig så klart. Men så läste jag på lite och såg att det var likadant i mina tidigare graviditeter under dessa veckor så det är nog bara att genomlida och sluta oro sig. Antagligen växer bebis och livmoder extra mycket den här perioden. Magen lyser dock med sin frånvaro. Alltså, vi ser den ju maken och jag, men ingen annan. För barnen blir det väldigt abstrakt när det inte är någon mage. Brukar lägga mig på golvet ibland så dom får se kulan, som blir en tydlig och hård knöl när jag ligger ner i alla fall. Jag tror att jag känner mer rörelser nu också. Det har varit helt tyst där inne i nästan en vecka och jag började noja såklart. Men igår började det rumla runt där inne igen, även om det fortfarande är diffust och otydligt. Såg att med lilla H kände jag de första tydliga rörelserna först v.19+2 så det är ju ett tag kvar tills dess.

I övrigt rullar livet på i behagligt tempo. Det händer saker runtomkring oss som inte är så positiva men jag tar inte in det i min bubbla. Inte in i vår familj, som känns som en oas av kärlek och lugn. Maken och jag har kommit varandra än närmare den senaste tiden. Jag är så enormt tacksam över vår relation. Vi är så osams/arga/ledsna att vi knappt kan se på varandra ibland, men vi tar oss alltid igenom det och kommer ut starkare och tryggare på andra sidan.

Livet alltså ❤️

v.17 och mer vardag

Nu har jag landat lite tror jag allt. Men jag har njutit av mina två veckor med eufori!

Vi har berättat för familj och vänner som alla blev väldigt glada! Och igår tog jag mod till mig att göra det offentligt på sociala medier. Inte alla, men på instagram i alla fall. Värms över människors glädje över vår lycka. Många av dom vet hur mitt liv har sett ut, de många åren med sjukdom och förtvivlan, och även vetat om min barnlängtan. Dom vet hur mycket det här betyder för mig. På något sätt kändes det därför viktigt att dela med mig av det stora som händer.

Samtidigt börjar oron krypa fram. Tänk om bebisen inte lever längre? Tänk om… Men jag tror faktiskt att jag känner henne nu. Precis som när jag väntade lilla H så är moderkakan i framvägg. E’s sparkar kände jag tydligt från v.14+ någonting, men då hade jag ju moderkakan i bakvägg. Med lilla H började det också så här; känslan av en liten fisk som sprattlar i kupade händer. Fast i livmodern då. Att döma av hur mycket det känns så är det en livlig krabat där inne. Längtar väldigt mycket efter att känna henne ordentligt. Annars växer magen enormt mycket fortare denna gång! Det märks att jag fuskat med att bygga upp bålstabiliteten efter förra graviditeten. Mycket mage är det knappast tal om, den är fortfarande ganska osynlig eftersom min mage växer från revben till blygdben. Men jämfört med när jag väntade lilla E så ser jag ut att vara i v.24 nu.

Vad händer annars då? Jag har påbörjat min C-uppsats med allt vad det innebär. En vecka in i arbetet har jag fått skriva om syfte och frågeställningar vilket har försatt mig en vecka bakåt i processen. Väldigt stressande men det kommer gå bra ändå. Jag måste bara ställa om och tänka lite nytt.

Utöver det har jag antagligen fått en ny urinvägsinfektion. Smärtan är den samma och mängden toalettbesök på natten är också på nya rekordnivåer. Härligt 😩 Så det blir att lämna urinprov i morgon och så kanske äta den där äckliga antibiotikan igen. Kuren jag fick sist var vidrig: 3 ggr/dag i fem dagar. Och jag mådde illa 2-3 timmar efter varje tablett. Ska även se om jag kan få genomodla maken med, så att det inte är han som bär på något som smittar mig. Är han bärare så är det helt meningslöst att jag äter kur efter kur om inte han också blir behandlad.

Vardag med andra ord. En i stora drag väldigt harmonisk vardag som jag njuter av och är så innerligt tacksam över. Och förundrad, kan det verkligen vara så här bra!?

v.16 och Lyckan

Jag går fortfarande omkring och tycker att jag har vunnit högsta vinsten någonsin. Och det har jag ju!! Livet i stort bara strålar; höstlöven är gyllene, morgonfrosten gnistrar som diamanter och höstvindarna jagar in oss till mys med varm choklad framför brasan. Jag är i något som jag i det närmaste skulle beskriva som ett hypomant tillstånd. Fast förhoppningsvis utan att vara det, jag hoppas att det bara är en reaktion på att all ångest lyftes från mina axlar så tvärt. Kampen för att hålla mig upprätt med tyngden på gör, att när den nu är borta, så svävar jag en bit över marken.

En oväntad bonus som jag njuter extra mycket av är mina tjejers totala glädje över sitt kommande syskon! Dom klappar och pussar på magen, sjunger för bebisen och bakar låtsaskakor och bjuder även magen när det är fikadags i lekhörnan. Stora E planerar hur hon ska ta hand om bebisen och hur den ska sova hos henne och hon ska hämta nappen och mata och allt möjligt. Jag känner mig så innerligt välsignad att det är obeskrivligt.

Obegripligt nog så har jag klarat alla obligatoriska moment i skolan under dessa veckor. Och jag klarade troligtvis terminstentan i fredags! Idag startade arbetet med C-uppsatsen så nu blir det fem veckor av att sitta och skriva. Mestadels hemma framför brasan 🤗

Jag vet att andra kämpar med livet nu och jag tänker på er. Jag vet också hur förgänglig lyckan och harmonin är, så just därför njuter jag till fullo av den situation jag är i nu. Oavsett vad som händer i morgon är livet fantastiskt just idag! ❤️

Som grädde på moset…

Som grädde på moset, körsbäret på glassen osv så har vi nu sett efter vad det är för kön på bebisen.

Och det är en FLICKA! Jag är så lycklig att jag går och fnittrar okontrollerat från och till. Bebisen verkar må bra och jag får en tös till 🤗🤗🤗

Tacksamheten mot universum är överväldigande ❤️

Måtte det nu få gå bra resten av vägen också!